Besök hos en av Amin Goharis morbröder i maj i år. Anne von Corswant fick extra kuddar att sitta på vid middagen.
DU&JAG
En enda dag i Stockholm blev det efter flykten, sedan lastades Amin och övriga flyktingar i bussar vars destination ut i landet ingen av dem kände till.
Han hamnade på en ö han aldrig hört talas om i ett hav så långt från den iranska storstaden i bergen.
Den 12 november 2015 anlände han till ett tillfälligt flyktingboende vid Gustavsvik i Visby.
I dag tackar han sin lyckliga stjärna för att det blev som det blev, men då var känslan annorlunda.
Alltjämt ligger den tiden så nära att han kan ta på den: Isande vindar, regn i luften, nakna träd, ett obegripligt språk och dessutom tomt på folk.
– Jag tänkte var är alla människor och om det finns några, vad lever de av? Det fanns inga affärer, ingenting, skrattar han i dag, snart sju år senare.
För nu är han rotad i det gotländska, har jobb, egen bostad och en plats i samhället, om än ännu inte permanent uppehållstillstånd. Det är en tärande väntan, vi kommer till det.
Men Gotland är hemma och här ser han sin framtid, som lärare. Det är hans dröm. Pennor och böcker är hans ”vapen” mot okunskap, inte AK4:or i det krig han riskerade att sändas till.
Anne von Corswant, som varit hans stöd sedan ankomsten och vid tre tillfällen rest med honom till Iran på besök, flikar in:
– Amin blir sjuk när han kommer till Iran. Han klarar inte samhället där, utsattheten, allt mygel och all korruption. ”Jag vill hem till Gotland” säger han, berättar hon.
En av många skräpiga ytor i den afghanska delen av storstaden Esfahan och de mäktiga bergen som inramar staden i bakgrunden.
De har med tiden fått en stark relation, Amin och Anne. Djup och levande.
Precis som så många andra svenskar fick med dem de öppnade sina hem och hjärtan för. 163 000 personer sökte asyl i Sverige den hösten.
Anne hade lämnat hemön för Stockholm efter gymnasiet, studerat, jobbat och efter 20 år inom finansbranschen valt att i samband med pensionen flytta åter till Visby.
Det var tidigt 2015 och senare på året uppfattade hon ropen på hjälp inför en befarad flyktingvåg från Syrien, där inbördeskriget rasat sedan 2011.
– Så jag gick till ett informationsmöte, det tog tre timmar sedan var jag god man.
Aldrig tidigare hade hon ägnat sig åt humanitär hjälp på det handfasta sättet, för henne var det i första hand en av många vägar att skapa nya kontakter i det gotländska samhället.
Hon kom att bli just god man åt två ensamkommande afghanska flyktingbarn. En av pojkarna lever i dag på Gotland, en annan i Frankrike.
– Man ska ju egentligen släppa dem när de är 18, men det är svårt. Vi har fortfarande god kontakt, man kommer ju varandra så nära när man hjälper till med det mesta. Det går bra för båda två nu.
Anne von Corswant Amin Gohari har utvecklat en nära vänskap sedan Anne blev Amins "svenska mamma" efter att han kommit som flykting 2015. De reser de gjort till Iran har de dokumenterat i fotoböcker.
Amin Gohari – som föddes i Afghanistan men levt större delen av livet på samhällets botten i Iran – var 24 när han kom till Sverige och för gammal för att få god man-hjälp.
Men Anne såg någonting annat i honom, då vid deras första möte på Gustavsvik, där i ruggiga november.
För henne ligger mötet långt fram i minnet:
– Jag såg en öppen person som hade ett mål, han ville bli lärare. Trots att han inte kunde svenska samlade han de yngre barnen omkring sig och lärde dem språket. Och jag pratade aldrig annat än svenska och kroppsspråk med honom.
Amin berättar hur han från början tog alla chanser att lära sig svenska:
– Jag tog mig till Röda Korset, satt där och lärde mig lite siffror och färger och sådant som jag sedan lärde barnen. Och så använde vi Google translate…
…vilket i sin tur innebar att barnen hade en liten men viktig grund i det svenska språket då de började i den svenska grundskolan.
Anne von Corswant har enbart pratat svenska med Amin Gohari, vilket är en stor del i att han tidigat lärt sig sitt nya språk.
Men det finns naturligtvis en historia innan Amin anlände till Sverige. Eller mer konkret: Innan han tvingades att fly trakasserier och hotet att skickas att strida i den syriska armén.
