"Det är som en dystopisk situation", säger Sergey Lutchenko som har bott på Gotland de senaste fem åren. Härifrån följer han konflikten och håller kontakten med familjen i Ukraina.
OBS. Den här texten publicerades fredagen den 25 februari. Utvecklingen i Ukraina kan ha förändrats mycket sedan dess.
På torsdagsmorgonen vaknade Sergey till samma krigsnyheter som resten av gotlänningarna. När hans telefon laddade försökte han få tag i sina föräldrar i norra Ukraina, men mobilnätet och internetuppkopplingen fungerade inte.
– Jag är på en säker plats och är inte hotad, men det är som en storm inombords. Mina tankar är inte här, utan i hemlandet, säger Sergey.
Till slut fick han ett meddelande från föräldrarna att de ännu var säkra. Han fick tag i sin bror som bor i samma region och kunde senare prata med sin mamma och pappa.
– De hade vaknat sex på morgonen, av att de hörde smällar som lät som bomber. Senare fick de veta att en militärbas hade attackerats flera mil längre bort, berättar Sergey.
De har hållit tät kontakt de senaste dagarna, när den mångåriga konflikten har trappats upp till ett krig.
– De är oroliga, situationen är svår och det börjar bli panikartat. Människornas instinkter är att lämna och fly västerut.
Hans hemby ligger nära gränsen till Belarus. Sedan en månad tillbaka har föräldrarna sina dokument och pengar redo för att snabbt kunna få med dem. Men de berättar för Sergey att vägarna är blockerade, med bilar som har fått slut på bränsle och de lastbilar som ska fylla på bensinmackarna är också fast i trafiken. Så familjen stannar och väntar.
– De försöker inte fly och det finns egentligen ingenstans att fly, säger Sergey.
Den ryska invasionen kommer från flera håll. Norrut finns gränsen till Belarus och österut gränsen till Ryssland, längre söderut ligger den annekterade Krimhalvön.
– Två tredjedelar av landet är sårbara även på distans. Ryssland behöver inte ens dra in sina styrkor i landet, utan de kan avfyra missiler utifrån med precision.
Även om det är ofattbart att det är krig i hans hemland, är det inte oväntat. "Men jag är otroligt förvånad över att det här händer 2022, säger Sergey Lutchenko.
Föräldrahemmet ligger i en liten by i närheten av den flod som löper längs gränsen och leder till Tjernobyl, som fortfarande är en radioaktiv zon efter kärnkraftsolyckan.
– Jag växte upp precis intill Tjernobyls strålsäkerhetsgräns och paradoxalt nog kan det vara ett farligt område för styrkorna. De vill inte släppa bomber där och sprida stoftet i luften igen, vilket inte bara skulle påverka ukrainare utan även belarusier och ryska soldater. Så zonen kan fungera som en sköld, men det kan också bli en katastrof i en helt annan omfattning, säger Sergey och senare under dagen kommer uppgifter om att ryska styrkor har intagit området.
När han lämnade landet 2016 hade konflikten med Ryssland redan pågått i två år.
– Under tiden så fortsatte våra dagliga liv, men det penetrerade vår mentalitet. Vi vande oss vid en militär konflikt i omtvistade områden och en ständig militär spänning. Och vi kunde inte veta vad som skulle hända.
Han kom till Gotland som volontär till ekobyn, där han senare fick anställning. Under åren har konflikten pågått, men först nu har den drabbat honom.
– Det är på en helt annan nivå nu, när det direkt påverkar mina närmaste men också mitt land. Nu är det inte bara ett lokalt hot utan ett nationellt hot, säger han.
Sergey följer konflikten genom kontakten med familjen, men också via svenska, ukrainska och ryska medier. Även om han har sett den militära upptrappningen är det svårt att ta in att den har lett till ett krig.
– Speciellt när det är mellan två länder som har haft ett så starkt samband historiskt och kulturellt. Ryssland och Ukraina har konfliktfyllda territorier, men också en lång vänskap och ett gemensamt förflutet, säger Sergey.
Han försöker hitta förklaringar till president Vladimir Putins attack i ländernas komplexa historia
– Han är fixerad på en specifik del av historien, vilket är Sovjetunionens era och någon slags längtan tillbaka till det förflutna. Han beskriver Sovjets sammanbrott som 1900-talets största misslyckande. Det är som ett trauma för honom, säger Sergey.
Sergey Lutchenko är uppväxt utanför Tjernobyl men bor på ekobyn Suderbyn i Västerhejde. "Jag har inte flytt från Ukraina, utan kom hit för att jag ville lära mig leva ett miljövänligt liv", säger han.
Hotet från den ryska presidenten har även varit synligt från ekobyn. På andra sidan vägen ligger Tofta skjutfält där beredskapen har ökat med svenska trupper.
– Det känns bättre att bo på en ö som inte är militariserad, men jag kan också förstå Sveriges försiktighetsåtgärder. Det är en balans mellan att vara beredd men inte rädd, säger Sergey.
Han fortsätter att följa rapporteringen i landet och hålla kontakten med familjen genom sin mobiltelefon.
– Jag vill träffa dem, men vet också att min mamma mår bättre om jag är kvar här. Om jag åker hem kanske jag inte kan komma därifrån.
Sergey Lutchenko flyttade från Ukraina 2016 och då hade konflikten med Ryssland redan pågått i två år. De senaste dagarna eskalerade det till en invasion. "Nu är det på riktigt, med en attack från ett land i ett annat", säger, han.