Josefin Ringbom med det julkort hon fick med sig på resan till Bali hösten 2002. För första gången skulle hon inte fira jul med familjen. Men så blev det ändå. Det tänkta halvåret på resa blev fem veckor, efter terrorattentatet där hon kunde mist livet vände hon hem till Gotland.
DU&JAG
Sent på lördagskvällen den 12 oktober 2002 utlöste en självmordsbombare sin sprängladdning på Paddy´s Bar i Kuta Beach på Bali.
Den kraftiga explosionen gjorde att de besökare som inte dödats eller skadats skräckslagna flydde ut på gatan, ner mot närliggande Sari Club.
Det var ett omtyckt tillhåll för västerländska turister, precis den ”soft target” som var målet för denna koordinerade terrorattack…
…för där exploderade några minuter senare en parkerad bil lastad med omkring ett ton sprängmedel, vilket fick en förödande effekt.
Totalt i dessa båda attacker miste 202 människor livet, de allra flesta västerländska turister, sex av dem svenskar. Över 300 skadades.
Gotländskan Josefin Ringbom befann sig vid tillfället i samma kvarter, bara 50 meter från Sari Club, men klarade sig mirakulöst nog utan fysiska skador.
Det mentala har dock tagit tid att läka:
– Kroppen har händelsen med sig, ibland kan jag utan egentlig anledning känna den där tryckvågen. Jag är skeptisk till stora folksamlingar och står en lastbil parkerad om det så är här i vår egen sagostad tänker jag ett varv extra, ”undrar vad den har i lasten”.
202 personer omkom i terrorattentatet i Kuta Beach på Bali den 12 oktober 2002, bland dem sex svenskar. Över 300 skakades.
Det var en drömresa hon gav sig ut på, den då 22-åriga Josefin. Hon och hennes dåvarande pojkvän ville ut i världen, bort från det som var hemma och vant.
Hon jobbade på JC i Visby och de bestämde sig för att sälja allt de ägde för att ha råd med ett halvår på drift.
Kanske skulle de till Java, kanske till Australien, men definitivt till indonesiska ön Bali.
Barndomen var över, ”friheten utan ansvar”, hon beskriver uppväxten i Hamra så, var också passerad. Någonstans där framme väntade vuxenvärlden…
…men ännu fanns tid för en sökare utan självklara mål att hitta en framtid att tro på.
Josefin Ringbom.
När vi träffas för den här intervjun har Josefin ledig dag från jobbet som personlig assistent.
Det ännu några dagar kvar till den 12 oktober, 20-årsdagen för terrorattentatet i Kuta Beach, semesterpärlan med sin sex kilometer långa strand, rullande vågor och mäktiga solnedgångar i Indiska oceanen.
Hon säger att hon för första gången på alla dessa år faktiskt inte räknat ner till detta datum.
Som att det håller på att blekna i minnet, nästan. Men ändå inte.
– Att vara med om vilket trauma det än är, det formar en som person. Jag har det alltid med mig, även om jag inte går och tänker på det varje dag. Jag drömmer fortfarande ofta om explosioner och…på ett sätt är man ganska ensam i en sådan här händelse.
Bali, paradis-ön i Indonesien.
Några dagar in i september 2002 gav de sig av från Arlanda och ut på drömresan. Första stoppet var Bali där pojkvännen varit tidigare och hade en del bekanta i lokalbefolkningen.
Det första Josefin minns är den fuktiga hettan när hon klev av planet på Denpasar-flygplatsen:
– Jag hade varit en del med familjen i Grekland och Spanien men det här var något annat. Det var som en vägg, det tog flera dagar innan jag vant mig.
De hittade ett litet hotell i Kuta Beach och kom snabbt in i en trivsam vardag tillsammans med pojkvännens bekanta.
Livet blev precis som Josefin hoppats och önskat:
– Stranden på dagarna, sedan någon bar på kvällarna, samma sak varje dag. Ett bekymmerslöst häng, bara. Du vet, man tar dagen som den kommer, det finns inga måsten och alla är glada.
Den kväll som skulle ändra livet för så många människor gick de som vanligt till en bar som hette Blues. Ett ”hål i väggen” bara på en tvärgata till huvudgatan Raya Legian längs vilken Paddy’s bar och Sari Club var belägna.
De hade blivit stammisar på Blues, god vän med ägaren Jim och det var där de brukade börja sina kvällar.
– Just den här dagen var vi lite matta i lacken, vi tänkte bara ta en öl och sedan gå hem tidigt. I vanliga fall gick vi ganska ofta till något av de två ställen som sprängdes.
Men nu satt de där i godan ro i en soffa och Josefin minns att hon reagerade på en smäll på andra sidan huset och att det sedan regnade ner något över henne.
Glas, kanske. Var det någon som hade fest? Antagligen hade det gått en ruta i närheten.
