Polisen förde bryskt bort de ungdomar som inte lyckades fly undan hundar och insatstyrka.
Fredagen den 29 oktober 1971 satte GA:s läsare morgonkaffet i halsen. Tidningens förstasida fylldes av kravaller och dramatiska bilder på ungdomar som fördes bort av poliser med batonger och hundar. GA hade tre reportrar på plats som skildrade hur flera hundra personer, varav många med plakat, skrek slagord som "Vi vill inte bo i bunkers":
"En av skolflickorna knuffades framför en bil, som lyckligtvis inte höll någon högre hastighet, av en av de hårt prövade poliserna", skrev GA på sin förstasida och berättade att en annan av ungdomarna blev så illa biten av en polishund att såret behövde läggas om på lasarettet.
Rivningen av Östertull, kvarteret omedelbart innanför Österport, hade föregåtts av långvariga protester och möten under hösten. Stadens beslutsfattare ville mot de antikvariska myndigheters vilja riva alla de gamla byggnaderna, för att ge plats åt att bygga de lägenheter som i dag ägs av Gotlandshem mittemot Borgen. Så blev det också, men ingen var förberedd på att de unga skulle ta saken i egna händer.
Efter lunchrasten den 28 oktober 1971 möttes grävmaskinsförarna och lastbilschaufförer av motstånd. 300 personer hade samlats inne på Östertulltomten och många ungdomar hade klättrat upp i husen som skulle jämnas med marken, för att försöka stoppa grävskopornas framfart. Men för GA berättade polisinspektör Henning Bogren hur polisen genom spaningssektionens arbete hade fått vetskap om demonstrationen. Fyra poliser och två polisbilar ska ha varit på plats redan strax efter klockan 11 på förmiddagen, men insatsen var för liten. Polisen tvingades snabbt kalla in alla förstärkningar man hade att tillgå. Åtta polismän plus två civilklädda kriminalare och polishund inledde sedan rensningsaktionen.
"När de kom hit ned var de som små barn. De tyckte de burit sig dumt åt. I grupp är de stora, men ensamma är de blötdjur", sa polisinspektör Henning Bogren till GA.
Ett halvt liv har gått, Visby innerstad har blivit världsarv, och i dag krävs tillstånd till och med för att måla om ett fönster i innerstan.
Inger Elvinder och Dag Franzén ångrar inte att de protesterade för 50 år sedan, även om kvarteret vid Östertull ändå revs. De tror att de påverkat senare bevarande av staden och själva är de inte heller opåverkade av att ha vågat sticka ut hakan.
De två som ledde ungdomsrevolten mot beslutsfattarna har aldrig senare ångrat vad de gjorde och tror att de lyckats påverka politiker inte bara på Gotland.
– Jag tror att det som hände skrämde kommunpolitikerna, säger Dag Franzén och får medhåll:
– Vi tog dem på sängen i alla fall, säger Inger Elvinder när de två förgrundsfigurerna ses igen 50 år efter kravallerna på Östertull.
De berättar om dramatiken. Hur en civilklädd polis slog en ung kille i magen med knytnäven. Och hur en annan kille trycktes in i en polisbil, men hoppade ut på andra sidan och blev jagad i gränden bort mot Skolporten. Där utanför låg nöjesplatsen Murgrönan, som strax innan hade varit uppsamlingsplats för de protesterande ungdomarna.
– Vi hade skrivit flygblad som vi gick och delade ut, säger Inger Elvinder och citerar strofer ur manifesten:
"För att bevara stadsbilden åt den kommande generationen".
"Vi är den kommande generationen och det är vi som ska leva i staden. Vi vill inte leva i något betonggetto".
"Det är början till slutet om vi låter makthavarna styra".
Flera möten hölls innan rivningen genomfördes, här Bertil Hillbert som talade för de boende i kvarteret.
Dag Franzén var ordförande i elevrådet för Solbergaskolan och Inger Elvinder vice ordförande på Södervärn. Men egentligen var det Dags mamma Kjerstin som var upprinnelsen till protesterna mot rivningen av Östertull.
