MindShift prisar Alicia Brandt Rossander (trea från vänster) med Guldhjärnan. Övriga, från vänster Lotta Lundberg-Ericsson, Lina Runander, Anne Dungner Hjellström, Stina Hansson, Daniel Eriksson och Kristina Nedell.
Du&Jag
”Januari 2014 och igår var dagen jag skulle dö. Jag hade planerat allt så detaljerat, med omsorg för min familj, vänner och min hund”.
Så inleds den bok Alicia Brandt Rossanders fru Emelie skrivit efter Alicias berättelse, den heter ”Från hopplöst fall till glädjande stabil”.
Hon hade bestämt sig, hon var 20 år och orkade inte längre.
Hon snörde på sig sina vinterskor, tog med sin hund Ludde på vad som var tänkt att bli deras sista promenad, tårarna rann, nu skulle snart någon annan få bli hundens viktigaste person.
Samtidigt kände hon ett inre lugn och tystnaden inom henne bekräftade allvaret i stunden. Nu skulle hon bara hem och släppa in Ludde och sedan gå mot järnvägsspåren i Helsingborg där hon bodde då.
– Men, berättar Alicia när vi ses för den här intervjun, en mycket nära vän hade börjat ana oråd, jag hade varken varit i stallet eller skolan och när vi hade sms-kontakt skrev jag att jag inte orkade kämpa längre.
Istället för att dö den dagen tog livet en helt ny vändning. Vännen hade lyssnat på sin magkänsla, larmat 112 och där hemma vid porten väntade såväl polis som ambulans.
I ett myller av känslor – skam, ilska, vanmakt – slutade dagen med att Alicia skrevs in på psykiatrin.
Det skulle ta två år innan hon skrevs ut därifrån.
Nyligen utsågs Alicia till ”Årets guldhjärna” av organisationen MindShift Gotland. Detta för sitt sätt att, som det står i motiveringen, ”på ett föredömligt sätt kommunicerat hur det kan vara att leva med psykisk sjukdom”.
I sin redan nämnda bok och i sina föreläsningar berättar hon öppet och ärligt om sin resa genom svår psykisk sjukdom men också vägen tillbaka.
Hennes största och huvudsakliga syfte är att förmedla en känsla av hopp, att det går att ta sig tillbaka till livet.
– Kan jag hjälpa en enda människa är det värt allt. Jag önskar sprida hopp om en ljus framtid trots svår sjukdom. Och viktig kunskap för att minska stigmat kring psykisk ohälsa. Jag är inte min bipolära sjukdom, jag har den, som hon säger.
Alicia växte upp i Visby med mor, far och bror och började tidigt intressera sig för hästar. När hon var 14 år flyttade familjen till Helsingborg.
En tuff ålder att bryta upp från det gamla, men Alicia var ändå positiv, var rent av drivande för att flytta söderut. Skåne är ju bevars ett hästdistrikt.
Samtidigt fanns det minnen att försöka fly ifrån. Redan i lågstadiet utsattes hon första gången för övergrepp, något hon då höll inom sig. För att stå ut självmedicinerade Alicia med båda alkohol och andra substanser.
Så jo, Skåne skulle nog bli bra.
Men det blev inte riktigt som hon tänkt. Det var långt till stallet, hon hade svårt att få nya vänner och kände sig ofta ensam.
– Det var då ätstörningarna tog fart. Det var mitt sätt att få någonting att ha kontroll över. Jag hittade något att ägna tid åt. Träna och äta, eller snarare inte äta.
Emelie och Alicia Brandt Rossander har varit ett par i sju år, båda arbetar inom psykiatrin på Gotland.
Vi ses i hemmet i Västerhejde för den här intervjun. Här bor Alicia med sin fru Emelie, tre barn och fyra katter.
Ludde finns inte kvar, han gick bort för två år sedan. Hästar har hon inte heller, det är en saknad.
Det är åtta år sedan hon återvände till Gotland, den plats i världen som hon kallar hemma. Livet har ordnat sig, hon mår bra nu, säger hon.
Hon arbetar som undersköterska på psykiatriska heldygnsvården i Visby. Hon berättar hur viktigt det är för henne att där förhålla sig professionell samtidigt som hon ur sin bakgrund hämtar viktig erfarenhet och kunskap.
Det som var ett trauma har i någon mån blivit en tillgång.
För så var det, bekymren var inte slut med ätstörningarna i nian. De fick för all del för en tid via BUP ordning på matintaget och efter högstadiet åkte Alicia ett år till Springfield, Illinois, som utbytesstudent på en hästgård.
Väl tillbaka gick hon ridsportgymnasiet i Helsingborg och i trean där drog ätstörningen igång ordentligt.
Hon minns sin farbrors 50-årsfest i Östergötland, hur hon till slut när de skulle därifrån berättade för sin pappa att hon faktiskt inte mådde bra.
