DU&JAG, Christer Bruzelius.
DU&JAG
Via trapporna tog han sig till toppen, kan man säga, Christer.
Från portvaktslägenheten på Södermannagatan i Stockholm, där han under studieåren bodde gratis mot att städa farstun, till våningen högst upp i Gotlandsbolagets fastighet i Visby, med utsikt över fartygen i hamnen.
Men så många år, så många mil ryms däremellan. Händelser, känslor, tankar. Vi ska komma till det i den här intervjun.
I april lämnar Christer ön efter nära nio år som vd för Destination Gotland och flyttar till Skåne, det som är hemma sedan länge.
Nio år, ständigt i fokus, alltid krävd på svar när något inte gått som förväntat.
Men så blir det inte den här gången. Inga specifika frågor om färjetrafiken eller dess avtal, inte ens om förseningar, jag borde dock frågat vart spättan med remouladsås på menyn tagit vägen. Får bli en annan gång.
Istället har jag bett honom släppa relingen, släppa in, öppna kavajen. Så vi börjar väl där då, i det ovana, frågor han aldrig tidigare fått i intervjuer:
Vilken var din först köpta skiva?
– Låt mig istället säga vilken som påverkat mig mest, det är Springsteens ”The River”, det stack verkligen ut. Den kom 1980 när jag pluggade, jag hade två gigantiska högtalare som jag byggt av själv av 22 millimeters spånskivor.
Vilket är ditt förhållande till ketchup?
– Till ketchup? Bra, jag gillar det. Dottern hade fobi när hon var liten, hon fick verkligen kväljningar, men det gick över, hon äter det nu, jag också, om än inte särskilt mycket.
Vad tar du i bänkpress?
– Idag ingenting, när jag spelade handboll i ungdomen…90 kilo kanske.
Vilket är ditt favoritlag?
– Sveriges Real Madrid: Malmö FF.
Vilket möte har gjort dig starstruck?
– På Almedalsveckan har jag känt så, särskilt första gången jag var med om den. Det är egentligen otroligt så nära man kommer politiker- och företags-Sverige då. Det är verkligen något för Visby att värna om.
Nåväl. Nära nio år alltså som vd för det färjebolag som alla gotlänningar ständigt kommer i kontakt med och är beroende av. Nio år som pendlande särbo till hemmet i Bjärred.
Men i begynnelsen var Stockholm. Där växte han upp som nummer två av tre syskon, först Enskede, sedan Tyresö.
Livet fyllt av idrott, främst alltså handboll, en gång final i S:t Erikscupen med sitt Tyresö. Han ler när han minner sig dit, han hade ett gott hoppskott från niometerslinjen. Men vad hjälpte det, det blev stryk mot rivalen Lidingö.
När han lämnat barndomen och den tidiga ungdomen kom sjöfarten att bli hans väg. Pappa Rune jobbade med ekonomi på Johnsonlinjen men det hade, säger han, ingen större inverkan på hans yrkesinriktning.
Eller jo, lite. Kanske de Östersjö-kryssningar pappan tog med familjen på sådde ett litet frö.
Men mest var det att bli ingenjör som hägrade.
Så som 21-åring flyttade han in till stan, till den där lyan på Södermannagatan, och började plugga skeppsbyggnad på KTH.
Udda, kan tyckas. Det var 1979-83, den period då hela den svenska varvsindustrin gick till botten. Men trots det såg han en framtid i branschen.
– Jag såg en oerhört spännande internationell marknad med den norska utbyggnaden av oljeriggar, exempelvis, säger han.
Christer Bruzelius, till vänster, på Leninvarvet i Gdansk, tidigt 80-tal. Det var tre år som kom att förändra hans liv.
Vi ska i den här intervjun inte gå igenom alla de steg Christer tagit i fartygsvärlden – vi ska istället komma till vinet, kärleken och att vara lik Anders Tegnell – men de här första åren är ändå viktiga.
Så därför noterar vi att han under utbildningen praktiserade på ett varv i Dunkerque där han inspekterade bygget av just oljeriggar och sedan, efter avslutade studier, fick tjänst på samma företag med stationering i polska Gdańsk.
Där väntade omvälvande händelser i en omvälvande tid.
1. Fackföreningsledaren på Leninvarvet, där Bruzelius arbetade, Lech Wałęsa och hans Solidaritet tände den gnista som senare utmynnade i såväl Berlinmurens som hela östblockets fall.
2. Christer Bruzelius blev kär.
Det där första känner de som har åldern inne till, du som inte gör det får googla. Men det där andra, wow:
Berätta om den där kärleken, Christer?
Han sitter i soffan tre trappor upp, kaffe, innetofflor, solen slår in, har minner sig till Polen och hur han frågade sina arbetskamrater ”vart går man för att träffa folk, för att roa sig?”.