– Jag gnällde varje dag när jag kom hem från skolan och då sa hon "Varför gör ni ingenting då", berättar han.
På ett elevrådsmöte beslutades att man skulle gå ihop de båda skolorna och plakat tillverkades på kvällarna. På lunchrasten den 28 oktober slog man till.
– Vi dansade ringdans på skolan och fick med oss alla, säger Inger Elvinder.
– Vi tömde skolan, säger Dag Franzén och berättar hur Inger uppflugen på ringmuren, influerad av almprotesterna i Stockholm i maj samma år, övade kampsånger med 250 elever från Solberga och 50 från Södervärn. Sedan tågade alla gemensamt in på rivningstomten medan arbetarna höll lunch.
Han berättar hur arbetarna till en början körde igång sina grävmaskiner, trots mängder med ungdomar som protesterade.
– Det skulle aldrig ha hänt i dag, men på den tiden skulle ungar "lära sig att veta hut", säger Dag Franzén och menar att mycket hänt kring synen på barn och ungas roll i samhället.
Själv satt han högt upp i en av byggnaderna och såg hur polisen barrikaderade alla flyktvägar ut.
– Det var hundar bakom oss och det blev panik, säger Inger Elvinder som befann sig på marken.
Polisen fick sedan kritik för den onödigt våldsamma upplösningen av kravallerna.
– De gjorde bort sig så ända in i...! Att bussa hundar på oss, det var ju inte klokt, säger hon medan Dag berättar hur han föstes in i en polisbil och fördes till polishuset för förhör.
Ungdomar från Visby flögs till tv-huset i Stockholm och frågades ut av programledaren Bengt Öste på bästa sändningstid.
Dagen därpå var GA inte ensamma om nyheten. Sveriges television lät flyga Dag och Inger, tillsammans med ytterligare en kamrat, till Stockholm.
– Vi blev hämtade på Bromma med limousin och fick vara med i "Kvällsöppet" med Bengt Öste som programledare – det var Sveriges populäraste program på tv då, säger Inger Elvinder och berättar hur ungdomarna satt på ena sidan i studion och hur Bengt Öste gick hårt åt polis och politiker som frågades ut mittemot dem på den andra sidan.
I familjens borgerliga kretsar blev Inger kallad ligistunge, men hon upplevde stort stöd från såväl sina föräldrar som från lärarna på skolan. Händelserna den 28 oktober 1971 kom att förändra inte bara synen på bevarandet av Visby innerstad utan har också påverkat livet för både Dag och Inger.
– Jag tror det. Att även en liten människa kan påverka genom att höja sin röst, säger hon och får medhåll:
– Att göra en sån här aktion och få sån framgång gör att man går stärkt genom livet. För min del var det här början på en livslång revolt mot dumhet, säger Dag Franzén och berättar att han som musiker genom åren ofta har varit en rubrikernas man.
Bara veckor efter ockupationen gjorde GA ett hemma hos-reportage om "Kravallungen som spelar fiol". När Dag Franzéns boa, ormen Masse, armtjock med nästan två meters längd några år senare oturligt rymde på Säveskolan gick städerskorna i strejk.
– Mina föräldrar var i Finland och fick läsa om det i Helsingin Sanomat, säger han och flinar.
Mot ungdomarnas vilja revs hela Östertull, kåkstäder som medeltida gamla magasin, där bönder från landet genom århundradena lastat av sina hästdragna vagnar. Den nya tiden måste beredas plats.
Kvarteret Östertull mittemot Borgen jämnades med marken, men rivningen dokumenterades av arkeologen Waldemar Falck.
Med historien i backspegeln konstaterar Inger och Dag att de har polisen och dåtida beslutsfattare att tacka för att deras gotländska bidrag till ungdomsrevolt, Beatles och Flower Power, ändå fick så stort genomslag.
– Tänk om de bara hade låtit oss vara? Att sticka ut hakan är inte farligt om man tror att man har rätt, säger Inger Elvinder.
Hon älskar sitt Visby där hon har bott 36 år innanför murarna, och är glad att innerstan bevarats som världsarv.
– Självklart har vi varit med och påverkat, säger hon.