Likt ett yrväder kommer Uno Erikson insladdande på parkeringen.
– Vad punktlig du var, säger han ursäktande.
Han har precis varit nere vid stranden på Faludden och doppat sin 85-åriga kropp i det 14 grader varma havet.
I Uno Eriksons fritidsstuga är duschen och den snålspolande vattenklosetten – han använder det ordet – reserverade åt barn och ”fint folk”. Huset är självförsörjande vad gäller vatten, men man får tänka sig för och inte slösa i onödan, säger han.
Att inte vara ansluten till det kommunala nätet är ingen stor sak i sig. Mer anmärkningsvärt är hur Uno Erikson gått till väga för att trygga vattentillgången. Han har nämligen byggt ihop ett system med regninsamling och sandfilter, som gör dropparna från himlen drickbara.
Projektet började på allvar 2001, då Uno Erikson nyligen hade gått i pension efter ett långt yrkesliv som läkare.
– Jag tror att det var den vetenskapliga delen av min hjärna som sporrade. Det där att se ett problem och genast börja fundera på lösningar, säger han.
Huset på Faludden för tveklöst tankarna till ett slags laboratorium. Överallt går stuprännor och ledningar, sammanlänkade i ett noga uttänkt kretslopp.
Om man följer spåren från den tank som sitter på husets baksida kommer man till slut till hjärtat – hans ”Domus aquarius herbarum”, växthuset där vattnet filtreras.
– Allt det här kan verka komplicerat, men det är det inte. Särskilt dyrt är det inte heller. En sådan här anläggning kan man nog få för omkring 20 000 kronor. Vem som helt kan göra samma sak.
Men givetvis är ett brinnande intresse en förutsättning – det erkänner Uno lite motvilligt efter att ha gått igenom alla turer i projektet.
– Det är nog ett intresse som måste uppstå spontant. Nu när vattenbrist diskuteras så flitigt finns det goda förutsättningar, säger Uno, som hoppas kunna anordna ett seminarium kring detta i sommar.
Och vattnet är det inget fel på, understryker Uno flera gånger.
För att demonstrera att så är fallet vrider han om kranen i diskhon.
– Vad är det att visa egentligen? Ser ju ut som vanligt vatten, säger hans inte riktigt lika begeistrade – åtminstone inte i det tekniska – hustru Birgit, som kokat en kanna kaffe på regnvatten.
– Du ser, man märker ingen skillnad, utbrister Uno exalterat efter att reportern fått prova.
Te är en annan sak. Där återstår fortfarande en del experimenterande, för det smakar ännu inte riktigt som det ska, säger Uno.