Det är med förvåning och stor glädje som vinodlarna själva och deras omgivning konstaterar att katastrofen uteblev, men att den var nära.
En av de förvånade är Långmyre vineris närmaste granne, Karl-Johan Jakobsson. Det var han som har arrenderat ut åkern, som nu är förvandlad till vinodling av Emma och Andrea. Han köpte själv ”Wessbas ängge” (Westbergs änge) för många år sedan. Genom åren har han upplevt hur spannmål och vall gett minimal skörd när det kommit för lite regn.
Det har hänt att åkermarken mera fått status av ”strövområde” för kreatauren än producerande mark.
– Vinet måste ha helt andra egenskaper än våra gamla invanda grödor, säger Karl-Johan.
Karl-Johan har levt och verkat i all sin tid som bonde vid kanten mot det som en gång var en insjö, som blev utdikad och kallas Långmyr. Med ålderns rätt har han nu avvecklat mjölkkorna och nöjer sig med ett antal köttkor.
Han ville göra sig av med en del åkermark och behövde inte någon betänketid alls när han fick frågan om att arrendera ut några hektar till den blivande vingården.
Emma Serner har tillbringat alla sina barndomssomrar på den gård, som hennes mormor köpte en gång för att här ha en sommarbostad. Emma kommer snart att bosätta sig där permanent för att satsa sin tid på det projekt som hon och pojkvännen Andrea dragit igång.
Andrea Guerra, italienaren som skaffat sig en gedigen utbildning inom konsten både att odla och tillverka vin, är redan skriven i Hamra.
– Jag talar inte så bra svenska, säger han.
Han säger det på svenska, så han kommer snart att kunna uttrycka sig fullt ut på detta språk.
Både Emma och Andrea intygar att detta med vinodling och tillverkning är något som verkligen är roligt.
När man nu blickar ut över det som en gång var ”Wessbas ängge”, som är femhundra meter långt och 100 meter brett, ser man inte mindre än 26 000 vinplantor. Var och en av dem skyddas än så länge av en fyrkantig ljusgrön ”plastlåda”. Raderna är många och långa. Stolpar sätts upp och ståltråd dras mellan dessa för att vinrankorna så småningom skall få det stöd som behövs.
Detta är ingen hobbyodling – det är en storsatsning. Ett livsprojekt.
– Ja, det är stort, håller Emma och Andrea med. Många vinodlare har börjat med mindre odling och byggt ut efter hand.
Långmyre är en av de fem största vinodlingarna i Sverige.
Emma och Andrea träffades på en vingård i Italien där Andrea var produktionsledare och där Emma praktiserade för att lära sig. Tycke uppstod och utvecklades till en relation och tankarna på en egen vingård tog form. Möjligheterna utvärderades under en bilresa från Italien till Sverige. På tyska autobahn fanns tid att vända och vrida på tankarna.
En vingård på åkern mittemot Emmas mormors hus var drömmen. Men var det möjligt? I Sverige? På Gotland? Andrea ställde frågorna om jordmån, klimat, soltimmar…ja, allt som har med vinodling att göra. Emma googlade fram svaren på alla frågor.
Allt pekade mot att Hamra på Gotland skulle vara en idealisk plats för en vinodling. Karl-Johan fick i uppdrag att ta fram jordprover, som sedan skickades till Italien för analys. Samma svar här – det går bra att odla i denna jord.
Efter ett år av planerande beställdes plantor från en plantskola i Italien och placerades vid Valborgsmäss 2018 i Hamras jord. Plantorna har ett blått ”skal” som ser ut som plast, men det är inte plast utan en hinna av vax, som fungerar som skydd vid transporten.
– I början gick det otroligt bra, säger Emma och Andrea. Nästan inga plantor misslyckades med etableringen.
Men andra tider kom. Torka, torka och åter torka. Och i juli var katastrofen nära. Andrea tittade på alla möjliga väderprognoser tills han kom fram till att han lika gärna kunde låta bli. Men låta bli att titta på plantorna kunde de inte och tittarna visade att 30-40 procent av plantorna var på väg att skrumpna.
– Då var det riktigt kämpigt, säger Emma. Man hade en klump i magen.
Men så kom regnet. I sista stund den sista juli.
I dag kan man konstatera: Torkan fick nöja sig med att ta 14 procent av plantorna, vilket sett till extremsituationen var lindrigt.
– Vi har råd att plantera om det som torkan tagit, säger Emma.
Varje planta kostar 30 kronor. Totalt har de nya Hamraborna investerat omkring 1,5 miljoner kronor i sin vingård. Och mer lär det bli innan någon avkastning syns av. Innan detta sker måste de också bygga upp ett vinmakeri, för processning av druvorna. En möjlig lokal för detta har hittats i Burgsvik.
I höst räknar Emma och Andrea med att få en mindre skörd av druvor, som kan säljas. Men nästa år skall det enligt alla beräkningar bli en skörd som skall processas och bli till vin. Tumregeln är att varje planta ger en flaska vin. Omkring 24 000 buteljer vin av olika sorter – rosé, rött, vitt och mousserande – bör det bli årligen vid full produktion. Och vinerna är åtminstone till att börja med tänkta att gå till konsumtion på Gotland via restauranger och Systembolag. På sikt hoppas de att det blir tillåtet med gårdsförsäljning, vilket ju varit en fråga som länge varit på tapeten.
Viss export till Italien ser de också som möjlig.
Emma och Andrea tycker sig ha all anledning att se framtiden an med tillförsikt. Odlingen är etablerad. Plantorna ger skörd i 30, kanske 40 år. Odlingen på våra breddgrader klarar sig utan bevattning, vilket är ett måste på sydligare orter.
Emma och Andrea kan med ett undantag sköta hela odlingen själva: skörden då man kan behöva anlita tillfällig förstärkning. Skörden beräknas pågå under en månads tid varje år. Maskinparken är minimal och består i princip av en jordbrukstraktor från 1960-talet.
Det finns ett par vinodlingar på ön sedan tidigare men Långmyre-folket måste ändå klassas lite som pionjärer för en större satsning. Det finns prognoser som visar att ett förändrat klimat kommer att försvåra vinodlingen i exempelvis medelhavsländerna. Odlingen kommer därmed att succesivt flyttas norrut.
Är de rädda för att det snart dyker upp konkurrenter i närområdet?
– Inte alls, säger Emma och Andrea. Tvärtom. Fler odlare skulle ju ge möjlighet till samarbete.