Start- och landningsbana. Gasen i botten.
Du&jag
Det var ingen barndomsdröm, det bara blev som det blev. Prao under skolåren och sedan ett sommarjobb på Visby flygplats 1975.
Resten är såväl historia som nutid. Snart 67 fyllda men än känner hon pensioneringen avlägsen.
– Jag älskar jobbet som flygvärdinna, det är så förbenat roligt. Mig blir de inte av med så lätt så jag fortsätter jobba så länge jag kan och orkar, säger hon.
Kanhända håller hon inte ut lika länge som Bette Nash, men det är å andra sidan inte många som gör. Bette Nash? Jo, du möter henne längre fram i den här texten.
Vi ska ta oss upp mellan molnen i den här intervjun, till lyckliga landningar, till flygrädsla och en passagerare som gjorde Åsa starstruck.
Men vi börjar i Botaniska trädgården i Visby där hon lekte som barn, sprang mellan fläder och tulipanlökar, hoppade på dammens is för att se om den höll om vintern.
Världens vackraste lekplats, så klart. Trädgården och intilliggande Paviljongsplan, bara ett hopprepshopp från uppväxthuset på Tranhusgatan.
Det är alltjämt Åsas plats på jorden. I huset var hon barn, i huset är hon vuxen och mer därtill.
– Pappa dog 1982, då köpte jag huset så jag har egentligen aldrig bott någon annanstans, mer än någon kort period i ungdomen, säger hon.
Flygplatsen i Visby har blivit som ett andra hem för Åsa Lynxell.
Pappa var landsarkivarie, mamma förskollärare men Åsa ville bli först veterinär, sedan kanske stå i affär men den där prao-platsen på flyget, eller pryo hette det ju då, kom att ändra allt.
Det ledde alltså till sommarjobb på Linjeflyg när hon var 16 och det var att komma in i en annan värld.
Hon minner sig tillbaka till en arbetsplats med stor sammanhållning full av frihet:
– Det var liksom…ja, fritt. Inga säkerhetskontroller som i dag, ett fik ute på plattan, alla gjorde allt, inte lika specialiserat som nu.
Sommarjobbet kom att bli en tjänst där hon sålde biljetter, checkade in passagerare, hjälpte till att lasta, räknade vikt och balans…allt som behövdes.
Det är en fjärran tid, verkligen:
– Bokningarna skickades per telex till Köpenhamn, Linjeflyg hade hyrt in sig på SAS:s stora dator där, efter en tid fick man svar huruvida det fanns plats på flighten eller inte.
Att ha varit med om den resan i tiden, genom datorernas utveckling fram till idag där bokningar görs i en app i telefonen är fascinerande.
– Ja, tänk så mycket som hänt, det är ändå ”bara” femtio år sedan.
Visby flygplats, här har Åsa Lynxell påbörjat och avslutat sina arbetsdagar i många år.
De första 20 åren höll hon sig till marktjänst, sedan började hon arbeta som värdinna i luften. Det var för att råda bot på sin flygrädsla.
Sin allra första flygresa gjorde hon som sex, sjuåring, ett Metropolitan-plan från Visby till Norrköping. Familjen skulle sedan vidare mot Småland. Ombord fick Åsa en Marianne-karamell.
Sedan flögs det till och från under åren, men skräcken att flyga satte in när hon var anställd som markpersonal.
– Vid landningen fick vi en så kallad vindskyvling, det betyder att vinden plötsligt vrider. Man landar alltid i motvind, men denna gång fick vi plötsligt vinden i baken och det tog stopp först långt ute på gräset.
På vingar av stål, en av många flyplanslåtar.
Händelsen kom strax ifatt henne, gråten, svettningarna och tankarna på vad som skulle kunna hänt. Men som hon sedan lärde sig mer om och fann förklaringar till.
Några år senare bestämde hon sig alltså för jobba ombord och fick 1995 tjänst som flygvärdinna på Skyways.
Det som hon tidigare tänkt sig som det absolut värsta jobbet.
– Du vet, alla fördomar man har. Trånga gångar, stressig servering, snygga blondiner med smala ben. Aldrig att jag skulle upp och flyga. Så hade jag tänkt.
Så tack vara den där landningen fick du alltså ett drömjobb!
– Ja, så var det faktiskt. Tack och lov blev det så.
Och hur var det då? Är det trånga gångar?
– Ja, men det är det ju. Och flyger man Visby Arlanda, som det är nu, tar det 35 minuter, tio går bort i vardera ände, då har man en kvart på sig för att ge passagerarna en bra upplevelse. Det blir ungefär en halv minut per person.
Åsa Lynxell, alltid på väg. Eller snarare: I luften.
Det är hennes passion, det är så hon säger det. Att tillsammans med övrig personal ge passagerarna ombord en fin flygning.
I centrum står säkerheten, det är hennes primära uppgift.
– Människorna ombord ska kunna känna sig trygga. Jag möter en del med flygrädsla och ibland med någon promille för mycket, då gäller det att jag känns trygg som person. Viktigt också att få dem att verkligen lyssna på säkerhetsgenomgången.
Det är hon bra på, hon visar ett sms i sin telefon från en flyg-vd som kallat hennes genomgång för ”den bästa jag varit med om”.
– Sånt blir man glad av, eller hur? Jag är jättestolt. Värt att tänka på hur mycket ens ord kan betyda för någon annan.
Flygplatschef Gösta Andrée i samband med invigningen av Visbys moderna flygplats 1956. Både han och hans hund var nöjda.
Om vi nu vänder oss mot historien så har människan sedan urminnes tider drömt om att kunna flyga.
Den första som lyckades var tysken Otto Lilienthal. 1891 flög han ett glidflygplan som saknade motor. 1903 flög bröderna Orville och Willbur Wright för första gången med ett motordrivet flygplan, en tur som tog 12 sekunder.
