Allam Alkatea är stolt över att bo i stadsdelen Gråbo och kan inte förstå varför den bland många har dåligt rykte. "Det är fina människor som bor här, något måsta göras för att ändra den negativa inställningen".
DU&JAG
Han har Östersjön omkring sig nu men i begynnelsen var Eufrat. Floden tar fart i Turkiet och slår sig längs sin väg genom Syrien och Irak samman med Tigris innan den rinner ut i Persiska viken.
Historisk mark, två floder omskrivna såväl i Bibeln som i Koranen, inom islam är Eufrat den flod som härstammar från paradiset.
Nu är den också omskriven i dotterns födelseattest. För det är så hon heter. Foratt, flodens arabiska namn.
Det är ett sätt för Allam och hans fru Iman att bära med sig sitt förlorade hemland in i framtiden och för dottern en länk till rötterna.
– Jag har visat henne i en atlas, ”titta här, den här långa floden heter som du”. Hon blev överlycklig, ler han.
Vi ska komma till vem han blivit under åren i Sverige. 2014 kom han till landet, ett år senare till Gotland där han och familjen nu byggt en trygg framtid. Han arbetar som bygglovshandläggare och har även engagerat sig politiskt för demokratins skull.
Men det var där, vid Eufrats bädd, hans barndom stod.
Staden Deir ez-Zor i sydöstra Syrien, tio mil från gränsen till Irak. Eufrat sägs ha fått sitt namn från assyriska ”phrat”, ungefär: överflöd.
Varje gång floden svämmade över skapade den bördiga marker. Just längs floden går mycket riktigt en grön sträng genom ökenlandskapet, ser jag när jag tar mig dit via datorns hjälp.
Jag ser också parkerna, husen, gatorna, en plats där historien hänt och händer men ingenting längre är som förr.
Pappa Alaaddin som var veterinär och mamma Bahria som var hemmafru, Allam växte upp som familjens yngsta barn, fem bröder och tre systrar.
Här studerade han, jobbade på eftermiddagarna, träffade kompisar, pratade, drack kaffe, så småningom utbildade han sig till arkitekt. Det var här framtiden fanns, här skulle generationerna följa varandra.
Det blev inte så. Ingen ur närmsta familjen är kvar i hemstaden, istället är de spridda över världen.
För vi vet ju vad som hände. Revolutionen kom. Och kriget.
– Ja, säger Allam. Först var staden kontrollerad av Assad-regimen, sedan tog IS över kontrollen…det gick inte att leva där längre, inga mediciner, ingen mat, inget hopp…det fanns ingen framtid
Abdulalim "Allam" Alkatea är till vardags anställd som bygglovshandläggare vid Region Gotland. Bilden tagit 2018.
Snart alltså tio år sedan Allam kom till Sverige, hösten 2014, som en av många andra från Syrien. Hans första anhalt var ett flyktingläger i Karlstad.
Han minns rädslan, en främmande människa i ett främmande land, märkt av striderna i hemlandet:
– Jag var rädd…rädd för myndigheter, för polisen. Det är man van vid från Syrien, det tog tid att förstå att man inte behöver vara det här.
När du tänker dig dit i dag, till första tiden, vad tänker du?
– Att jag lärt mig så mycket sedan dess och utvecklats som människa. Jag har många tankar och idéer, jag har mer erfarenhet. Vi har fått två barn, Foratt och Zine, och har också rotat oss här på Gotland. Det är ett helt annat liv.
Känns det som länge sedan eller alldeles nyss?
– Ifjol var det tio år sedan jag lämnade min stad. Tio år, det är lång tid, säger han och tystnar ett tag. Ja…det är lång tid.
Nu med distans, varför gav du dig av?
– För att inte dödas. Det är så enkelt. Jag ville inte att mina tankar och idéer skulle begravas där, jag ville något mer. Och det gick inte att stanna.