Och så gick han dit, till discot, och där var hon, Beata.
– Hon kunde engelska och hon var…ja, det blev som det blev, det blev vi. Jag var där i tre år, sedan flyttade hon med mig till Sverige och sedan dess är Skåne vår bas.
Han var inte mer än 25 då, nu är han 62, så många år har gått. Giftermål, fyra barn, vuxna nu, varsin karriär, ibland åter ute i svängen, Beata dansar gärna, Christer efter övertalning, men ändå, se det framför er, 198 centimeter, ta in hans moves, hashtag: Livet.
De har hängt samman genom ömsesidig respekt.
– Hon har kunnat jobba hemifrån med sömnad och design, jag har pendlat mycket och tillsammans har vi fått det att fungera.
Okej då, om du inte hunnit googla. Lech Wałęsa. Varvsarbetaren och elektrikern vid Leninvarvet grundade fria fackföreningsrörelsen Solidaritet och ledde fram till 1990 den demokratiska processen i Polen. Han fick Nobels fredspris 1983 och var Polens president 1990-95. Bruzelius mötte honom vid ett tillfälle i elverkstaden då han jobbade i Gdańsk.
Från sovrummet vid Hamnplan i Visby har Christer Bruzelius koll på fartygen när de kommer in.
Christers uppdrag har genom åren varit tunga. Vice vd på Nordö-link, inspektör för Sjöfartsverket i Sydkorea och, innan han kom till Destination Gotland, vd för Finnline Ship Management med bas i Malmö pendlandes till Finland och Tyskland.
Jag tänker mig långa arbetsdagar, mycket bortavaro…vad har du missat under tiden?
– Vad jag har missat? Jag tycker inte jag missat något, faktiskt.
Livet är det som pågår medan man, ja, du vet.
– Som i Ikea-reklamen, ja. Men nej, jag har haft förmånen att ha spännande jobb men ändå kunnat kombinera det med familjelivet.
Säger han och berättar om idrottande barn, om skjutsningar hit och dit, innebandy, matcher och cuper, (”Jag tror jag varit på Gothia Cup tio gånger”) uppdrag i sekretariatet och vänskap som utvecklats med andra barns föräldrar.
Men du for runt i världen, kände du dig aldrig långt bort?
– Allt har byggt på att jag varit iväg två, tre dagar när barnen växte upp. Det har varit ett sätt som passar mig, oss. Det bygger förstås på respekt för varandras yrken och positioner och det har vi alltid haft.
Under åren på Gotland har, berättar han, hustrun Beata dock varit den som pendlat mest. Periodvis har hon och även barnen i samband med studier och jobb bott på ön.
Han har inte bara jobbat, Christer. Musik är ett intresse. Thåström-konserten i Fårösund var i särklass, Håkan Hellström på Wisby strand också bra. Och så har han förstås stompat takten när Håkan Johansson, vd på Gotlandsbolaget, gungat igång sin blues under aliaset Howlin' Hawk.
När den här intervjun görs varnar SMHI för att hårt väder väntar, 21-25 sekundmeter. Christer får några sms under tiden, det gäller att ha koll på prognosen för att planera verksamheten.
Behöver avgångar ställas in? Vilka logistiska effekter får det i så fall?
Om det blir så vet Christer att han kommer att få kommentera läget i lokalmedia, radio såväl som tidningar. Det har varit en helt ny erfarenhet.
– Där jag tidigare arbetat, som i Malmö, har det krävts något extraordinärt för att intervjuas i media. Att de fanns ett stort intresse för färjetrafiken här visste jag, men det överträffade verkligen alla förväntningar.
Vad som väntar i framtiden vet han ännu inte riktigt, 62 år, något kommer det att bli, det är för tidigt för pension.
Han syftar då på såväl medias som folks intresse i största allmänhet.
– Det första som hände när jag kom hit var det som kallades ”Gotlandsupproret”. Tusentals namnunderskrifter för vägpris på färjan, dessutom tippades ett jättelass morötter vid terminalen som en del av protesterna.
Och morötter hade du aldrig varit med om förr?
– Nej, skrattar han, inte på det viset, det hade jag inte. Men jag förstår att trafiken är viktig, det handlar om gotlänningarnas landsväg. Inte minst på Öppet forum har vi fått många bra synpunkter som vi sedan tagit till oss, som att skapa en särskild pendlarfil, till exempel.
Och det är i den du ställer dig i med bilen? Lite förtur, sådär.
– Nej, aldrig. Jag följer slaviskt de anvisningar jag får och parkerar på den plats jag anvisas. Det är också ett sätt för mig att uppleva resan på samma sätt som alla ”vanliga” resenärer.
Går den bra förresten, bilen?
– Absolut. Den går utmärkt.
