Det är den 2 oktober 2016. Aydin Akyüz och hans familj har bara ägt det gula tegelhuset på Haqvin Spegelgatan i några veckor. Ombyggnaden har inletts och sedan ska han flytta in med sin fru, deras tre barn och det fjärde som snart är på väg.
Larmet från grannen får Aydin att kasta sig in i bilen.
På vägen till huset har han tid att fundera.
Två praktikanter som jobbar på hans restaurang Spring Bar vid Stora torget sover över i huset, eftersom de inte har hunnit med bussen till Slite. Det är två unga män från Afghanistan som Aydin lärde känna när han drev flyktingboendet i Garda. Han gillar killarna. En av dem har utmärkt sig på restaurangen och är så duktig att Aydin har hjälpt honom att söka arbetstillstånd, för att sedan kunna anställa honom.
Kvällen innan hade det varit lite dålig stämning mellan de två killarna.
Tänk om de har hamnat i bråk med varandra?
Det står flera polisbilar vid huset när Aydin kommer fram.
En polis grabbar tag i honom och frågar vem är han och vad gör han där. För ett ögonblick tror Aydin att han ska bli gripen, men situationen lugnar ned sig när en annan polis känner igen honom.
Aydin Akyüz vill veta vad som har hänt, men poliserna svarar inte på några frågor. Huset är en brottsplats, avspärrat.
Sex män leds ut ur huset inför ögonen på Aydin, en efter en. Aydin får berätta vilka han känner igen.
Det han inte vet då är att alla de sex männen är misstänkta för en grov gruppvåldtäkt, och att fallet som startade i hans hus inte bara ska skaka om hela Gotland utan också förändra hans eget liv.
Aydin Akyüz har alltid haft många järn i elden. Han mest känd som mannen som startade flyktingboendet i Garda och Gotlands internationella företagarförening, men han har också jobbat som danslärare och har under 13-14 år startat och drivit en lång rad företag, bland annat har han haft städfirma och varit delägare i O’Learys i Visby. Vid den här tiden driver han caféet Friendz på Östercentrum och Spring Bar på Stora torget. Han har övervakningsföretag, budbilsfirma och han driver ett par butiker som säljer smycken. Med 15 anställda är han, kort sagt, en upptagen man som jobbar nästan all sin vakna tid.
Den här morgonen kommer att bli en vändpunkt för Aydin. Inom ett år kommer alla hans företag att vara nedlagda eller ha överlåtits till andra.
Det ska dröja innan Aydin får komma in i sitt hus. Det är avspärrat och övervakas av väktare dag och natt.
Men bilderna på huset, med dess gula mexitegelfasad och flagnande stuprör visas i alla medier som rapporterade om fallet. Aydin blir nedringd av reportrar som vill veta vad han vet.
Han uttalar sig anonymt ett par gånger, som “fastighetsägaren”, men har egentligen ingenting att säga.
Bristen på information hindrar inte andra från att uttala sig. Adressen blir snabbt känd, det florerar falska påståenden om att huset var ett asylboende och folk åker förbi för att titta på huset och fotografera det. När hundra personer från Medborgargarde Gotland demonstrerar utanför polishuset tågar de också bort till Aydins hus.
Aydin är där, men ger sig inte tillkänna.
– Jag förstår att människor var arga. Jag var också arg, säger han.
Någon vecka senare blir han tillfrågad om att tala på den stora demonstrationen mot rasism och sexism, men Aydin säger nej. Han vill inte bli sammankopplad med fallet.
– Jag hade för mycket att förlora. Men trots att jag höll låg profil förlorade jag allt, konstaterar Aydin.
Det hus som skulle bli familjens nya hem blev för många en symbol för det som hänt.
När Aydins bror bor över i huset med en bekant kommer hotfulla personer dit mitt i natten. De bultar på dörren och vrålar grova ord om invandrare. Aydins bror och hans vän blir skärrade och beväpnar sig med verktyg för att kunna försvara sig.
Andra kvällar kastas sopor och glasflaskor mot huset och in på tomten. Polisen avråder familjen från att flytta in, men eftersom de har sagt upp sin hyreslägenhet blir de tvungna att bo där några månader under vintern. Det blir en påfrestande tid. Villan ligger längs ett stråk där många passerar på vägen hem från krogen och Aydin är på helspänn på nätterna.
– Jag kunde vakna med en puls på 320 för att någon tappat en glasflaska eller skrek ute på gatan.
Och Aydins fru ville bort:
– Hon ville inte bo i våldtäktshuset.
Familjen Akyüz gav upp. Villan lades ut till försäljning. Men när budgivningen hade kommit igång kom nästa bakslag. Strax efter nyår 2017 kom nyheten att åklagaren hade lagt ned förundersökningen mot de fem männen. Det ledde till att huset än en gång exponerades i medierna och två av tre budgivare hoppade av.
För företagen gick det också illa.
När villans adress hade blivit känd var det en smal sak att få fram både Aydins identitet och de företag han hade. När nazisterna från Nordiska motståndsrörelsen kom till Gotland placerade de sig utanför restaurangen på Stora torget där de misstänkta hade jobbat.
Kunderna svek och dagskassorna krympte. Efter en månad tvingades Spring Bar lägga ned.
Samtidigt började det strömma in påminnelsefakturor till alla Aydins företag. Också de som inte bedrev någon verksamhet. Fakturorna gällde telefoner i mängder som han varken hade beställt eller sett röken av. Det kom till och med fakturor från regionen på svindlande belopp. Fakturan för vatten och avfall till caféet på Östercentrum, som annars brukade vara på några tusenlappar, uppgick plötsligt till mer än 200 000 kronor. Något hade gått fel på regionen.
– Hur kunde det bli så? Jag ville inte rota i det. Jag mådde så dåligt.
Det kan mycket väl ha varit en slump att de felaktiga fakturorna strömmade in just då, det kan Aydin se i dag. Men händelserna fick honom att känna sig förföljd, och det kändes då som att det var riktat mot honom.
– Hela min tid gick åt att ringa och fråga “vad är det här för faktura?”.
Snart tog orken slut. Aydin lämnade alla sina företag och stod plötsligt utan sysselsättning.
– Det var en riktig kris. Jag hade många företag och hade gjort mig ett namn.
Aydin Akyüz har varit mycket arg. För att människor, även hans egna bekanta, spred rykten på nätet. För att folk bombarderade honom med bluffakturor. För att huset blev så illa beryktat.
Och än i dag är han arg på den 19-åriga killen som han hade tagit under sina vingar och lovat jobb.
Aydin vet inte vad som hände i huset den där natten, men han känner att det var 19-åringen som drog in honom i historien.
– Varför tog han med henne till mitt hus?
Tiden med brottsutredningen, huset, fakturorna och företagsnedläggningarna är en tid som Aydin helst vill lägga bakom sig. 2017 blev ett “skitår”.
Men med tiden har det vänt. I dag har Aydin ett “nio-till-fem-jobb” på Lotsen, där han hjälper nyanlända barn att komma in i den gotländska skolan och familjen har hittat ett nytt hem, i en lugn utkant av Visby.
Det är ett helt annat liv än det han levde tidigare och i efterhand kan han tycka att det kom ut något positivt av att livet plötsligt ställdes på ända:
– Jag ser på saker på ett helt annat sätt i dag. Det var skönt att komma ner på jorden och inse vad som är viktigt i livet.
