Att adoptionsprocessen skulle ta tid var Lena och Andreas införstådda med när de satte upp sig för adoption. GA träffade dem 2014. Då hade de väntat på adoption i fyra år, men det skulle dröja ännu två år innan de verkligen fick hem sitt lilla barn.
Det har varit sex år som har kantats av tålamodsprövande väntan, längtan, förhoppningar och besvikelser.
Men nu står han här mitt på vardagsrumsgolvet. Med en tvåårings outtröttliga utforskalust är Amadeus hela tiden på språng mellan sparkbilen och soffan, köksbordet och en spännande handväska.
Elva veckor efter hemkomsten har han gjort sig hemmastadd i villan i Vibble och blivit duktig på att både förstå svenska och säga vad han vill. När Lena föreslår att de ska läsa springer han efter en bok, men sitta stilla i soffan? "Inte!", säger Amadeus och krånglar sig ner.
– Han är pigg och glad, säger Lena.
– Han är en liten ingenjör. Han utforskar allt och i stället för att köra med sparkbilen undersöker han hur styranordningen fungerar, skrattar Andreas.
När Lena och Andreas inte fick barn var adoption ett självklart val för Lena. Hon är själv adopterad och har bara positiva erfarenheter av det.
– Jag har alltid tänkt att jag skulle vilja adoptera själv någon gång, säger Lena.
Eftersom Lena föddes i Etiopien var det också därifrån de ville adoptera sitt barn. Adoptionscentrum, AC, hade ett samarbete med det landet. Men Lena och Andreas hade otur. När de blev klara för adoption och alla papper hade skickats dit, avbröts samarbetet mellan AC och Etiopien.
Lena och Andreas Lilja valde att gå vidare på egen hand och ansöka om enskild adoption. Med hjälp av en kontaktperson i landet har de sedan tröskat sig igenom både etiopisk och svensk byråkrati. Lena och Andreas tycker att man ska vara noggrann med adoptionsprocesser, men det har varit en prövande tid, medger de.
– Det var långa år. Vi kunde inte riktigt leva. Det var svårt att resa bort, för tänk om de skulle ringa, minns Andreas.
Sommaren 2015 fick äntligen sitt barnbesked. Det fanns en pojke i Addis Abbeba som väntade på dem! Men när barnrummet hade ställts i ordning och allt var klart kom nya bud från Etiopien. Plötsligt var det inte säkert att de alls skulle få adoptera. Dörren till barnkammaren drogs igen och rummet blev ett förråd.
– Att ge upp har aldrig funnits för oss, säger Andreas.
– Men det har hela tiden funnits med oss med att vi kanske inte skulle få något barn, säger Lena.
Kommunens medgivande till adoption måste förnyas efter två år. Lena och Andreas medgivande hann löpa ut två gånger och när socialtjänsten för tredje gången skrev på medgivandet var de tydliga med att detta skulle bli deras sista. Gotland har en åldersgräns på 42 år för den som vill adoptera och Lena höll på att bli för gammal.
Men i somras fick de äntligen klartecken. Nu var det dags! I början av november landade Lena och Andreas Lilja på Arlanda med lilla Amadeus. Delar av deras familjer mötte upp, alla ville träffa Amadeus.
Sedan de kom hem till Gotland har de dock valt att hålla sig lite för sig själva hemma i Vibble. Här vill de få ordning på rutinerna, men framför allt vill de hjälpa Amadeus att landa i sin nya familj och bygga upp en riktig anknytning till sina föräldrar.
– Vi har ett och ett halvt år att hämta ikapp, säger Andreas