Redan vid 12 års ålder började Amanda Sjöndin, nu 27 år, få kraftiga smärtor i magen.
– Jag hade ont tre av fyra veckor i månaden och jag fattade inte vad det berodde på. Jag förstod inte ens att det hängde ihop med mensen, säger hon.
Vägen till diagnosen har varit lång. I tonåren blev det många besök på vårdcentralen och diagnoser som magsår, magkatarr och teorier om att det berodde på psykiska besvär innan orsaken hittades.
– Jag har testat mängder med medicin. I perioder har jag gett upp och tänkt att det ska vara såhär. Till slut börjar man tro att man är dum i huvudet, säger Amanda Sjöndin.
Till sist har hon nuvarande jobbet på Visby flygplats att tacka för att hon fick sin diagnos.
– Den dagen stod jag i säkerhetskontrollen och vibrerade av smärta. Mellan flighterna la jag mig på golvet i fosterställning. Då såg min gruppchef till att jag via jobbets sjukförsäkring fick åka till Ersta sjukhus, berättar Amanda Sjöndin.
Väl där blev hon grundligt undersökt, både genom läkarbesök och endoskopi. När läkarna inte hittade någonting gjordes en titthålsoperation i Visby och då upptäcktes ett mängd små härdar som satt runt hela magen och bäckenet.
– På uppvaket fick jag höra att det var ett "solklart fall" av endometrios. När jag kom hem till mamma började jag storgråta. Jag var glad över att äntligen få veta vad det var, men såklart ledsen också eftersom det är en kronisk sjukdom.
Det har nu gått två år sedan Amanda Sjöndin fick sin diagnos, och hon tycker att vården i Visby är bra. Hon har haft samma läkare hela tiden och för inte allt så länge sedan startades ett endometriosteam på Gotland med representanter från olika delar av sjukvården.
– En av mina läkare satte sig på sjukhussängen en gång när jag var inlagd och sa "jag kommer aldrig kunna bota dig, men jag ska bära dig genom skiten". Det var så skönt att höra.
Sjukdomen går ofta i skov, och det varierar hur långa de är. Flera skov har slutat med sjukhusvistelse för Amanda Sjöndin, ibland har hon varit inlagd i flera veckor för att få bukt med smärtan.
– Det har varit mitt värsta år någonsin. Förra skovet höll i sig i åtta månader, säger hon och berättar att hon fått testa allt från tens, värmekudde, starka smärtstillande, nervstimluerande tabletter och medicin som tillfälligt försätter henne i kemiskt klimakterie.
– Det är få 27-åriga tjejer som vet hur det känns att vara i klimakteriet, säger hon och skrattar.
Nyligen startade hon en blogg där hon berättar om livet med "endo", som hon kallar det.
– Senast jag låg inne på sjukhus hade jag så tråkigt, så då bestämde mig för att börja skriva. Jag har fått väldigt mycket bra respons, och jag upplever också att det hjälpt mycket för att skapa en förståelse om sjukdomen.
För trots att var tionde kvinna beräknas lida av endometrios, är kunskapen fortfarande låg på vissa håll, upplever hon det som.
– Jag tror framför allt att män har svårt att förstå och sätta sig in i det. Många män har dock varit med sin partner under en förlossning, och någon liknande smärtan vid svår endometrios med smärtan vid värkar, så ont kan det göra.
Känns det som att du kan leva ett "normalt" liv?
– Har jag inte ett skov skulle jag säga att det är det, förutom att jag blir tröttare än andra i min omgivning. Det är skittråkigt för jag är social och vill jobba, gå på aw och umgås med vänner som alla andra, säger Amanda Sjöndin.