Hur som helst var det inget som gjorde henne rädd.
I efterhand visade det sig att det hon hört var attentatets första explosion sedan självmordsbombaren löst ut sin sprängladdning på Paddy’s bar.
Josefin Ringbom minns terrorattacken på Bali för 20 år sedan.
Ett år tidigare hade tre passagerarplan kapats i USA, två av dem flög in i World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan i New York, ett annat kraschlandade i Washington D.C. utan att nå sitt mål: försvarshögkvarteret Pentagon.
Sammanlagt dog omkring 3000 personer i terrororganisationen al-Quaidas attack mot väst och världen fick ett nytt datum att förhålla sig till: 11 september 2001.
USA förklarade omedelbart krig mot terrorn där Sydostasien utkristalliserat sig som en samlingsplats för islamistiska terrorister.
Bland dem fanns terrorgruppen Jemaah Islamiyah, kopplad till al-Quaida, vars mål var en islamistisk stat och vars medel var att straffa väst med attacker mot just ”soft targets”, mjuka mål som exempelvis turistdestinationer.
Terroristerna hade rekryterat och lärt upp självmordsbombare och en van, en Mitsubishi L300, hade byggts om för att få plats med 48 rosa plastlådor fyllda med sammanlagt ett ton sprängmedel.
Den bilen stod nu slarvigt parkerad utanför populära Sari Club på den långsträckta partygatan.
Samtidigt kom uppjagade människor flyende i panik efter sprängningen på Paddy’s bar för att försöka sätta sig i säkerhet.
Då, precis då, utlöstes sprängladdningen i skåpbilen i det som blev den största terrorattacken sedan nine-eleven.
Josefin Ringbom minns det rödorangea ljusskenet över en strömlös stad.
Den smällen hördes desto mer hos Josefin, där hon satt i sin soffa på tvärgatan bara 50 meter därifrån. Eller kanske inte, kanske hörde hon faktiskt inte explosionen.
Hon minns inte riktigt, mycket har blurrat samman.
– Jag kan faktiskt inte komma ihåg att jag hörde någon smäll, men jag minns tryckvågen och att allt blev strömlöst.
Hon fann sig sedan liggande på golvet medan människor flydde in i den lilla baren för att söka skydd. Tillsammans med tre andra tryckte hon in sig på toaletten, den hade murade väggar och var hyggligt säker.
När de så småningom vågade sig ut, oklart efter hur lång tid, minns Josefin en strömlös stad med ett rödorange dimmigt ljussken över himlen.
– Jag minns vi undrade ”vad fan är det här? Vad har hänt?”. Min första tanke var en gasexplosion eller något. Inte hade jag tanke på någon terrorism, ganska naivt kan jag tänka idag med tanke på vad som hänt året före, säger hon.
De tog sig ner mot stranden sedan. Hon minns barfotavandringen dit, ett par hundra meter. Alla fönsterrutor hon såg som tryckvågen demolerat, glassplitter och bråte överallt.
Själv var hon oskadd, märkligt nog bara en liten reva på jeansen.
Men fortfarande hade hon och pojkvännen, som också klarat sig oskadd, ingen aning om vad som verkligen hänt.
– Men så började det gå rykten, ”It’s a bomb” och då började jag reflektera, strax intill låg ett McDonald’s och det är ju amerikanskt så vi tog oss långt därifrån.
Efter hand dök fler och fler människor upp på stranden, Josefin minns en hålögd man som berättade hur han burit lemlästade människor i säkerhet.
Josefin Ringbom i oktober 2002, strax efter hemkomsten till Visby.
Hon berättar, Josefin, där vi sitter 20 år senare i hennes lägenhet i Visby. Distanserat men ändå närvarande. Tillbaka. Berättar om den natten, kanske fick hon i sig sömnmedel för att kunna sova, kanske inte.
Berättar om instinkten att fly som var stark inom henne, bort, bara bort. Känslan av overklighet. Trots att hon då ännu inte riktigt insett vidden av vad som verkligen skett.
Det fick hon klart för sig dagen därpå.
– Vi gick tillbaka till Jim, han mådde okej men var också i chock. Hans bar hade ett hål i taket som jag uppenbarligen klarat mig från att få över mig och han berättade att han hittat kroppsdelar på bardisken.
Besökte du någonsin även huvudgatan?
– Nej, säger hon. Flyktinstinkten hade på något sätt förbytts i att försöka hantera verkligheten, men till den platsen ville jag verkligen inte gå.
Istället följde hon nyheterna på tv, tv-apparater stod på överallt sedan strömmen kommit åter.
Ocensurerade bilder som visade lik och förkolnade kroppar, raserade hus och allmän förödelse.
Så dags hade dådets omfattning även börjat nå Sverige. Terrorattentat på turistön Bali. Tidningarna visade bilder från sjukhus där brännskadade och bandagerade människor låg på sina britsar.
