Det tog en del kraft att processa faktum, det erkänner hon, Helena. Att bilda familj med en så pass mycket äldre man var inget hon hade tänkt sig.
– Nej, skrattar hon. Tanken var knappast att träffa någon som Rolf.
Men så gick det som det gick, vilket det alltid gör i kärleken. Kärleken tar inga order, den kommer när det stämmer.
Det är tio år sedan nu och den gemensamma är vardagen är full av förvärvsarbete, pensionärssysslor och småbarnsfix.
Inte heller Rolf – eller Herman som han ju alltid kallats och så fortsättningsvis görs även i denna artikel – hade en tanke på att hamna där han hamnat. Nyskild som han var och redo för lattjolajban; spela mer musik än någonsin med sitt band, gå på fotboll, hockey, utan att behöva stämma av med någon annan.
– Men vad kan man göra när det bara händer…känslorna finns här inomskärs, ibland tar de helt enkelt över, säger Herman.
Men bakom allt det ljusa finns även en sorg över att deras gemensamma framtid i någon mening är utmätt.
Det här är fjärde delen i en intervjuserie om relationer. Förra veckan träffade vi Merit Hemmingson och Lennart Lindgren som blivit som tonåringar på nytt efter att ha mötts sent i livet. Båda fyller de 80 i år.
Det finns ju så många fördomar, tänker jag, när jag tar kontakt med Helena och Herman för den här intervjun.
Helena är 43, Herman 68. 25 års skillnad. En skillnad jag tänker känns större och större ju äldre de blir. Vi ska prata om det i den här intervjun.
Jag kan höra kommentarerna: ”Jaha, nu har han skaffat sig en trofé” och ”Vad ser hon egentligen hos honom!?”.
Prat, prat, prat.
Helena: Men det är som med det mesta. Allt som är okänt är konstigt, det går igenom i allt. Men vi har egentligen aldrig fått några sådana kommentarer, inte ens på omvägar. Eller har du det?
Herman: Det ska vara det där killsnacket, kanske, ”jaha, orkar du med det här nu, höhö?”. Fast det är med glimten i ögat.
Helena: Det finns alltid folk som pratar, det gör väl vi också, men man kan ju aldrig döma. Jag tänker att världen är så upplyst nu, så mycket mer är accepterat…och för oss är det här inget konstigt. Jag är så tacksam att vi hittat varandra.
Herman har en lång relation bakom sig. I 26 år var han gift och har två nu vuxna barn. 2009 var det förhållandet över och han såg alltså ett liv med fotbollsresor och att spela upp till dans framför sig.
Än mer än tidigare, vill säga. Det är ju det han gjort livet igenom, spelat dansmusik i sin egen orkester och dömt massor av fotboll.
Han har dessutom arbetat på Gotlands Tidningar och känner ”alla”. Herman och jag var för övrigt arbetskamrater i över 20 år.
Helena hade å sin sida lämnat en framgångsrik fotbollskarriär där åren i Dalhems IF hade tagit tid med träning och matcher. Förhållandena hade varit få och korta, hon hittade inte rätt, som hon uttrycker det.
Så långt gick det, sedan den biologiska klockan börjat ticka, att hon i någon mån förlikat sig med tanken på att det kanske inte skulle bli någon familj alls.
Helena: Livet var så fullt av annat…idrotten, jag tog hand om en mamma som var sjuk och så plötsligt var jag över 30. Inte så att jag kände stress...mer att ”jaha, det var så här det blev”.
Men så kom den där dansresan till Kalmar, medbjudna från var sitt håll som de var av gemensamma kompisar.
Och plötsligt fick de tid att prata på ett helt annat sätt än de någonsin tidigare gjort. För de kände förstås till varandra, hon fotbollsspelare, han domare med gula kort i fickan.
Det var på våren 2010…och på hösten samma år var de ett par och Herman flyttade rätt snart in i det hus i Västerhejde där de bor i dag, det som var Helenas barndomshem.
Det kändes självklart, säger de, ett ställningstagande när de väl kommit så långt i sina egna tankar. För visst fanns det ett visst motstånd att bryta ner, inte minst inom dem själva.
Frankrikes president Emanuel Macron är 25 år yngre än sin kvinna, Brigitte Trogneaux. Men vanligast är relationer där männen är till åren, USA:s president Donald Trump till exempel som är 24 år äldre än sin Melanie. Jag frågar om Helena tog Herman för makten och pengarna. Det gjorde hon inte, säger hon. Hon tog honom för dragspelet. Men det var en parentes
Helena: Det tog ett tag att förstå vad det var som hände, vi hade varit på samma midsommarfest den sommaren och du vet, man står och diskar tallrikar och kommer att prata djupare än man gjort tidigare och sedan...
Ja?