Allam Alkateas pappa hade tusentals böcker, det var genom att läsa han förstod att det fanns något annat än den diktatur han växte upp i.
Han är rotad på Gotland nu, säger han, så är hela familjen. De första åren var tunga, två års väntan innan hans hustru kunde lämna Damaskus och också komma till ön i Östersjön.
Först då blev han, säger han, någon så när hel som människa, en människa som vågade se framåt.
Tidigt bestämde sig Allam för att lära sig svenska. Han bodde en tid i Stockholm, Skärholmen, men valde att flytta därifrån.
– Jag ville lära mig att leva i Sverige, lära mig det svenska, det gjorde jag inte där. De enda jag träffade var andra araber, sällan några svenskar, då lär man sig varken språket eller kulturen.
Redan för fem år sedan, när jag då intervjuade Allam, kände han sig svensk.
– Förut drack jag bara syriskt kaffe, nu gillar jag svenskt kaffe, sade han. Kaffe och bullar, jag gillar att fika, hela tiden fika. Jag gillar köttbullar också och lax och ägg och kaviar.
Det gör han än i dag. Kaviarknäcke och en kopp kaffe.
Men ändå…trots det nyss skrivna…är det så enkelt. Hur tar man helt och hållet, inom sig själv, plats i ett helt nytt land?
Så Allam…var har du gjort av Syrien inom dig?
– Det finns kvar som minnen och väldigt mycket sorg. Jag försöker att inte tänka på det. Det gör ont i hjärtat att inte kunna komma tillbaka till min stad, som det är idag finns det ingen möjlighet. Och mina syskon och mamma, jag saknar dem, det gör också ont inom mig.
Ursprungsfamiljen är utspridd över världen. Mamma bor i Saudiarabien, han har syskon där och i Turkiet, några finns kvar i Syrien men ingen i Deir ez-Zor. De levde alla tillsammans…ett år senare var familjen splittrad. Nu är det två år sedan han träffade sin mor.
– Precis det som händer i Ukraina nu, reflekterar han. Många familjer splittras, familjemedlemmar dödas i kriget. Allt blir annorlunda efter det.
Att Allam hamnade i Sverige var ingen slump. Faktum är att en slags dröm rotades i honom redan som liten pojke. På bladet till en kniv bland pappas alla veterinärinstrument läste den tio-, tolvårige pojken dessa magiska ord: ”Made in Sweden”.
Det kom att tända en aldrig slocknande låga inom honom.
– Jag frågade ”vad är Sweden” och han berättade om ett land långt uppe i norr. Det var därför jag sökte mig hit när det inte gick att vara kvar i Syrien.
Han säger att han blivit så väl mottagen, först i Hemse där han till en början bodde och nu i Visby.
Men ändå – flyktingens språk är tystnad och i det nya landet stod, och står, han delad i två.
– Många håller sig till sitt, det behövs så lite för att bryta isen. Att säga ”hej” och se varandra i ögonen är en bra start.
Allam Alkatea ser sin familjs framtid på Gotland, ingenting kan få honom att flytta från ön, säger han.
Pappa gick bort 2004. Det var han som lärde Allam om demokrati. Han hade ett stort bibliotek med tusentals böcker, Allam läste och läste och insåg att det fanns något annat än den diktatur de levde i.
I Sverige lever han i frihet, även om kriget även här kommit närmre. Inte minst har upprustningen på Gotland tagit fart. Jaktplanen far över himlen, det dånar från Tofta skjutfält.
Det sänder ibland sekundsnabba rysningar inom honom, men han håller emot.
– Jag vill inte känna mig rädd. Allt det där finns inom mig men jag vill inte tänka på kriget. Jag håller det från mig. I början kom skräcken tillbaka men jag försöker ignorera det. Och jag vill inte föra över någon rädsla på barnen.
DU&JAG, Allam Alkatea.
Allam arbetar som bygglovshandläggare på Region Gotlands bygglovsenhet och har även engagerat sig inom den gotländska politiken, för demokratins skull.
