Kaffe luktar som härsken mat, paprika luktar kompost och svartavinbär luktar pissoar.
– Jag känner lukt men det är fel lukter, säger 23-åriga Amanda Lydahl i Visby.
Allt startade i november förra året när hon drabbades av covid-19. Liksom många andra med viruset drabbades hon av lukt- och smakbortfall men för Amanda Lydahl har problemen fortsatt. Hon har visserligen till viss del fått tillbaka lukt och smak men i februari drabbades hon av luktstörningen parosmi som gör att luktsinnet uppfattar behagliga dofter som negativa.
Lök, tomat, kaffe och nästan alla kryddor skapar stort obehag. Ibland så illa att hon får kväljningar.
– Jag vill inte äta något för att allt smakar illa, säger hon.
Amanda Lydahl älskar egentligen mat. Hon har jobbat som kock på Lilla Bjers andra fina restauranger. Nu jobbar hon i en te- och kaffehandel i Visby. Mat har inte bara varit viktigt i hennes yrkesliv, det är också en av hennes stora passioner och en hobby.
– Förut gick jag ofta på fina restauranger för att jag tyckte det var roligt, säger hon.
Men sedan hon blev sjuk har hon fått sluta med det. Nu har hon svårt att äta något över huvud taget. För att klara jobba använder hon ibland en näsklämma. Men problemen har även fått sociala konsekvenser.
– Mycket av det sociala kretsar kring mat och vin, säger hon.
På jobbet måste hon gå ut när de andra äter lunch, på grund av att hon inte klarar av lukten från deras mat, och hon har svårt att umgås med någon som druckit kaffe eller ätit lök på grund av att hon upplever starkt obehag av dofterna.
Vilka dofter som skapar obehag ändrar sig hela tiden, vilket gör att hon aldrig vet vad hon kan äta. Att gå i affären och handla mat har blivit ett svårt projekt. Dels på grund av dofterna och dels för att hon inte vet vad hon kan äta för tillfället.
– Jag kan inte äta varm mat eller något som luktar stekos. Jag äter mest kalla grejer.
Länge åt hon bara vitt kokt ris men efter ett tag började även det smaka illa. Hon har även druckit näringsdryck med banansmak men fick byta till äppelsmak då hon tyckte att det smakade aceton. Äppelsmaken är inte heller angenäm men hon dricker det ändå.
– Nu försöker jag bara halsa i mig det.
Hemma i sin lilla lägenhet har hon städat bort allt som luktar obehagligt och lägenheten har blivit lite av en fristad. Problemen har gjort att hon isolerat sig alltmer och ofta väljer att stanna hemma när hon inte jobbar. Detta i kombination med att hon ständigt är hungrig och oroar sig för näringsbrist och för att gå ner för mycket i vikt har gjort att hon mår allt sämre psykiskt.
– I början trodde jag att jag blivit hjärntrött. Jag känner mig trött men det är ju för att jag inte äter, säger hon.
Hon har flera gånger sökt hjälp på vårdcentralen men upplever inte att hon blivit tagen på allvar.
– De har sagt att det är postcovid jag har men jag har inte fått någon riktig diagnos, säger hon.
Nu kämpar hon för att få en remiss till öron- näsa halsenheten på Visby lasarett, men helst vill hon få komma till Karolinska där det finns en särskild postcovidmottagning.
I väntan på att få hjälp av vården har Amanda Lydahl gått med i en grupp på Facebook där ett tusental personer i Sverige som lider av lukt och smakförändringar har samlats. Där har hon även fått stöd och lite tips på vad man kan göra själv.
– Jag har testat allt, luktträning, kosttillskott, kinesiologi och nässköljning. Men varje gång man inser att något inte hjälper blir det som ett nytt nederlag, säger hon.
Luktträningen är ändå något hon hållit i och forskning visar att luktsinnet kan förbättras genom träning.
– Jag har lukttränat seriöst i en och en halv månad nu. Men jag mår dåligt av att lukta på saker så ibland är det svårt att fortsätta, säger hon.
Hon har små flaskor med eteriska dofter som hon använder och luktar på. De innehåller oljor med dofterna bergamott, lavendel, kardemumma och rosmarin, men hon känner ingen skillnad mellan dofterna från de olika flaskorna.
– Många teer innehåller bergamott men jag tycker att det luktar simbassäng och klor, säger hon.
Amanda Lydahl känner att hon mår allt sämre och ovissheten kring postcovid och parosmi gnager.
– Hade man förlorat något annat sinne som exempelvis synen hade det kanske tagits på större allvar, säger hon.
