I tio år hade Åsa tjänsten som ekonomidirektör och därmed det yttersta ansvaret för regionens ekonomi. Massor av glädje fanns i det jobbet.
Ta bara budgetberedningen om vårarna, att förbereda den tillsammans med politiken, skapa ramar och underlag för de kommande åren.
– Ja, säger Åsa där vi sitter i radhuset på A 7-området för en av få personliga intervjuer. Det var så otroligt kul, lustfyllt och konkret.
Och det är så hon helst ser på sina år inom regionen, faktiskt hela 20 stycken och därmed en stor del av livet. Lusten, utmaningarna, resultaten och kamratskapen, det är det hon helst tar med sig.
Men i varje liv finns också en eller flera vändpunkter, platser där det är dags att stanna upp, värdera och dra lärdom.
Som våren 2016, drygt fyra år sedan nu.
Men dunder och brak gick Åsa in i den så kallade väggen, en utmattningsdepression som var första steget mot att hon nu byter spår.
Så turbulent hade det varit en längre tid, flera byten av regiondirektörer och politiska skiften, nya direktiv och inriktningar.
Hon märkte inte i stunden att hon närmade sig sin bortre gräns, säger hon.
– Men mitt i allt detta, när hjärnan länge gått på högvarv fick jag fick jag plötsligt total dödsångest. Det kom från ingenstans.
Ingen framtid fanns, ingen glädje, ingen kraft...hon brakade helt enkelt ihop.
Så hon packade ihop och gick hem, sjukskriven och med övertygelsen att vara totalt värdelös.
– En kass människa som inte klarade en frostnatt, komplett oduglig. Det tog ett tag att verkligen komma över de känslorna.
För så är det naturligtvis inte?
– Nej, det är bara hjärnspöken. Om inte annat har alla fina ord nu när jag avtackats varit viktiga, sådant stärks man av. Så många drabbas av det här, men ingen är så klart värdelös.
I januari 2017, efter ett knappt års sjukskrivning, gick Åsa Högberg tillbaka till tjänsten som ekonomidirektör, den Ulrika Jansson uppehållit under tiden och nu åter gör i väntan på nyrekrytering.
Ordet ”gick” är viktigt i sammanhanget, för genom att gå, gå, gå återvände hon till ett dugligt liv. Långa promenader utan hörlurar.
– Jag lärde mig mycket av allt det där, saker som är viktiga att ha mig i varje val och beslut. Som att sätta det egna måendet i centrum.
Hon har bland annat lärt sig delegera och inte nödvändigtvis lösa "allt" på egen hand. ”Man kan inte göra mer än man kan” som hon säger.
Sjukskrivningen var ett vägskäl, men den huvudsakliga anledningen till spårbytet är organisationsförändring som innebar att regionens ledningskontor och serviceförvaltning slogs samman till regionstyrelseförvaltningen.
I sak innebar det att Åsas tjänst förändrades från att i första hand varit operativ till att allt mer få agera chef med allt vad det innebar.
– Ju längre tiden gick desto mer kände jag fokus inte låg på det jag tycker är roligast och upplever mig som bäst på. Då började jag se mig omkring efter något annat. Jag är 55 år, jag kunde inte lägga mina tio sista yrkesår på något jag inte var helt nöjd med.
1 september börjar hon alltså som sektionschef på Skatteverket i Visby, ett nytt sammanhang dock i en snarlik kontext. Nu ska det handla om handläggning av exempelvis moms och företagsbeskattning.
– Det ska bli så oerhört kul, känslan är att jag inte har något kvar att göra på regionen. Jag är färdig.
Är du bra på att bli ”färdig”?
– Jag tycker det. Jag hade en sorgeperiod under våren, men nu har jag lämnat telefon och passerkort, nu är jag redo för det nya.
Under den månad då hon varit ”mellan jobb” har Åsa sågat träd, grävt gropar och fyllt igen dem, burit sten och tagit bort ett monster till murgröna på den fritidsfastighet hon och sambon nyligen köpt i Burs.
Där kan hon andas de friaste vindar och bara vara. Välbehövligt emellanåt, nej, alltid.
Men du, ändå, hallå, du byter spår, varför kastar du dig inte ut och förverkligar dina drömmar!
– Ja, det kan man fråga sig. Men jag har nog inga drömmar i den meningen. Jag tycker det jag håller på med är vansinnigt roligt. Men okej, en tågluff i USA när coronan någon gång är över vore roligt.
Ambitionen är nu att kliva in på Skatteverket med försiktighet, lära känna och förstå. Att eventuellt peka ut nya riktningar får vänta.
– Som jag sade, jag lärde mig mycket. Det måste inte vara chefen som löser allt och det ska bli så roligt att ta mig an något nytt.