– Jag hade börjat tänka att jag inte ville leva längre, vilket gjorde mig rädd för mig själv. Men vi tog bilen hem tillsammans och han tog mig till vårdcentralen där jag fick antidepressiv medicin.
…vilket kom att skicka upp henne i en mani vilken kom att vara i fyra månader innan den stora kraschen.
Hon är frisk nu, Alicia Brandt Rossander. Mår bra. Ett tag vågade hon inte vistas i verkligheten. Det vågar hon nu, till fullo.
Alicia sitter i soffan med benen uppdragna, kaffe i koppen, där ute far bilarna längs 140:an och hon berättar om en tjej med noll sömnbehov, outsinlig energi och kreativitet.
– Jag hade tre jobb, fyra hästar och samtidigt skolan att sköta.
Och allt snurrade fortare och fortare?
– Ja, men utan att jag märkte det. Jag tyckte bara jag var störst och bäst. Som en natt, jag fick för mig att måla om rummet och gick till färgaffären som så klart inte var öppen.
Istället pratade hon in ett argt meddelande på butikens svarare och ett tips om att ha självbetjäning om nätterna ”för det är då de kreativa idéerna kommer”.
Under den här tiden utsatte Alicia sig för riskfyllda situationer. En del minnen är exakta, annat är blurr.
Emelie och Alicia har gemensamt skrivit och givit ut en bok om Alicias sjukdomstid.
Men så kom då den dag då allt kraschade. Den dag hon snörde på sig vinterskorna för att ta sin sista promenad med sin älskade Ludde, en tvåårig blandras mellan Shihtzu och Llhasa Apso, hennes allt som alltid var vid hennes sida.
Det var den dagen det skulle ske, nu skulle allt snart vara över.
– Jag hade vaknat en morgon i ett svart hål. En känsla av att ingenting någonsin skulle bli bra. Jag var full av dömande tankar; ingen tycker om mig, jag duger inte till någonting. Och då bestämde jag ett datum.
Men hon tog sig sedan aldrig till järnvägen, tack vare sin vän som anat oråd och larmat 112. En vän hon än i dag har nära kontakt med och som faktiskt är förutsättningen till att hon ännu är här.
För den som mår dåligt.
Polisen körde henne till psykiatrin i Helsingborg, hon skulle vara där en eller ett par veckor tills de fått ordning på medicineringen.
Det kom att bli två års tvångsvård fyllda av bältesläggning, mediciner, panik och en med tiden förändrad identitet.
Två år som inte nödvändigtvis gjorde henne bättre och friskare.
Som hon brukar säga i sina föredrag:
– Jag vet inte om jag varit vid liv i dag om jag inte vårdats mot min vilja, men jag vet heller inte om jag blivit så sjuk som jag blev om jag inte vårdats mot min vilja.
Alicia har i dag alltså diagnosen bipolär sjukdom, vilket misstänktes redan tidigt under vårdtiden. En sjukdom med stor ärftlighet, hennes farmor dog i suicid som en sorglig konsekvens av sjukdomen.
Tiden i tvångsvården blev en mardröm, säger Alicia. Den förstärkte redan tidigare destruktiva beteenden samtidigt som den med tiden skapade en identitet som varande sjuk.
– Jag tappade helt tilltro till egna förmågor, i efterhand kan jag se att jag blev hospitaliserad. Jag ville inte därifrån.
Världen utanför tedde sig främmande, menar du?
– Precis så. Det var skönt att slippa ansvar och vi intagna liksom tävlade om vem som var sjukast. Alla kom med sina bagage, sin problematik men samtidigt så lika varandra.
Hästarna var livet för Alicia Brandt Rossander under uppväxten. Gymnasietiden tillbringade hon på ridsportgymnasiet i Helsingborg.
Där, på avdelning 56, var korridoren 50 meter lång, där gick hon sina ångestdämpande promenader, fram och tillbaka, kilometer för kilometer. Fly går inte, dörrarna är låsta, inte ens fly från sig själv.
Där inne ryms vanmakt och tårar och ärrade armar.
Mamma kommer och hälsar på, Alicia bjuder in och stöter ifrån. Men hon står där ändå, rakryggad och självklar.
– Mitt ljus, säger Alicia. Hon bor i Sydafrika i dag men hon var och är mitt ljus. Fast det sade jag aldrig till henne, inte då.
Efter åtta månader blev hon trots allt utskriven och for till Grekland för volontärarbete i ett stall. Det gick bra, en tid.
Efter veckor av högt tempo, lite sömn och missad medicin hamnade Alicia i ett uppvarvat tillstånd och fick flygas hem för att åter skrivas in för tvångsvård.
Så småningom fick Alicia möjligheten att komma till ett behandlingshem i Kristianstad, Segesholm. Dit kom unga tjejer som uttömt alla insatser som hälso- och sjukvården så långt kunnat erbjuda.
