Den anställde Lennart Berg var ensam vid äggmaskinen när han hörde smällar utanför dörren. Då brann det okontrollerat och han försökte larma 112 med en belägenhetsadress.
Som en enorm tennisplan, men med uppstickande armeringsjärn och rester efter branden som ödelade allt, ligger den stora betongplattan ännu kvar.
– Det är en konstig känsla att stå här. Här stod plockmaskinen – tänk om Lennart hade varit längst in i hönshuset och inte här när det började brinna, säger Gunilla Björkqvist och berättar om den ödesdigra dagen.
Strax efter klockan 08 på Kristi Himmelsfärdsdagens morgon stod Gunilla och Tomas Björkqvist själva hemma på gården och plockade ägg från de 6 500 höns som är frigående i det äldsta av de hönshus de äger.
Ungefär en kilometer därifrån fanns gårdens anställde Lennart Berg vid en maskin och gjorde samma sak, i ett av de två hönshus som inhyste 22 000 respektive 25 000 värphöns.
– Det var grannar där som ringde och sa: "Hela huset brinner", säger Tomas Björkqvist och berättar hur han och Gunilla snabbt hoppade in i bilen och körde dit.
På brandplatsen, som syntes flera mil därifrån med en enorm svart pelare av rök mot himlen, var fullt med folk och lågorna slog ut från hönshuset.
– Det var en chock. Min första tanke var, var är Lennart, säger Gunilla Björkqvist.
På sin mobil försökte hon ringa till honom, men Lennarts mobil tutade bara upptaget.
– Det var fruktansvärt, men när vi kom fram stod han utanför, säger hon.
Brandförloppet blev explosivt och för Räddningstjänsten fanns inte mycket att göra. 22 000 värphöns miste livet men ingen människa kom till skada. Rökpelaren kunde ses på flera mils avstånd.
För snart 40 år sedan gjorde Tomas vapenfri tjänst som brandman på Kalmar flygplats. När hönshuset var övertänt insåg han direkt att det inte var någon idé att gå in. För räddningstjänsten, med styrkor från flera stationer på ön, fanns inte mycket att göra – mer än att försöka rädda det hönshus som inte brann. Mirakulöst nog lyckades man också med det.
– Titta, här syns inga spår av branden, säger Tomas och visar hur byggnadsdelar i trä bara meter ifrån där elden rasade är helt intakta.
I väntan på en ny plockmaskin var tusentals ägg om dagen tvungna att paketeras för hand. Stina Jordeskog, Tove Wallstedt, Åke Berglund och Bengt Wejde var några av de som frivilligt ryckte in.
Hjälpsamma sockenbor och släktingar kom snabbt till undsättning. Traktorer med tankvagnar och mat och kaffe till de drabbade och personal på plats är sådant som Gunilla och Tomas i efterhand är fyllda av tacksamhet över.
– Andra helgen efter branden bjöd vi alla som varit med, 35 personer plus barn, på mat hemma i kvarnen, säger Tomas och berättar att kocken, hans syster Helenes svärson Jonas, lagade all mat.
– Vi kände att det var oerhört gott att få träffa dem allihop igen. Grannar och andra runt omkring oss har varit ett helt oerhört stöd. Det är så otroligt mycket folk som har ringt till oss, säger Gunilla, medan Tomas berättar hur alla äggbrickor av plast hade brunnit upp.
Men snabbt redan samma dag kom kollegorna Henrik och Emmy Ahlsten i Alva med nya, och dessutom hjälpte de till att plocka en del av de tusentals äggen för hand.
Dagen efter branden återstod bara skrot och bråte av det som nyss var ett fullt fungerande hönshus.
Via försäkringsbolaget erbjöds Tomas och Gunilla samtalsstöd efter branden. Det var inget de kände behov av, dagar och tankar fylldes ändå av allt det praktiska, och båda arbetade på rationellt för att lösa allt som dök upp efter hand kring de höns som har fortsatt att värpa.
– Det är ju 30 000 flickor kvar som ska tas om hand, säger Tomas.
Det skulle dröja två veckor innan chocken och reaktionen efter branden kom.
– Då brann det i ett hönshus hos Sveriges största äggproducent i Fliseryd söder om Oskarshamn. Jag satt i bilen utanför Åhléns i Visby när jag hörde det på radion. Hela min kropp reagerade och jag blev som helt stel, säger Gunilla och ryser över minnet.
Gunilla och Tomas Björkqvist på betongplattan där branden rasade för en månad sedan. Nu har de nya planer och helt andra inriktningar för verksamheten i Väte.
Drygt en månad efter branden pågår samtal med försäkringsbolaget, men beslutet att lägga ner verksamheten var redan taget för ett år sedan och något nytt hönshus blir det därför inte som byggs upp. Sitt allra första hönshus invigde de 1993 – fem år efter att Gunilla flyttat till gården Gräne i Väte, som de övertog 1990 efter Tomas föräldrar Rut och Ture.
