De som säger att Almedalsveckan bara är ett värdelöst mingeljippo kanske får tänka om lite nu. För det var under just detta evenemang, för några år sedan, som Annica Pettersson upptäckte Tobiasregistret.
– De hade ett tält där de informerade och där man kunde topsa sig. Jag tyckte det lät intressant, berättar hon.
Det gick några år. Annica Pettersson hann glömma att hon fanns med i den där databasen, som samlar frivilliga stamcellsdonatorer i Sverige – men som även andra länder kan söka i.
En dag, den här hösten, låg det plötsligt ett brev i postlådan. "Hej Annica, en patient som behöver en donator av benmärg/stamceller har matchats med dig i Tobiasregistret".
Hon tvekade aldrig, utan lämnade snart prover på Visby lasarett.
– Sedan ringde Tobiasregistret och bekräftade att det var en bra matchning. De sade att det handlar om ett barn i USA, mer vet jag inte, det mesta är sekretessbelagt.
Men att patienten i fråga verkligen behöver just de där cellerna, från Furulund i Visby, råder det ingen tvekan om.
Eftersom hen är ett barn, blir det en riktig operation som ska till för att få rätt resultat från Annica Petterssons donation.
– Det blir i slutet av januari, så länge både jag och patienten fortsätter att må tillräckligt bra. Jag kommer att ligga nedsövd i tre timmar, medan de tar stamceller direkt ur benmärgen, ungefär vid bäckenet.
Hur känns det inför ingreppet?
– Jag är lite nervös, men inte rädd, jag är trygg med att det kommer gå bra. Det är skönt att jag blir sövd, de ska ju borra i benet och tar tydligen över en liter benmärg. Men kroppen förnyar den efteråt. Jag kommer ha lite ont i ryggen, värre än så ska det inte behöva bli.
Annica Pettersson gläds åt möjligheten att verkligen kunna hjälpa till. Troligen är det en riktig livräddning det handlar om.
– Det är en lycka att kanske kunna rädda ett barns liv, ett barn som sedan får växa upp och gå i skolan. Jag hoppas den amerikanska familjen blir glad för den här julklappen, som jag så gärna ger dem!
Men det här blir också en möjlighet att ge tillbaka, efter en av ödets många märkliga nycker.
En tid efter att Annica Pettersson gick med i Tobiasregistret blev nämligen hennes mor diagnosticerad med akut myeloisk leukemi, ALM, vilket innebär att hon blev en av alla som behövde få just den här typen av donation.
– Hon gjorde en cellgiftsbehandling men hon behövde också nya stamceller. I det fallet var hennes bror Tord den perfekta donatorn, det är vanligast att den finns inom familjen. Han var med på det också och donerade till min mamma. Men jag tänker ibland på hur det hade varit om ingen i familjen hade passat och ingen i registret heller. Det hade varit väldigt jobbigt.
Vilket får oss att komma till den huvudsakliga anledningen till den här intervjun och till att Annica Pettersson ställde upp på den.
Hon vill nämligen väldigt gärna se att fler anmäler sig till Tobiasregistret. För trots att det finns nästan 170 000 namn i det – och över 36 miljoner i olika register globalt – så är det fortfarande vanligt att den perfekta matchningen saknas.
– Det är faktiskt 30 procent av sökningarna som inte ger ett tillräckligt bra resultat. Det är riktigt hemskt, tycker Annica Pettersson.
Inom kort ska hennes livsviktiga celler skickas över Atlanten. Just den här sagan ser åtminstone ut att kunna få ett lyckligt slut.