Där fanns trasiga själar med all sorts problematik men för Alicia blev det vägen framåt. Nära två år kom hon att bo där.
Precis så är det, i dag. Hon behöver inte vara rädd, Alicia Brandt Rossander. Hon har familj och ett meningsfullt liv, men ärren från alla mörka år måste hon leva med.
Genom intensiv dialektisk beteendeterapi, DBT, trygga vuxna och med fokus på friskfaktorer kunde knutarna inom henne med tiden lösas upp.
– Det var jag som behövde göra jobbet för att min situation skulle förändras, säger Alicia.
Och det gjorde hon:
– Vi turades om att ha köksansvar på boendet och jag läste upp betygen på Komvux. Trots det kunde jag fortfarande längta tillbaka till psykiatrin, bort från verkligheten. Jag hade mått dåligt så länge att det var att må bra som skrämde mig.
I januari 2018 flyttade Alicia till en andrahandslägenhet på Gotland, men först skulle hon in på en avdelning på psykiatrin i Visby för planerad utslussning.
Hon föll en tid tillbaka i destruktivitet, men allt kom att vända, om än det krävdes kraft och tårar. Hon hittade jobb på en pizzeria, fann gemenskap, vänner och en meningsfull vardag som slutligen trumfade psykiatrin.
Och så blev hon kär, i Emelie. De har levt ihop i sju år nu, även hon arbetar inom psykvården på Gotland.
2020 kom den gemensamma dottern. Alicia har ett liv att ta ansvar för nu.
Så länge hade hon längtat att känna sig delaktig i sitt eget liv. Den dagen hon skrevs ut från heldygnsvården i Visby visste hon att hon fått nog:
– Jag ville och vill inte tillbaka, utanför pansarglas och låsta dörrar hittade jag ansvar och frihet. Jag hittade mig själv.
De trauman Alicia Brandt Rossander gick igenom under sin sjukdomstid är idag viktiga erfarenheter och kunskap.
Alicia är i dag fri från självdestruktiva beteenden, ärren är som runskrift för hur hon överlevt. Fri från narkotikaklassade mediciner och efter ett rutinbesök för sju år sedan kunde hon i sin journal läsa: "Bedömning: Glädjande stabil".
– Efter alla år betyder det där ordet revansch, säger hon. Revansch för mig och mitt liv.
De som funnits för henne under de svåra åren finns där än, med något undantag.
– Min familj, mamma, pappa och bror, är de bästa man kan ha. De har funnits för mig genom alla de tuffa åren. Och nu Emelie och barnen, jag har ett bra liv.
När hon ser tillbaka på sin resa finns det stunder då hon upplevt bemötande inom vården som känts opersonliga, rutinmässiga och ibland direkt kränkande.
– Många av de situationerna har inte handlat om illvilja utan ofta har personalen själva kämpat med sitt känsloliv, sin stress eller frustration, säger hon. Som patient blir man ofta den som får bära konsekvenserna av andras frustration eller bristande självinsikt.
Hon berättar också att hon trots de gånger hon känt sig maktlös och ibland kränkt i sin person, så har det också funnits en annan sida av myntet.
DU&JAG; Alicia Brandt Rossander.
Stunder som visar vad ett riktigt gott bemötande kan göra. Där personal inte bara följt rutiner, utan också sett henne som den människa hon är.
– Vi som patienter kan känna på oss när någon engagerar sig på riktigt. Jag har haft turen att möta människor i vården som gjort just det. Som vågat kliva ut ur det strikt professionella och möta mig bortom mina diagnoser. De ögonblicken har varit som ljusglimtar under en annars väldigt mörk tid.
Hon trivs med sitt arbete och står för den vård som bedrivs inom psykiatrin på Gotland. Även om hon har en del synpunkter på den vård hon själv fick i Skåne är värdefulla erfarenheter att ha med i sitt yrke och i livet som sådant.
En gång var det här Alicia Brandt Rossanders "hem", nu är det hennes jobb.
Om du ser tillbaka på den Alicia du var, vad ser du?
– Skulden och skammen jag kände har tonats ner, jag ser nog tillbaka med ömhet. Jag hoppas att jag genom min berättelse och mina föreläsningar kan hjälpa andra. Då har det ändå i någon mån funnits någon mening med allt.
Och det är därför du berättar?
– Ja. För att visa att det går.
Om du mår dåligt
Mår du psykiskt dåligt och har tankar på att ta ditt liv så finns hjälp att få:
Minds självmordslinje – öppet dygnet runt
Telefon 90101
Minds webbplats eller chatt, mind.se
Ring 112 – om läget är akut.
Region Gotlands första linjen – om du är mellan 6 och 17 år, eller förälder, och vill ha stöd vänd dig hit.
Telefon 0498- 26 80 86
Första linjens webbplats