Ukrainaren Sergey Lutchenko har återförenats med sin kusin Oleksii och sin moster Maryna Liubchenko. Från Gotland följer de nyhetsrapporteringen om den ryska invasionen av hemlandet.
Den 24 februari vaknade Sergey av nyheten att det var krig i hans hemland. Hans släktingar Maryna och Oleksii Liubchenko upplevde det på plats i Kiev.
– Vi vaknade på morgonen av att vi hörde bomber, men det tog några dagar innan vi förstod omfattningen av attackerna i området, säger Maryna.
Deras lägenhet ligger nära en kraftstation för el och vatten, vilket verkade vara en militär måltavla under invasionens första dagar. Maryna och Oleksii sov på golvet i mitten av lägenheten och höll sig borta från fönstren för att undvika glassplitter. Flyglarmen tjöt ständigt och det var lång väg ner till skyddsrummen från tionde våningen. Efter ett tag bestämde de sig för att fly.
– Vi höll kontakten och jag bekräftade att de kunde komma hit, men vi letade efter ett sätt att ta sig hit, berättar Sergey som följde kriget från Suderbyn i Västerhejde.
Förutom hans moster och kusin, har Sergey kontakt med sina föräldrar som bor på landsbygden i närheten av Tjernobyl. Där pågår inga strider i nuläget och de är i stort sett självförsörjande med matförråd och vedspis. Men för Maryna och Oleksii i huvudstaden kom bomberna allt närmare.
– Tågstationen var överbelastad, det var långa köer och packade tågvagnar, berättar Maryna, som tog med sig sin son på en buss till en mindre stad söder om Kiev. Där tog de skydd i källaren i en kyrka, innan de begav sig till tågstationen en kväll.
– Det var strömavbrott och becksvart. Det kom fyra tåg men inget av dem stannade, berättar Maryana.
Oleksii minns rädslan när han hörde flyglarmen och såg ljusskenen från explosionerna från den nedsläckta stationen. När ett tåg stannade var det hundratals personer som försökte ta sig in genom dörren på en av vagnarna.
– Jag kom på först av oss och var så rädd att min son inte skulle komma med, säger Maryna som slutligen kunde åka västerut tillsammans med Oleksii till staden Lviv.
De klev av på en station som har blivit en knutpunkt i landet, för såväl flyktingar som hjälpinsatser.
– Det är som en central för de som flyr till västvärlden och det var fullt med folk. Civilbefolkningen var beväpnad, myndighetsbyggnaderna var blockerade med sandsäckar och det var flera militära säkerhetskontroller, säger Maryna.
”Jag är van vid att planera vårt liv i Kiev, men nu är jag beroende av andra och känner mig nästan som ett barn”, säger Maryna Liubchenko. Hon och sonen Oleksii bor nu hos hennes systerson Sergey Lutchenko.
De fick också hjälp av privatpersoner och fick sova över i en brädspelsbutik innan de tog sig till gränsen, med en buss som var chartrad av en kyrkoförsamling.
– Vi hade det bekvämt och hade tur jämfört med alla som vi körde förbi. De gick till fots och stod i kö i minusgrader och hade tänt eldar vid gränsen för att värma sig, berättar Maryna som anlände med Oleksii i Polens huvudstad Warsawa.
Där kom de bort från varandra, men fann varandra igen för att ta flyget till Stockholm, med en mellanlandning i Helsingfors, och vidare till Visby. Efter en vecka på flykt möttes dem av Sergey.
– Det var fint att träffa en nära släkting, och krama honom, säger Maryna.
Sergey Lutchenko och hans moster Maryna Liubchenko på Suderbyn i Västerhejde, där det står ”Make gardens not war”. På andra sidan vägen ligger Tofta skjutfält.
Hon säger att hon känner sig trygg här, men reagerar på smällarna från Tofta skjutfält på andra sidan vägen och planen som flyger över dem.
– Sedan kriget startade har jag blivit känslig för de ljuden, det är som post-traumatiska känslor. Nu känner jag också till riskerna med att bo nära militärstrategiska platser, säger hon.
På deras sida vägen ligger ekobyn där de nu bor, i ett kollektiv som de besökte för några år sedan och som de nu har flytt till.
– Vårt sätt att leva här är speciellt, men eftersom de har varit här förut så visste jag att de skulle känna sig som hemma. Jag är tacksam över hela kollektivet, som stödjer mina släktingar både emotionellt och finansiellt, säger Sergey.
Den här dagen fyller hans kusin Oleksii 13 år. Maryna och Sergey lagar en födelsedagslunch till alla, med ukrainska rätter på gotländska råvaror. Egentligen skulle de fira med hans kompisar i en nöjespark i Kiev, gå på bio i en stad som inte var invaderad och äta tårta hemma i en lägenhet som var säker att vara i.
– Men vi kommer baka en tårta här också, säger Maryna, som ser en osäker framtid framför sig.
Ukrainsk födelsedagsmåltid för 13-åriga Oleksii Liubchenko, med rödbetskaviar, grönsaksgryta, vegobiffar och ukrainsk omelett med champinjoner i ugn.
Oleksii säger att han trots allt ser positivt på att leva här och att kunna börja skolan. Han och mamma Maryna planerar att registrera sig och Sergey har börjat nätverka med andra ukrainare på ön.
– När kriget började kände jag mig så isolerad från Ukraina och nu har jag hittat ett sätt att hjälpa till och vara med, genom att ge mitt stöd härifrån Gotland, säger han.
Sergey Lutchenko har tagit emot sina släktingar Oleksii och Maryna Liubchenko som har flytt krigets Ukraina. Den här dagen firar de att Oleksii blir tonåring. Även om hans födelsedag inte blir som planerat, med kompisar i ett fortsatt fredligt Kiev, kan han dock fira med familjen i säkerhet.