Emma Johansson krånglar ut mountainbiken ur radhusets förråd. Några saker står i vägen men till slut kan hon stänga dörren och hoppa upp på sadeln.
Att vara fysiskt aktiv har 37-åringen alltid gillat, men att röra sig smärtfritt har inte varit en självklarhet.
– Jag hade problem med att gå ända sedan jag var liten och jag hade svårt att röra mig. Det var en jobbig känsla, speciellt i puberteten, berättar Emma Johansson.
Vad det berodde på fick man dock inte reda på förrän 2016, när norrlänningen hade lämnat Älvsbyn och flyttat till Gotland. Här bestämde hon sig för att testa något nytt och började med rollerderby.
– Både att springa och köra rollerderby gjorde väldigt ont. Först tänkte jag att jag måste pusha mig genom smärtan men samtidigt undrade jag: "Ska det verkligen kännas så här?".
Emma kontaktade en sjukgymnast och under ett års tid fick hon behandling. Utan resultat. Istället blev hon skickad på röntgen. Då visade det sig att Emma hade drabbats av allvarlig artros.
Vad man hade missat när Emma föddes var att hon hade höftledsdysplasi, enkelt förklarat en felaktig rörelsemekanik i höften. Artrosen var en konsekvens av den.
– Det var hemskt. På den tiden kunde jag inte gå längre än en kilometer och när jag hade som mest ont behövde jag sätta mig ner rätt ofta. I mataffären, på bussen och så. Då kunde jag få många dömande blickar och ibland sa folk åt mig att inte sitta på de platserna när det är så många som ”faktiskt” behöver sitta där. Det många inte tänker på är att alla handikapp är inte synliga.
Det har börjat skymma och dagens korta cykelrunda är över. Vi slår oss ner vid köksbordet för att fortsätta prata om tiden efter diagnosen. En tid som var både förvirrande och svår för Emma.
– Jag hittade knappt någon information om mitt tillstånd. Allt var anpassat till pensionärer. Så jag började kolla i sociala medier och fick kontakt med kvinnor från andra länder som hade bytt ut sina höfter. Vi började skriva och försökte peppa varandra. Det gav mycket för man känner sig så enormt ensam i sjukdomen.
Att få höra hur de hade genomgått lyckade operationer gav Emma hopp. Hon började alltmer tänka att det bästa alternativet skulle vara att byta ut sina höfter.
– Det jag brottades mest med var om jag skulle vänta. Jag var ju så ung. Men så kände jag att visst jag kan vänta, men livet väntar inte.
2018 gjorde hon den första höftoperationen och 2019 bytte hon ut den andra höften. Då gjorde läkarna även benet längre, eftersom det tidigare hade varit för kort.
– Det var så häftigt. Plötsligt var de lika långa. Det kändes som att jag hade en låda under foten, säger hon med ett skratt.
I dag kan Emma sporta utan att behöva bita sig i läppen. Rollerderby kommer däremot aldrig bli aktuellt för henne igen, men istället har hon hittat andra idrotter.
– Jag har börjat med simning och cykling. Det finns så otroligt mycket som går att göra. Drömmen är att vara med i ett äventyrsrace med delmoment. Det brukar vara mountainbike, kanot och hiking. Det skulle jag vilja testa och en av de jag följer som också har opererat sig har gjort det. Så det går!
Hon framhäver att sociala medier har hjälpt henne till stor del och därför har Emma skapat ett eget konto där hon berättar om sina erfarenheter.
– Jag saknade själv information så nu vill jag kunna ge det till andra.
