Alice Skagerfält-Quayle flyttade till Gotland från London i augusti 2019, men det är Isle om Man, belägen mitt i Irländska sjön, som är hennes verkliga hemma.
DU&JAG
Kanhända har du sett henne med sin fagott, på någon bygdegård eller bibliotekskonsert. Sedan augusti 2019 är hon anställd vid Gotlandsmusiken och del av dess blåsarkvintett.
Det är en dröm som gått i uppfyllelse och en dröm hon alltjämt lever.
Gotland har blivit hemma, trots allt, på bara några få år.
Men allt har inte seglat på moln för Alice genom livet, vid ett tillfälle föll hon till botten och var hon nära att tvingas ge upp drömmen. Vi ska komma till det i den här intervjun, den som går just från ö till ö.
Isle of Man, ja. En ö med drygt 80 000 invånare på en yta som är en sjättedel av Gotlands, belägen i Irländska sjön mitt emellan Irland och Storbritanniens fastland
Isle of Man är en kronbesittning med eget parlament, vilket innebär att den lyder under den brittiska monarkin men inte är del av Storbritannien och Nordirland. Medborgarna sköter sig själva, helt enkelt, där ute i havet.
Överlag är det mycket som är likt förhållandena på Gotland, färjeförbindelserna till fastlandet, till exempel. Linjer går till Dublin, Belfast, Liverpool och Heysham nära Lake District. Alla tar tre, fyra timmar.
Som från Visby till fastlandet.
Under pandemin fördrev Erik Skagerfält och Alice Quayle, på den tiden de hade var sitt efternamn, tiden med att lägga ett sfäriskt pussel.
Vi sitter i Gotlandsmusikens lokaler i Vibble och hon tänker sig bakåt till det tidiga 90-talet då huvudstaden Douglas gator var hennes gator. Miljön lugn och trygg.
– Jag kan aldrig minnas att jag någonsin varit rädd för något eller känt mig otrygg, säger hon.
Långt där borta, på andra sidan vattnet, fanns en annan värld, den stora världen, men i Douglas fanns allt hon behövde. Så som det ofta finns där barn växer upp.
Och där fanns – musiken.
Jazz, klassiskt, pop också, rock, men det var jazzen och det klassiska som tidigt fångade henne. Och då menar vi också tidigt.
– Jag var nyfiken och intresserad redan som liten, mamma lärde mig läsa noter redan när jag var fyra, fem år.
Fyra, fem år!? Innan du kunde läsa bokstäver, alltså?
– Det var väl ungefär samtidigt, det kom naturligt, säger hon.
Alice Skagerfält-Quayle.
Musiken var närvarande i hemmet, förutom Alice fanns där mamma Carole som arbetade som sjuksköterska, pappa John som var brandman, de bor ännu kvar i Douglas.
Där i huset fanns också storebror Tom, som nu bor med sin familj utanför Glasgow och mormor Millie.
Hon minns mormors stora samling av LP-skivor, föräldrarnas CD-plattor och särskilt minns hon den där reklamen i tv för en vid tiden populär jazz-platta med bland andra Nina Simone.
Kanske kan vi rent av slå fast att det var den som fick in henne på det musikaliska spåret! För så småningom började hon spela blockflöjt, vilket byttes till trumpet när hon var åtta och så småningom trombon.
Hur fagotten kom in i hennes liv och hur den så småningom förde henne till Vibble ska vi återkomma till.
Fagotten är ett träblåsinstrument med dubbla rörblad med anor från 1600-talet.
Först uppehåller vi oss en stund på Isle of Man, dess gröna kullar och korta avstånd, bara fem mil från norra till södra spetsen, drygt två mil tvärs över midjan.
Även om Alice säger att hon mentalt landat i att bo i Sverige är detta hennes själsliga hemma. Så starkt hörs hemlandstonerna inom henne. Läs: Regnet och blåsten.
Ja, blåser gör det på Gotland också men regnet, REGNET!
– Det skulle gärna få regna mer, jag saknar när det regnar mycket och ordentligt, skrattar hon.
Regnet och blåsten som det ibland regnar och blåser på Isle of Man, jodå, nog saknar hon det emellanåt, Alice Skagerfält-Quayle.
Är det så? Vad gör det med dig, regnet?
– Det är en trygghet, på något sätt. Det är hemma. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo på en plats där det alltid är solsken. Aldrig.
