Hur berättar man för sina nära och kära?
För Annelie fanns aldrig någon tvekan.
Maken Stefan och barnen Pontus och Moa skulle självklart veta det omedelbart. Annelies föräldrar likaså och andra betydelsefulla personer i omgivningen.
Hon förespråkar stor öppenhet.
Starka känslor
Men hur säger man till sina barn att mamma har drabbats av en mycket allvarlig sjukdom? Bara ordet cancer väcker starka känslor och det första man tänker på är kanske inte att väldigt många klarar sig.
Ordet cancer väcker tankar om död.
- Det är en hemsk sjukdom men jag har försökt vara positiv hela tiden. Jag har intalat mig själv att det här ska jag klara, säger hon när vi sitter vid köksbordet i villan för att få höra hennes historia.
Annelie var bara 37 år när upptäcktes gjordes.
Det var under julen för tre år sedan som hon kände ärtstor knöl i ena bröstet.
- Jag trodde först att den nog skulle försvinna av sig själv men våren 2009 gick jag på koll. Det blev mammografi, fast egentligen gör man inte det på så unga kvinnor. Knölen syntes och man gjorde en provtagning, en biopsi där man alltså tar ut en bit vävnad. Men svaret visade att det inte var cancer.
Analys
På hennes uttryckliga begäran togs knölen bort ändå och skickades för analys.
Dagen när hon fick beskedet beskriver hon som "hemsk". Hennes ögon blir fuktiga när minnena kommer tillbaka.
- Dom ringde från lasarettet när jag var på jobbet och sa att jag skulle komma till sjukhuset med en gång. Då förstod jag ju.
Den kvällen berättade hon för maken Stefan och barnen Pontus, då 13 och Moa som var 8 år.
- Vi satt här vid köksbordet. Jag måste ju berätta för barnen, de var ju så stora.
- Vi hade alla en massa frågor men inte så många svar. Men när jag kom ner till lasarettet fick jag veta vad som skulle hända. Stefan var med mig då.
Kollegor och kunder
På jobbet (Annelie arbetar på en frisersalong i Visby) berättade hon. Både kollegor och några kunder fick veta.
- Jag var egentligen väldigt positiv och tänkte att det här fixar jag förstås. Jag blev erbjuden samtalshjälp men tackade nej. Jag har inte känt att jag behöver det. Och egentligen kan nog ett cancerbesked vara värre för omgivningen.
- Herregud, cancer. Då kan man ju dö!
- Men jag har aldrig velat smyga med min sjukdom. Tänk om man skulle gå omkring och hela tiden vara orolig för att man ska bli sjuk och dö? Nej, då skulle jag bli knäpp, säger Annelie.
Lyssnare
På frisersalongen försöker hon att vara en lyssnare, inte ge så mycket av sig själv till kunderna.
- Men många vet ju. Och de kommer med sina frågor men också med tips om sådant som rör behandlingen.
Under de sju veckor som Annelie fick strålbehandling på Radiumhemmet i Solna var både barnen och Stefan med. Inte alla tre varje gång, men till och från.
- Vistelsen där råkade sammanfalla med Rosa-bandetgalan och jag var faktiskt där. Det var jättekul!
Annelie konstaterar att hon på sätt och vis hade tur. Hon var ung, knölen upptäcktes tidigt och både operation och strålbehandling gick bra.
Nu går hon på koll en gång om året men tänker inte vänta på friskbeskedet.
- Jag känner mig frisk. Jag är frisk!