Då som nu sjunger Gunilla i kör, och det var faktiskt hennes sångröst som gjorde att hon mötte kärleken – i kombination med det som hon på skoj menar är ett talfel hos Tomas. Han har svårt, för att inte säga omöjligt, att tacka nej.
– Jag kommer från Torsby i Värmland och sjöng i en ungdomskör som 1986 kom till midsommarfirandet på Timans här i Väte. Du ska tro att det är spännande att leva med Tomas, han fick aldrig ordet nej i sitt ordförråd, säger Gunilla medan Tomas fyller i:
– Ja, jag kunde ju inte säga nej, erkänner han om hur den midsommaren slutade i romantik.
Gunilla och Tomas Björkqvist berättar om ett enormt stöd från vänner, bekanta, släktingar, men också från för dem helt okända människor efter branden.
Under de första tio åren ihop fick Gunilla och Tomas tre barn, samtidigt som de byggde upp en enorm verksamhet som de kan tacka Astrid Lindgren och en svensk statsminister sommarboende på Gotland för att det ens var möjligt.
– 1990 fick Astrid i present av Ingvar Carlsson att alla burhöns skulle ställas om och bli frigående, säger Tomas och berättar att nedläggningen av slaktkycklinguppfödningen på Gotland 1997 öppnade helt nya möjligheter för dem.
Plötsligt stod kycklingstallar och enorma ytor runt om på ön tomma. Gunilla och Tomas arrenderade anläggningar i Eskelhem, Endre, Näs, När och i Grötlingbo för att föda upp kycklingar till äggproducenter på fastlandet, där burar fasades ut och ersattes med frigående värphöns födda på Gotland.
– Varför vi gjorde det? Nej är inget svar, säger Tomas och berättar att de när sista värphönan på våren nästa år är borta kommer att sakna någon månad för att ha kunnat fira 30 år som äggproducenter.
Väderkvarnen "Pratkvarnen" på gården restaurerades till Tomas Björkqvists 50-årsdag. Där bjöd han och Gunilla nyligen ett 40-tal vänner på middag, som tack för att de ställt upp för dem efter branden.
Stormen Gudruns framfart på fastlandet, som fick LRF att inse hur sårbar landsbygden var, tillsammans med Tomas lilla talfel gjorde att han sa ja till att leda öns första fiberförening i Väte-Hejde och Atlingbo.
– Man bestämde att göra tre projektområden på Gotland och bjöd in alla LRF-avdelningar till möte, säger han och berättar att det tyvärr slutade med att allt lades på is:
– Då hittade jag ett företag i Kungälv som projekterade byanät. Vi bildade föreningen 2009 och köpte in material ihop med Grötlingbo och Leader-pengar. Sju mil fick de gräva, de började klockan 05 och slutade 22 för att hinna, säger han.
På våren 2010 kunde sockenborna i Väte-Hejde fiberförening som de första på den gotländska landsbygden koppla upp sig mot internet.
– Då hade vi snabbare bredband än i New York! De hade 4 och vi 110 megabit – det kändes rätt bra, säger Tomas och berättar att han fortfarande är ordförande för de mellan 270 och 280 inkopplade medlemmarna.
Det allra första ägget från 1993 finns i ett tittskåp på kontoret. Där ska det få sällskap av det sista som lämnar gården våren 2023.
Att få fiber har påverkat Väte enormt, menar Gunilla, och möjliggjort för många sedan dess att både jobba hemifrån och flytta till socknen.
– Det märks på kåkarna när äldre flyttar, husen ligger inte ute särskilt länge till försäljning. Jag tror att det är en bra uppväxt för barn att få bo här på landet – med närheten till varandra och sammanhållning i bygden, när andra stressar runt som tokstollar, säger hon.
Suget efter landsbygden, i kombination med att de när äggproduktionen är nedlagt har enorma ytor under tak stående tomma, skapar möjligheter. Trots att Gunilla och Tomas avvecklar utvecklar de samtidigt.
– Det finns en kasse med planer, avslöjar Tomas och berättar om ett stort intresse från andra företag som vill hyra in sig.
Redan nu lagras ärtor, linser och bönor som ska bli råvaror när slakteriet i Visby tillverkar vegetariska produkter.
– Många företag vill ut på landet och målet för oss är att få till både arbetsplatser och nya boenden i Väte, säger han.
Men först ska dottern Annas bröllop firas rejält på gården, hon gifter sig på lördag om en vecka.
– Jag är väldigt glad att det inte var den 9 juli som det brann, säger Gunilla.
Plattan är allt som återstår efter branden, men den ska bort och Gunilla och Tomas Björkqvist har nya planer på verksamhet på gården i Väte.