Jag drar mig till minnes en intervju med ett par från Shetlandsöarna som så närvarande beskrev sin hemlängtans väder, hur de saknade att bli ”soaking wet and blown to hell”.
Alice känner igen sig, absolut:
– Att gå ut i regnet och blåsten…det är lugnt, fräscht, inte så många andra ute. Det är hemma för mig, så för min del får det gärna regna mer.
Ändå sedan 1907 har landsvägsloppet på motorcykel avgjorts på Isle of Man. Genom åren har omkring 250 förare omkommit i samband med träning och tävling på öns allmänna men för all del avstängda vägar.
Förutom att vara del i Island Games-familjen – Isle of Man arrangerade de första ö-spelen 1985 – är den lilla ön allmänt känd för två saker: Manx-katten, den utan svans, och det landsvägslopp på motorcykel som varje år genomförs på öns befintliga vägar.
Familjen Quayle hade dock en svansprydd katt och ingen av dem startade någonsin i mc-loppet.
Däremot var och är de åskådare när de dödsföraktande fantomerna drog förbi några hundra meter från hemmet.
– Jag var där redan som liten, med hörselskydd på. ”Alla” på ön går och tittar, det är både fascinerande och läskigt, säger hon.
Läskigt var ordet. Och framför allt: Farligt. Sedan starten 1907 har 250 förare och även flera åskådare omkommit i samband med träning och tävling. Det är svårt att förhålla sig till, tycker hon.
– Förarna vet vad som gäller, kör på egen risk och det är en härlig atmosfär under tävlingarna, men att så många ska omkomma…jag vet inte…det är tragiskt, så klart.
Alice Skagerfält-Quayle lärde sig läsa noter redan som fyra, femåring.
Det kom alltså att bli musiken som tog Alice ut i världen. Och så småningom till en villa i Vibble där hon just flyttat in tillsammans med maken Erik Skagerfält-Quayle, tubaist i Gotlandsmusiken.
För dem kan man med rätta säga att det på relativt kort tid uppstod ljuv musik, i oktober 2022 gifte de sig i Väskinde bygdegård.
Nåväl, när Alice var elva kom hon med sin trombon med i en ungdomsorkester hemma i Douglas och hade, när hon var 18 och slutat skolan, siktet inställt på The Royal Marines Band Service.
Det är en del av brittiska flottan med utbildning i Portsmouth på engelska sydkusten, dit hon flyttade som 18-åring.
Isle of Mans gröna kullar är ständigt saknade för Alice Skagerfält-Quayle.
Fyra månaders gröntjänst, därefter ett nytt instrument – i hennes fall fagotten. Bättre att lära de musikaliska eleverna ett helt nytt instrument från början än att lappa och laga det som kanske blivit fel från början, så är tillvägagångssättet.
Efter tre års utbildning sändes Alice till Plymouth, också det på Englands sydkust – men hon kom aldrig fram.
Verkligheten kom ifatt, den tunga och mörka.
Hon fingrar på kaffekoppen, berättar om den depression hon gick in i och som tog henne till botten:
– Jag hade känt av den sedan jag var tonåring, nu slog den till igen. Med tiden har jag förstått och accepterat att det är något jag måste leva med. Ibland är depressionen vilande, ibland vaken. Det är så det är, bara.
Så du återvände hem?
– Ja.
Med en krossad dröm?
– Ja, att inte få jobba med musik, vilket jag velat göra sedan jag var liten. Jag mådde dåligt och visste inte vad jag skulle göra.
Så småningom fick hon arbete på en svampodling i byn Greeba mitt på ön. Vattnade, skördade, packade, landade…och läkte. Sakta men säkert.
…och snart var hon redo att ta tag i musiken igen, för hur hon än formulerade framtiden för sig själv återkom hon till musiken. Så stark var den, är den.
Visby kammartrio förstärks med blåsarkvintettens Alice Skagerfält-Quayle under denna veckas konsert.
På så sätt hamnade hon i London, på musikhögskolan där. En småstadstjej i en världsmetropol, ibland kändes det som hjärtat slitits ur kroppen, hemlängtan var svår...men kärleken till musiken segrade. Fem år med fagotten i händerna, en återuppstånden dröm som faktiskt blivit verklighet.