Josefin ringde inte hem, ”jag vågade inte, då hade jag nog tappat all självbevarelsedrift och bara givit upp” säger hon.
Pojkvännen ringde däremot sin familj och ett tag rådde osäkerhet i Sverige om huruvida även Josefin var vid liv eller ej.
Det reflekterar hon över idag, det trauma som händelsen måste inneburit för hennes anhöriga. Att tvingas sväva i ovisshet medan hennes namn fanns på UD:s ”saknar”-lista.
Däremot fick broder Jakob efter någon dag fylld av oro klarhet via mejl att systern faktiskt var vid liv och dessutom oskadd.
Sari Club i Kuta Beach dagen efter explosionen.
Josefin plockar under intervju fram en kartong med biljetter, kvitton och brev som hon sparat, små minnen från resan till som inte blev som hon tänkt sig.
Fem veckor på Bali, det var allt.
Jeansen, de med revan i, sparade hon länge men nu är de dock slängda.
– Här är ett julkort från Jakob som jag fick innan jag åkte, för första gången skulle vi inte fira jul ihop. Jag fick också ett brev av mamma och pappa, ”Open in case of emergency”. Det visade sig vara en 500 dollarsedel som jag hade nytta av.
Men tänk, säger hon. Tänk vilken smärta och oro att sitta hemma utan att veta!
Efter terrorattacken avbröt de sin resa. Lyckades efter två dagar, efter minimal hjälp av UD, boka ett flyg till Bangkok och därifrån till Stockholm, Arlanda.
Hon minns rädslan som låg som en ständig ton inom henne, minns Bangkok och dess många muslimer som gjorde att hon kände sig som ofrivillig rasist.
– Det känns hemskt så här i efterhand att vara rädd för ett helt folk. Men just då var jag så skräckslagen för det allra mesta.
Via Arlanda, där hon möttes av mamma, tog hon sig så småningom hem till Hamra där hon sov på soffan i vardagsrummet och blev livrädd om något flygplan flög över socknen.
Men det är också det enda hon riktigt minns.
– Jag har en minneslucka på fyra, fem månader sedan jag kom hem. Det var som att jag stängde av. Det är helt blankt.
DU&JAG, Josefin Ringbom.
Men hon insåg också att så där ska hon inte må. Hon gick med i Röda Korset för att jobba med asylsökande och började också läsa religion på Komvux för att frigöra sig från sin projicerade rädsla.
– Jag läste så mycket jag kunde, var ju tvungen att utbilda mig, jag kunde inte gå och vara rädd för en religion.
Att ha upplevt det hon upplevde på Kuta Beach har givit henne en djupare förståelse för människor som tvingas leva i krig, leva med rädslan att deras hus när som helst kan bombas, säger hon.
Det har helt enkelt vidgat hennes perspektiv.
Men det har tagit sin tid att landa hel efter att rent faktiskt ha varit en hårsmån från döden.
– Jag har inte varit helt förtjust i att resa, ett tag gömde jag mig om strömmen gick och fyrverkerier undviker jag gärna.
Under lång tid begränsade upplevelserna henne, men i dag lever hon nästan som vanligt. Förutom att kroppen reagerar starkt vid plötsliga och höga ljud och att något händer i henne då hon hör och läser om andra attentat runt om i världen.
Har du haft någon önskan att återvända till Bali?
– Jag har inte behov i läkeprocessen och jag tror det skulle vara jobbig. Ibland har jag haft dåligt samvete för att jag kunde resa därifrån, medan våra lokala vänner blev kvar i all förödelse.
I dag har Josefin dock kontakt med en av dem via Facebook, han har familj och lever gott i Kuta Beach.
Dagen efter explosionen i centrala Kuta Beach.
Tillbaka på platsen har hon dock varit via Internet, sett minnesmärket över dödsoffren. I perioder har hon närmast maniskt googlat för att få veta som mycket som möjligt om vad som inträffade och vad som låg bakom attentatet.
Men ändå, Josefin, otroligt att klara sig med bara en reva i jeansen.
– Ja…ibland har jag nästan varit lite förbannad. Hur kan man må så dåligt som jag gjort…jag kunde väl haft en lite brännskada åtminstone!
Hon säger att det finns ett så tydligt före och efter i livet, före och efter Kuta Beach. Hon har blivit en trevligare person, till exempel.
Det är så hon säger det.
– Det där behövde jag, om man nu kan säga så. Jag behövde bli varse världen. Att vara i Kuta Beach den dagen gjorde mig definitivt mer ödmjuk till livet och omgivningen.
I efterföljande rättegång dömdes tre terrorister till döden, en dömdes till livstids fängelse. Även 2005 drabbades Kuta Beach av ett terrordåd, vilket tog 22 personers liv.
En ring från Bali, varje gång Josefin Ringbom reser någonstans har hon den på sig.