Han är i dag ersättare i fullmäktige för Centerpartiet. Hittills har han varit med vid samtliga sammanträden under innevarande mandatperiod. Utöver det är han ersättare i barn- och utbildningsnämnden.
Han vill göra något gott för samhället, säger han.
Fyra motioner har han hittills lämnat in, vi kommer till dem. Men han vill först ta upp ett ämne som förbryllar honom:
– Varför har så många gotlänningar en negativ uppfattning om Gråbo? Hur kommer det sig? Där bor jättefina människor och jag är stolt över att bo där, på Jungmansgatan. Vi måste göra något för att ändra på den inställningen!
Allam Alkatea och förra centerledaren Annie Lööf. Att engagera sig politiskt var självklart för Allam, för demokratins skull.
Varför reser så många till Spanien, till Sydafrika, till Thailand, överallt, för att uppleva nya kulturer, frågar han sig. När det ofta bara är att knacka på grannens dörr.
– I Gråbo finns människor från hela världen. Jag lovar dig, om du ringer på någon dörr där är det första ord du får höra ”välkommen”, säger Allam.
Bakom dörrarna finns mat, musik, lukter och kulturer från hela jordklotet. Så varför, funderar han, har Gråbo, del av det svenska miljonprogrammet byggt på 60- och 70-talet, en så negativ stämpel.
– Vi måste hitta en lösning på det och vi måste göra det snart. Vi får inte göra Gråbo till ett gotländskt Rosengård eller Rinkeby. Det är inte rättvist, det är en väldigt fin stadsdel. Prata med oss som bor här, inte om oss, det är vad det handlar om.
Allam Alkatea har i en motion till fullmäktige föreslagit att varje avgående gymnasieelev ska plantera ett träd. Dels som del i miljöarbetet, men också som ett sätt att ha något eget kvar på Gotland vart än i världen det sedan bär av.
I sitt politiska värv har han alltså hittills lämnat in fyra motioner vilka alla har en tydlig humanistisk bäring.
• Han vill att rondeller namnges och i många fall får en ny design.
• Han vill att alla som tar studenten ska få plantera ett träd, som en del i miljöarbetet. Vart de sedan än ger sig av i världen har de kvar denna länk till Gotland, ett träd som är deras eget.
– Jag tänker att det gör banden till Gotland ännu starkare, det finns alltid något att komma tillbaka till, säger han.
• De övriga två motionerna handlar om att stötta nyanlända med hög utbildning för att kunna ta vara på deras kunskap och erfarenhet samt att utbilda nyanlända i demokrati.
– Demokrati är inte bara att rösta i val, det är så mycket mer, det är hela tillvaron. Många som flytt från diktaturer känner inte till det och behöver utbildning.
Deir ez-Zor, en bild från 2017. I dag har Allam Alkatea ingenting kvar i sin barndomsstad.
Här är han nu, Allam. Tio år in på ett nytt liv, på Gotland finns hans och hustrun Imans framtid, så känner han det. Inte en tanke finns på att lämna ön och dessutom är alla i familjen svenska medborgare.
Vad barnen gör fram i tiden vet ingen, han hoppas ge dem en trygg och fin barndom och hopp inför framtiden. Kanske planterar de fram i tiden också var sitt träd, antingen den där motionen går igenom eller inte.
– Jag vill att de växer upp med båda kulturerna, och så blir det naturligtvis. Vi äter mycket hummus och falafel hemma men ibland vill de ha korv och potatis som de får på förskolan.
Och då får de det?
– Ja, vi gör båda delarna. Och så vill jag att det ska vara, de får med sig två världar, två kulturer och demokratiska värderingar.
Hur det ska gå för hans Syrien vill eller vågar han inte tänka på. Så länge konfliktpartier regerar – och sådana finns det flera av – finns inget hopp om lösning. Han väljer att inte tänka på det, stänger av så gott det går och gör vad han kan för att dämpa sorgen.