Amin föddes för 31 år sedan i Parwan-provinsen i bergen norr om Afghanistans huvudstad Kabul.
Morbrodern var profilerad inom politiken, vilket innebar att hela släkten Gohari tvingades att lämna landet när talibanerna tog över styret i landet i mitten av 90-talet.
Amin var bara sex när familjen – också mor, far och syster – sedan etablerade sig i tvåmiljoner-staden Esfahan, en gång huvudstad i det persiska riket och belägen 40 mil söder om Irans huvudstad Teheran.
Kanske dags att googla eller plocka fram en atlas nu. Det här är en del av världen vars städer och länder vi ofta hör nämnas i nyhetsflödet, men få vet exakt var de ligger.
Nåväl. Just ”etablerade” är kanske fel valt ord, för afghaner i Iran utsätts generellt för en typ av apartheid, berättare Amin och Anne.
Så familjen levde i afghanska ghetton, hade svårt att hitta bostäder och flyttade ofta. Pappa fick inget jobb, mamma drog in lite pengar på att sy, Amin jobbade från 12 års ålder, med tiden en del på en skola där han lärde barn läsa och skriva.
Det fyllde honom med lust och mening och är en väg han aldrig vikt ifrån; kunskap som ett sätt att skapa ett bättre samhälle.
Amin Gohari, Anne von Corswant och Tofiq Hosseini under midsommarfirande på Paviljongsplan 2017.
Men så var det såriga inbördeskriget i Syrien, det som startat under den "arabiska våren" 2011 och där Iran fungerar som stöd åt den syriska Assad-regimen.
Eftersom Amin fungerade som lärare var han i myndigheternas ögon en bra väg att nå unga och outbildade afghanska pojkar för att sända dem till syriska styrkor.
– Jag blev stoppad av polisen en dag när jag var på väg hem, de tog med mig till stationen och ville att jag skulle bli angivare. Jag sade nej. I en månad hölls jag fången utan att kunna ha kontakt med familjen.
Han skickades sedan ut ur landet, tillbaka till Afghanistan, till staden Herat just innanför gränsen. Livrädd, fruktande för sitt liv.
Efter någon vecka lyckades han smita och hitta en person som kunde hjälpa honom att via Pakistan fly tillbaka till Iran och Esfahan.
Han berättar under intervjun till synes utan känslor, Amin. Redogör för städers namn och flyktvägar, även den som senare skulle ta honom till Sverige via Turkiet och kapsejsande flottar till Grekland, det vi såg så mycket om i media vid den tiden.
Men inom honom finns allt det där andra lagrat, som årsringar i ett träd: Trakasserierna, hoten, den misshandel han utsattes för av polis, alla gånger han sattes i en cell…
…och förstås den alltid överhängande risken att när som helst skickas ut i ett lemlästande krig.
Så han gav sig alltså av tillsammans med fem andra grabbar, vi redovisar inte flykten genom Europa här, vi har nöjt oss med att berätta om funderingarna när han kom till det tomma Gustavsvik; ”Vad är det här för plats? Vart har vi kommit? Är det en fängelse-ö?”.
Men däremot, Amin, finns det en specifik stund då du faktiskt beslutade dig för att ge dig av. Kan du ta mig dit? Vad var det för känslor?
Han sitter tyst ett tag, är inom sig tillbaka i ghettot i Esfahan där han sade ”hej då” till familjen:
– Det var svårt…jag kramade mamma och min syster och visste inte om jag någonsin skulle se dem igen. Och alla frågor: Vad skulle hända dem om jag flyr? Vad skulle hända mig om jag stannade?
Amins far hade vid det laget mördats och en familj utan en man är ingenting värd, så hur skulle det gå?
Det gick hyggligt, har det visat sig. Mamma har tre bröder och en gift syster, på det viset har livet trots allt gått vidare i Esfahan.
Amin mamma är kvar i Iran och olycklig för att hon förlorat sin son till västerländska värderingar.
Han ångrar inte att han lämnade Iran. Men det finns ändå en sorg i det faktum att det med tiden växt ett gap mellan honom och hans mor.
För honom har ögonen öppnats för en annan, öppnare värld.
– Mamma är kvar i det gamla, det som styrs av Koranen och hon ringer ofta och gråter över att jag har blivit en annan person, att hon inte känner igen mig längre sedan jag kom till Sverige.
Har du det? Blivit en annan?
– Ja, på sätt och vis. Mamma är analfabet, jag har läst och utbildat mig, sett andra delar av världen och insett hur slutet och korrupt samhället är i Iran.