Christer Bruzelius. En gång var han hygglig i handboll. Men det var då det.
Men det händer att det blir för mycket. Ibland tycker han att rubrikerna är lite hårt dragna och ibland funderar han över nyhetsvärderingen (Psst, alla mediakolleger: Han säger också att han, på sätt och vis, kommer att sakna oss murvlar när han slutar).
Vissa stunder är tuffare än andra, ta bara det här året. Överhalning, kidnappningsdrama, corona-problematiken och en telefonlur som stundom glöder.
Jag frågar vart han tar vägen då. Jag tänker att alla människor når gränsen ibland, ingen har elefanthud.
När du haft en riktigt pissig dag, var gör du av dig?
– Då, säger han. Då tar jag en lång promenad ensam längs vattnet, där kan jag andas och få ro i tanken, det är skönt. Att se på havet, det är verkligen mäktigt.
Och det behövs?
– Ja…det behövs för alla människor, tror jag. Tid att skingra tankarna, tänka på något annat en stund.
Eller tar han en golfrunda. Han är smyggolfare, rätt kass, spelar helst ensam på pay-and-play men det ger en boost av egot de gånger han träffar bollen.
Han har också en årlig retreat i Norge tillsammans med goda vänner han lärt känna genom jobbet. Där ses de, i lilla Renå beläget vid Stjördalselva med utlopp i Trondheim.
– Vi träffas en gång per år, fiskar vildlax med fluga, det kräver oerhörd koncentration och när det sedan nappar...det är obeskrivligt, verkligen.
I vår slutar Christer Bruzelius som vd för Destination Gotland, i den här intervjun träffar vi i första hand inte företagsledaren utan människan innanför kavajen.
I april flyttar Christer alltså från Gotland till Bjärred, mellan Malmö och Landskrona, hem till villan på Professorsvägen.
I Stockholm finns det förflutna, ett slags hem finns också hos Beatas släkt i Polen, men Bjärred, det är verkligen hemma.
Tajmingen är perfekt, tycker han. En ny upphandling av färjetrafiken väntar 2027, den bör en ny vd förbereda. Och nio år är ändå…nio år.
När det offentliggjordes att du ska sluta sa du att du just längtade hem. Vad längtar du till?
– Att få en vardag med Beata, vi har varit särbo i så många år, det är tid nu. Sedan får vi se vad jag ska sysselsätta mig med, det vet jag inte ännu.
Det är inte utan ett mått av sorg, det kostar alltid på att lämna en plats. Gotland har en stor plats i hans hjärta, säger han.
Är du trött på allt ansvar?
– Det är en del av jobbet…nej, inte trött, det kan jag inte säga. Det är stimulerande, snarare, vilket jag är ödmjuk inför. Jag har ganska lätt för att varva ner och slappna av, det krävs att man kan, tror jag. Samtidigt har jag fått otaliga samtal på ledig tid när det behövt ageras.
Men om du då hunnit gå loss på din stora vinsamling?
– Ursäkta, en gång till?
Om du då hunnit gå loss på din vinsamling?
– Haha, man måste ju kunna leva också. Och så stor är den inte och används inte särskilt ofta, haha, nej, det har aldrig varit några problem.
Men vinet är verkligen ett intresse, kanske sätter han sig än mer in i den världen när han får tid över.
Han berättar resorna till Italien, på Finnlines-tiden byggdes fem fartyg där (”Allt i livet är kopplat till sjöfarten” skrattar han) och han for i minibuss mellan varven i Neapel och Ancona.
Förhandlingarna mellan konstruktör och beställare kunde vara hårda, men vid middagstid lades vapnen ner till förmån för mat och dryck.
– Som svensk tänkte man att vi är halvvägs, vi tar något snabbt. Men nej, där satt vi och åt i ett par timmar. Det har jag tagit till mig, när det verkligen är middag får det lov att ta tid.
Christer Bruzelius har haft hela sin yrkeskarriär inom sjöfarten, men aldrig arbetat till sjöss.
Okej, som du läsare väntat. Vi tar det där med Anders Tegnell nu, statsepidemiologen på Folkhälsomyndigheten, han som blivit fixstjärna under våren och sommaren.
Likheten är slående och det är många som frågat DG-vd:n under sommaren ”Visst är du Anders?”.
Vi ska bespara aktuella etablissemang denna pinsamhet, men vid ett restaurangbesök i somras fick Christer och hans sällskap snabbt ett bra bord och sedan väldigt god uppassning och service:
– Vi hörde att det tisslades om Tegnell bland personalen, men vi höll god min. Det blev en utmärkt kväll, skrattar han.
Några timmar efter den här intervjun ställer Destination Gotland in flera färjeturer dagen därpå, drygt 800 resenärer berörs. På helagotland.se blir det, som alltid, dagens mest lästa artikel.