Cementa pumpar bort omkring två miljoner kubikmeter vatten, det vill säga två miljarder liter, per år från sina kalkbrott.
Det rör sig om en blandning av grund- och ytvatten och i det så kallade Västra brottet är salthalterna relativt höga, medan vattnet från File Hajdar är av bättre kvalitet.
– Med tanke på nuvarande situation vore det kanske lämpligt att inte pumpa ut så mycket vatten i havet, funderar Åke Mauritzson på länsstyrelsens miljö- och vattenenhet.
I bolagets täkttillstånd finns ett maxdjup de inte får pumpa under – men egentligen ingen gräns gällande mängden vatten som forslas bort.
Samtidigt har Cementa ett särskilt tillstånd att ta ut 650 000 kubikmeter vatten per år från Spillingsån för användning i tillverknings- och reningsprocesser – plus att de har brukat kring 45 000 kubikmeter kommunalt vatten per år.
Bolaget har dock i år gjort åtgärder för att minska den sistnämnda siffran. Mängden kommunalt vatten som används ska enligt bolaget vara minskat från 45 000 kubikmeter till 30 000, just genom att mer av det utpumpade vattnet i stället utnyttjas.
– På sikt tänker vi fasa ut det kommunala vattnet och använda mer och mer från brottet. Målet är att det om några år bara är det vi dricker och duschar i som är kommunalt, berättar Cementas miljöchef Kerstin Nyberg.
Hon anser inte att kalkbrytningen i sig är central för Gotlands vattenförsörjning.
– Generellt är ju problematiken att vi har för få vattenreservoarer när vi har lite nederbörd. Och det problemet finns oavsett om vi har kalkbrytning eller inte, säger Kerstin Nyberg.
Från företaget Nordkalks brott i Klinthagen pumpas omkring 700 000 kubikmeter vatten per år. Och SMA mineral för bort omkring 345 000 kubikmeter från sitt kalkbrott, varav 290 000 pumpas direkt till havet.
Även i dessa fall handlar det om en blandning av grund- och ytvatten.
Nordkalk öppnar för att de enorma vattenförlusterna skulle kunna minskas:
– Rent teoretiskt finns här en vattenreserv som åtminstone till viss del skulle kunna nyttjas för annat. Men det är strikt reglerat hur flödena ska hanteras och det måste i så fall utredas ordentligt först. Finns ett intresse för detta, får regionen gärna ta kontakt med oss för en diskussion, säger bolagets kommunikationschef Eva Feldt.
Det kan tyckas märkligt att ett sådant samtal inte redan finns, men så verkar alltså vara fallet gällande flera täkter.
Enligt Susanne Pettersson på Region Gotlands vattenenhet förs det åtminstone diskussioner i fallet Cementa, som handlar om möjligheten att samla upp vattnet från File i ett mindre kalkbrott och eventuellt ha detta som en ”sommarreserv”.
– Ett sånt vatten kräver dock mycket rening via ett modernt vattenverk, typ Fårösund, säger hon.
Något som skulle vara genomförbart, om drivkraften och resurserna finns.
– Det är fullt möjligt att använda täktvatten som råvara till kommunalt vatten, allt vatten som är ytvatten måste renas vilket redan i dag görs i till exempel Tingstäde, säger Kerstin Nyberg.
Det finns med andra ord möjligheter att minska de stora vattenförlusterna, enligt både tjänstemän och kalkbolag.
GT har ställt frågan varför det delats ut täkttillstånd utan krav på att spillvatten i brotten ska renas och komma vattennätet till del?
Svaren påminner om en mångårig konflikt; den mellan riksintresset kalkbrytning och det lokala intresset dricksvatten – en konflikt gotlänningarna känner väl igen.
Politiker hänvisar då till andra politiker och till tjänstemän, men även till kalkbolagen, som bollar frågan tillbaka igen. Även bland tjänstemännen finns olika uppfattningar om var ansvaret för ”kalkvattnet” vilar; är det privat, kommunalt eller statligt – och i så fall, vilken myndighet bör formulera kravbilden?
Åke Mauritzson på länsstyrelsen tror i alla fall att framtida tillståndsprövningar om täktverksamhet mycket väl skulle kunna innehålla formuleringar om ”såväl reglering av i vilken omfattning vatten får bortledas som på nyttiggörande av vattnet i stället för att det pumpas till havet”.