Men en sorg är det, som skär i honom. Hon är trots allt hans mamma, hon finns i hans hjärta och han ser det som sin plikt att hjälpa henne så gott han kan. Hon är sjuklig och från Sverige ser han till att hon får de mediciner hon behöver.
– Hon bar mig i magen, hon uppfostrade mig med kärlek, nu är det min tur att ta hand om henne. Precis som jag sedan måste ta hand om min svenska mamma. Man måste alltid ha nära till kärleken, säger han.
Och det har han, det är ett faktum. Sedan tre år arbetar han inom ett hemtjänst-företag där han är omtyckt hos såväl brukare som personal.
Men innerst inne är det lärare han vill bli, det som är hans dröm. Hans svenska språk är utmärkt men han behöver läsa in engelska för att nå högskolestudier.
Migrationsregler tvingar honom dock att arbeta heltid för att eventuellt framåt få permanent uppehållstillstånd. I en rävsax sitter han.
Anne von Corswant skakar på huvudet:
– Det här är en katastrof för många enskilda men också för Sverige, tänk alla högutbildade personer som sitter och kör tunnelbana i Stockholm, till exempel. Och alla pengar staten lägger ut på flyktingar som sedan skickas tillbaka istället för att använda deras kompetens.
DU&DU&JAG, Amin Gohari och Anne von Corswant.
Amin ställer under intervjun en öppen fråga:
– Jag vill fråga politikerna: Vad gör ni egentligen? Varför tar allting så lång tid?
…men samtidigt är han inte ute efter specialbehandling. Och han tycker att många som kommer till Sverige är för dåliga på att anpassa sig till det svenska, vilken kan bli en grogrund för rasism.
– Vi har kommit hit och är i minoritet här, vi måste lära oss språket och göra vad vi kan för att passa in i samhället, inte leva på bidrag, säger han.
Men det gnager i honom, hans obändiga vilja att tillskansa sig och sprida kunskap men inte få möjlighet att göra det. Utbildning är vägen framåt, så ser han det. För honom, för alla. Kunskap är enda sättet att skapa förändring.
I våras var Amin och Anne på sin tredje gemensamma resa till Iran. Första gången var redan 2017, dyrt och riskabelt, men han känner ännu värmen från när han kunde krama sin mamma igen.
– Det var som en dröm, jag fattade det inte, jag tänkte hela tiden att jag drömde.
Anledningen till resan var en enda: Att ge kärlek till sin mor och syster, en syster som dock inte ser sin bror som förlorad på det sätt modern gör, systern är mer öppen för världen.
I övrigt gör det honom ont att se afghanernas utanförskap i Iran, drogerna, kriminaliteten, misären i ett samhälle som inte tar ett enda steg framåt.
Anne har följt med som stöd åt Amin. För henne har det varit lärorika vistelser, hon förstår idag mer av Amins bakgrund och kultur vilket är viktigt för deras vänskap.
I två veckor var hon där den här gången, Amin stannade i sex.
Men antagligen var det sista gången åtminstone Anne reste dit, det är helt enkelt för farligt.
Just som hon givit sig av i tidig maj avrådde UD för icke nödvändiga resor till Iran sedan en svensk man i 30-årsåldern fängslats anklagad för spioneri.
Så sent som i slutet av juli rapporterades svensken åter ha gripits i Iran, misstänkt för spioneri då denne bland annat rört sig på orter som inte är turistdestinationer.
– Det är en olustig stämning, särskilt i de afghanska delarna i och med att det är så fattigt. Där håller man hårt i sina saker. Jag är glad att jag varit där, träffat Amins anhöriga och fått en inblick i hans historia, men det var nog sista gången.
Och du, Amin, du trodde du kom till en fängelse-ö. Känner du fortfarande så?
– Nej, skrattar han. Det här är bästa platsen. Här vill jag leva och helst av allt i framtiden arbeta som lärare.
Av de 163 000 personer som sökte asyl i Sverige hösten 2015 hade drygt 60 000 fyra år senare, hösten 2019, fått permanent uppehållstillstånd. Det visade en stor granskning av Aftonbladet baserad på siffror från Migrationsverket.
Drygt 24 000 hade beviljats tillfälliga uppehållstillstånd, 47 000 hade fått avslag och drygt 18 000 ärenden hade avskrivits, efter att asylansökan dragits tillbaka. Ytterligare 12 000 ärenden var då inte prövade.