Helena: Jo, jag tänkte, vad är det här! Jag försökte slå bort det, liksom ”Det är ju bara Herman!”. Samtidigt tänkte jag att jag kan inte tänka så, livet är för kort, för skört.
Precis så. Helena har mist såväl en mor som en bror allt för tidigt. Hon har sett livet både ge och ta och insåg att hon måste ta chansen, nu när den fanns.
Tre år senare, den 31 augusti 2013, gifte de sig i Västerhejde kyrka. Nu har de två barn tillsammans.
Det för övrigt tack vare barnen i de två kullarna som gör att Herman valt att ha två efternamn. Han vill ha samma namn som sina barn, helt enkelt.
Elva fyller åtta i sommar, Filip fyller tre. Ibland får Herman frågan om han är en morfar, då brukar Elva ge svar på tal: ”Nä, det är min pappa!”.
Att vara småbarnsförälder är en ny fas för Helena, en andra omgång för Herman. Hans äldre barn har även de processat sin fars nya relation och allt har, säger de, landat gott. Så även med Hermans tidigare livskamrat.
Det var Herman som först ställde frågan, när han och Helena varit tillsammans något år: Ska vi inte ha ett barn ihop?
Helena: Jag vågade inte riktigt fråga, det var ju inte givet att han skulle vilja gå igenom småbarnsåren en gång till. Och tanken fanns ju sedan tidigare att jag kanske aldrig skulle bli mamma. Men när han sedan frågade…
De ser på varandra över köksbordet där vi sitter för den här intervjun. Kaffe i kopparna, ett tilltagande januariregn där utanför.
Herman: För mig var det självklart. Ja, självklart.
Där är de nu, mitt i småbarnsåren med allt vad det innebär. Samtidigt är Helena noga med att Herman verkligen ska få ha sina ”pensionärsår”.
Helena: Han har ju gjort allt det här en gång. Så när hans kompisar ringer…”ja, gör det, häng med på det” säger jag. Han måste få den friheten. Vi har frihet på var sitt håll men gör också mycket tillsammans.
Ofta möts de i mitten, Helena blir liksom äldre än hon är, Herman yngre. I sinnet har han alltid varit ung men kroppen börjar dessvärre göra ont, det är åldrandets pris. En höft är slut och han hoppas få en ny under året.
Även om åldersskillnaden ännu inte direkt gör sig påmind i vardagen finns det stunder då den går under huden. För framtiden är dyrbar.
Helena: Vi har mindre effektiv tid kvar, så är det. Det är sorgligt att tänka att man kanske blir ensam med tonårsbarn fram tiden. Det gör ont.
Känslan går att ana i rummet, den att tiden i någon mening är utmätt. Tio år är en evighet i ungdomen, desto mindre när åren börjat ticka in. Och åldersskillnaden kommer att bli mer tydlig ju äldre de blir. Så tänker jag.
Herman som alltid har nära till skratt och skämt har även han allvar inom sig, precis som alla människor. När han når sina innersta känslor kommer tårarna.
Herman: Mina äldsta är vuxna nu, men de här små...kommer jag att få uppleva när de tar studenten, när de gifter sig… oj, nu gråter jag…ja, det är tungt att tänka så. Men jag hann bli morfar, i alla fall. Det är jag jätteglad för.
Pratar ni om framtiden på det sättet?
Helena: Nej…det är jobbiga frågor, vi skjuter det nog framför oss.
Herman: Elva frågar ibland ”hur gammal är pappa när jag är 18”...just det där känns jobbigt. Att jag inte kommer att få vara med.
Helena: Men vi försöker vara här och nu, för mig är det ett under att ha en familj när jag nästan räknat bort det. Vi gör vad vi kan för att fylla det med värme. Jag är så glad för vår relation.
Helena har fått med sig Herman till Thailand. Det fanns inte i hans begreppsvärld tidigare – resa så långt bort! – nu har de varit där flera gånger.
Att släppa taget från det invända, våga öppna nya dörrar inom sig är det bästa han gjort, menar Herman. Och att umgås i hennes kretsar håller honom yngre.
Helena har å sin sida sett sig själv gå på långt fler 70-årsfester än de flesta i hennes ålder gör och säger att hon har svårt för om det alltför ofta spelas låtar som ”Tiotusen röda rosor” därhemma.
Men som de tidigare sagt, de gör också en hel del saker var för sig för att få det åldersutbyte man normalt har.
Det händer att Helena tänker att hon skulle ha kunnat träffa någon yngre. Men vad säger att det skulle blivit bättre?
Helena: Så många jämnåriga som tjafsar om sina förhållanden och då är de ändå jämngamla…nej, i det fallet har åldern ingen betydelse.
På väggen i villan finns en tavla de fick när de gifte sig: Våga och vinn, skratta mycket, gör saker ni tycker om, pussas och kramas, njut av dagen, ta vara på de sagolika ögonblicken. Allt detta är ledstjärnor de försöker följa.