Det fanns stunder då frånvaron av Isle of Man var extremt närvarande.
– Ja, säger hon, det var extremt jobbigt i början. Jag vet många som känt så då det flyttat, Isle of Man är som en egen värld som är svår att lämna, säger hon.
Men du härdade ut.
– Ja. Jag fick förstås nya vänner och stannade ytterligare några år för att jobba
…tills hon gick in på en internationell musiksajt där bland annat lediga jobb världen över annonseras ut. Och Alice som alltid velat bo på en ö och spela i en blåsarkvintett – vilket inte är möjligt att ha som yrke på hemön – hittade verkligen en ledig tjänst på en ö i Sverige.
Alice Skagerfält-Quayle gör huvuddelen av sina konserter med Gotlandsmusiken som del i dess blåsarkvintett.
Gotland. Hade aldrig hört talas om. Googlade. Sökte, påhejad av föräldrarna.
I januari 2019 anlände hon för provspelning. Bakom en skärm, för att inte ses av juryn, spelade hon två satser ur Mozarts fagottkonsert och två satser ur Saint Seans fagottsonat.
Efter ytterligare provspelande, tillsammans med kvintetten, fick hon jobbet.
Hon minns mejlet från Gotland när hon kommit åter till London. Hur det jublade i kroppen, hur det gratulerades i alla ändar av de telefonlinjer hon ringde.
DU&JAG, Alice Skagerfält-Quayle.
Första mötet med Gotland: Januari. Blåsigt, check på den. Murrigt, mörkt, kallt. Men också mysigt i gränderna och en känsla av, trots allt: Hemma.
Det skulle nog gå bra. Ett halvår senare, i augusti, flyttade hon till Visby, den stad hon sedan dess lärt känna och lärt sig tycka så mycket om.
Men föga visste hon vad som skulle komma, och tusan vet om hon bosatt sig på ön om hon hade vetat.
Corona-pandemi. Munskydd och restriktioner. Knappt inga flyg som gick. Isle of Mans gränser stängda. Kultursektorn svårt lamslagen, de flesta toner i moll.
– Jag tror det tog drygt ett och ett halvt år innan jag kunde träffa min familj. Det gjorde ont i mig. Därför kunde jag inte riktigt finna ro i att jag bodde här…det var som att jag blev instängd mot min vilja, trots att det verkligen var här jag ville vara.
Helena Wessman är nybliven chef för Alice Skagerfält-Quayle och de övriga på Gotlandsmusiken.
Var det lättare att acceptera att du bor här när pandemin släppte och det blev möjlig att resa?
– Absolut. Det blev mer lättsamt, på något sätt. Även om jag inte är där så ofta, en eller ett par gånger om året, så vet jag att det är möjligt att resa dit. Det är stor skillnad.
Du ville gärna bo på en ö, säger du. Varför det? Finns det en särskild ö-mentalitet, skulle du säga?
– Jag tror det, jag tycker det. Det mesta ligger geografiskt nära, allt som behövs finns, både på Gotland och på Isle of Man är historien närvarande och vårdas, det är något fint i det.
Alice Skagerfält-Quayle har bit för bit kommit in i det svenska samhället och sättet att leva.
På hennes hemö kallas de som flyttat dit från exempelvis det brittiska fastlandet för ”comeovers”, alltså en som ”kommit över” och blivit kvar.
Nu är hon själv en sådan, fast på en ö i Sverige.
Glad och tacksam är hon för det. Relativt nygift, alltså, och inflyttad i nyköpt villa i Vibble. Återstår att söka svenskt medborgarskap, så är planen.
Det svenska språket har hon lärt sig snabbt, det var dessutom ett löfte till arbetsgivaren när hon fick tjänsten. Det svenska kynnet är hon på väg att dechiffrera.
Det är som det brittiska, men ändå inte. Same same but different, det finns nyanser som är svåra, politisk och annan historia som format det nya landets medborgare kan vara svår att ta till sig.
Men ändå, hon får leva i kärlek och musik, (fa)gott så.
Soaking wet and blown to hell.
I Gotlandsmusikens blåsarkvintett ingår förutom Alice Skagerfält-Quayle också Lars Linna, flöjt, Magnus Dungner, klarinett, Jonatan Olofzon, valthorn och ytterligare ett internationellt inslag: Diane Combee, oboe, med ursprung i Nederländerna.