Den första soloflygningen över Atlanten gjordes 1927 av svenskättlingen Charles Lindbergh med sitt enmotoriga plan Spirit of St. Louis.
Efter första och andra världskriget var trafikflyget etablerat världen över. 1954 startade charterflyget i Sverige, först till Hamburg och året därpå till Mallorca.
1956 är ett märkesår för flyget på Gotland, då invigdes Visbys moderna flygplats. Den 4 september landade det första reguljära planet från Stockholm på den nya landningsbanan av betong, byggd för sju miljoner kronor. Det var ett Transair-plan, en DC3:a, med 24 passagerare ombord.
Ändå sedan 1920-talet hade det då funnits flygtrafik på Gotland då planen inledningsvis landade i Tingstäde träsk eller badviken i Slite. Den allra första gång ett plan från fastlandet landade på ön var den 10 juli 1920 i samband med en flyguppvisning.
Redan sju år tidigare, 1913, hade det flugits från Gotland. Ett Blériot-monoplan hade då kommit med båt till Gotland, också denna gång för flyguppvisningar.
1944 började man sedan flyga plan av DC3-typ med plats för 21 passagerare vilka landade på gräsfältet söder om nuvarande landningsbana.
Den moderna flygplatsen i Visby invigdes 1956.
Tillbaka ni till Åsa. Det är just Visby som är Åsas bas, hon som numera är anställd av Bra, men uthyrd till såväl SAS som Austrian Airlines.
Hon flyger mest inrikes och har så alltid gjort. Numera alltså även till Österrike, även närliggande länder som Norge, Danmark, Finland, Tyskland och Baltikum har varit destinationer genom åren.
Aldrig fjärran resmål som USA eller Asien, det har heller aldrig lockat.
– Det har varit skönt att komma hem efter de flesta arbetspass. Det har jag värdesatt mer än att flyga runt halva jordklotet.
Visby airport
Det finns en särskild stämning, en ’air’, kring flygplatser. Ett rum mitt emellan, människor på väg hem eller bort. Även Åsa känner den stämningen.
Det är ofta positiva vibbar. En del ska för all del i väg och jobba, men för många innebär flygresor semester.
Men du, om man ska ta ett tidigt morgonflyg från Arlanda och är på plats redan vid fem. Måste man ta en starköl och en räkmacka då?
– Haha, jag förstår precis vad du menar. Det kanske är för att det är just semester, man varvar ner lite grand. En del kanske vill lugna sig, det är inte ovanligt.
För så är det. Det händer att vissa rundar kanterna runt rädslan med några promille i kroppen.
– Och det är bland annat dem vi är till för, uppträda tryggt och kanske prata en stund extra.
Denna kväll reste Åsa Lynxell till Arlanda för att sova över på hotell, dagen därpå flög hon fem gånger mellan Arlanda och Visby.
Personalen ombord är ett sammansvetsat gäng, det är a och o. Alla måste vara med i loopen, som hon uttrycker det.
Tilliten måste vara stark, oavsett uppgift ombord, vilket vässas genom CRM-utbildning, Crew resource management. Alla ska vara stöttepelare åt alla.
– Det får inte gå slentrian i något. För mig är det viktigt att gå in i mig själv, tänkte igenom vad som kan hända och hur jag i så fall ska agera och att göra det inför varje start och landning.
I utbildningen ingår bland annat att titta på flygkrascher och diskutera hur saker och ting kunnat göras annorlunda.
På svensk mark är de försvinnande få, med tanke på hur många plan som dagligen lyfter och landar. Men 1964 i Ängelholm, 1977 i Bromma och 1989 i Oskarshamn är trots allt mörka datum för det svenska trafikflyget.
Strålkastarna hjälper flygplanen med inflygningen i mörker och dåligt väder.
Några större intermezzon har Åsa inte varit med om under sina tre decennier i luften. Knappt något, faktiskt. Jo, en gång, Borlänge till Köpenhamn, vid starten slocknade all belysning på höger sida av kabinen och hos styrman slocknade instrumenten.
– Vi var tvungna att gå tillbaka till Borlänge. Det var aldrig någon fara men en noggrann förklaring fick passagerarna att känna tillit, trots olägenheten med en resa som blev försenad.
Under intervjun återkommer hon gång på gång till kontakten med resenärerna som det finaste och bästa med värdinnejobbet. Att byta några ord även om tiden är knapp, göra gott för sina medmänniskor.
När skådespelaren Eva Rydberg fanns ombord kunde Åsa Lynxell inte annat än bli starstruck. Men det händer annars verkligen inte ofta.
I kabinen finns alla sorter, både vanlisar och en och annan kändis eller potentat. Hon är för rutinerad och erfaren för att gå igång för att den eller den är ombord. Hon har serverat ”de flesta”.
Men det händer att även hon blir starstruck.
– Inte ofta, men för bara en kort tid sedan hade jag Eva Rydberg ombord. Jag har beundrat henne sedan jag var liten, då var jag tvungen att säga det. Hon blev så glad, närmast generad. Men där har vi det där igen, hur viktigt det man säger kan vara för någon annan.
DU&JAG, Åsa Lynxell.
Pensionera sig tänker hon alltså inte. Inte än. Det är alldeles för roligt i luften.
Det tyckte även Bette Nash. Det var en amerikansk flygvärdinna som jobbade i yrket i hela 65 år, ända in till slutet, vilket 2022 gav henne en plats i Guinness rekordbok. Hon avled i maj förra året, 88 år gammal.
– Nja, säger Åsa, dit siktar jag kanske inte. Men jag hoppas kunna hålla på i flera år till för det här är så...ja, så förbenat roligt!