DU&JAG
Söndagen den 19 januari i år, Endre möter Karlstad i svårspelade Colorama arena, det är sjuttonde omgången i damernas högsta innebandyliga SSL.
Karlstad är i sista perioden på väg att hämta upp Endres försprång, 8-3-ledningen har på fyra minuter krympt till 8-7 och Sara Steen, lagets stjärna och kanske mest självuppoffrande spelare, är förbannad.
Med fyra minuter kvar av matchen rundar hon en Karlstad-back och bryter in framför buren för att göra mål. I samma moment får hon en knuff i ryggen, kraschar in i målburen och slår i det efterföljande fallet bakhuvudet hårt i golvet.
Det är det sista hon minns, resten har hon bara sett på filmklipp efteråt.
– Att lagkompisarna är framme och hjälper upp mig har jag inget minne av alls. Det första jag minns är hur Tobbe (Söderberg, ledare) leder mig av planen. Då hade det gått några minuter.
Den där korta vandringen kom att bli det sista Sara gjorde på elitnivå i innebandy. Endre vann matchen med 9-7 och drygt två månader senare, knappt 25 år gammal, annonserade hon att karriären är över.
Det blev elva säsonger i SSL, tio av dem med Endre, en avstickare till Falun. Sammanlagt 287 matcher, 191 mål, 121 målgivande passningar och totalt 312 poäng. Fint facit, men det här är i första hand inte en intervju om sport. Den handlar om önskan att leva ett bra liv.
Den har varit på gång en tid, den här intervjun. Den senaste månaden har vi vid två eller tre tillfällen bestämt tid för ett längre samtal om livet och de funderingar hjärnskakningen fört med sig, men med kort varsel har Sara var gång tvingats ställa in.
Ett mejl har plingat till: ”Jag har fått ett bakslag, måste skjuta på intervjun”.
Inte av illvilja eller obeslutsamhet, utan alltså på grund av den kolossala smärta som det kraftiga våldet mot huvudet lett till.
På ett sätt har hon levt från dag till dag. Ena dagen upp, andra dagen ned. Bra dagar har följts av, som hon uttrycker det, ett rent helvete.
Det är dagar då hon känt sig oförmögen att ta sig för någonting alls, annat än att ligga absolut stilla i ett mörkt rum.
– Många gånger tvingade jag mig nog att må bra fast jag inte riktigt gjorde det, det blev som en stress att vara något som jag faktiskt inte var. Till slut var jag tvungen att inse att det enda som hjälper är vila.
Du valde också i stort sett bort att tala med media efter skadan, allt du sade gick genom klubben. Varför?
– Av samma skäl, egentligen. Jag har haft så många skador tidigare och alltid pratat en massa, nu ville jag bara ta vara på mig själv. Få tid att tänka, reflektera.
Men nu är vi här, till slut. Så om jag ställer den fråga som man slentrianmässigt gör till så många: Hur mår du?
Vi sitter i soffan i lägenheten i Visby där hon sedan två år bor med pojkvännen Fredrik Sandberg, hockeyspelare i Visby Roma. Kaffe i koppen, där ute brinner eftermiddagssolen:
– Jag mår ganska bra, faktiskt. Senaste veckan har jag mått riktigt bra. Nu orkar jag göra saker, jag har kommit igång med träningen, jag och Anna kör en del yoga och sånt, så jo, det är ganska okej.
Anna Karlsson, alltså, som även hon i veckan tillkännagivit att hon slutar med innebandyn för att satsa på den civila karriären.
När vi till slut träffas, Sara och jag, är det bara två dagar sedan det offentliggjorts att idrottskarriären är över. Även om tankefröet att detta var slutet innerst inne tidigt började gro, ligger det många tankar bakom beslutet.
Innebandyn har ju varit hennes liv, ända sedan barnaåren.
Sara växte upp i Väskinde och var, säger hon, egentligen bättre i fotboll. Hon spelade matcher för såväl Stenkyrka som Väskinde men kom också tidigt med i Endre IF.
Det var naturligt, mamma Annelie spelade i klubben och var en period också hennes tränare. ”Tänk att det är VM-final” brukade mamma coacha under flicklagsmatcherna, kanhända tände det en vinnargnista.
När Sara var 14 skrev hon A-lagskontrakt med Endre, lade av med fotbollen och påbörjade satsningen mot innebandyeliten.
Hon tar sig dit i tanken, tio år bakåt, så länge sedan nu.
– Det var häftigt…vara med i A-laget, det var ju det jag drömt om. Det var spelare som Sara Anteryd, Anna Jakobsson och Emma Järlö. Jag hade nog alltid förstått att jag var ganska bra i idrott och nu fick jag den här möjligheten…det var stort.
Sedan dess har framgångar och motgångar avlöst varandra. Sportsligt har hon tvingats notera flera nesliga misslyckanden att ta sig till SM-final. Ofta har Endre räckt till kvarts- eller semifinal men inte längre. Två brons har det blivit.
Drömmen om guldet har dock aldrig falnat, starkt har den lyst bland spelarna, den här gången trodde de nog att det kunde vara dags. Laget fick resultaten med sig genom ett tryggt spel på planen.
Men så kom Saras krasch i Karlstad och därefter coronakrisen och en avbruten säsong.
I landslagets gulblå dress har hon vunnit en VM-titel för U19-lag samt två VM-guld som senior, det första i Slovakien 2017 och den senaste och därmed sista i Schweiz strax före jul i fjol.
Saras fysiska och aggressiva spelstil har fört med sig två saker: dels har hon nått dit hon nått tack vara att hon sällan skytt några medel. Hennes attack, kunnande och passion har fått åskådarmassorna i Ica Maxi arena att jubla och applådera.
Men hon har också tvingats till flera speluppehåll för relativt svåra skador.
Bland annat hade hon tidigare haft två hjärnskakningar, en 2016 och en 2017. Dessa krävde båda spel- och träningsuppehåll i två, tre veckor.
Dessutom fick hon i januari 2018 en svår handskada. Mot Warberg borta ådrog hon sig en spricka i högra handens trapetsben vilket krävde operation, gips och stödskena, rehabträning och en i förtid avslutad säsong.
– Ja, ler hon. Det har varit ganska mycket. Jag kan önska att jag fått vara mer skadefri, men samtidigt har min spelstil tagit mig dit jag gjort. Jag har alltid satsat allt, alltid varit orädd på planen.
Den här gången var det alltså värre än någonsin förr. Sara hjälptes av planen i Karlstad, ville inget annat än komma hem men tvingades till övernattning på grund av sin fysiska status. Hon fick sällskap av sin bror Jesper, materialare i laget.
– Jag hade så vansinnigt ont i huvudet, mådde illa, det kändes hela tiden som jag ville spy. Jag fattade nog direkt att det var en hjärnskakning.
Du kände igen tecknen?
– Ja. Men jag tänkte aldrig tanken att det skulle vara min sista match. Inte då. Jag tänkte att jag är väl tillbaka efter två, tre veckor som jag varit förut.
”Inte då” säger Sara. Nej, tanken var ännu inte formulerad. För även om smärtan var svår, en brutal blixtrande huvudvärk, fanns alltså hoppet om att komma tillbaka och kämpa om det där åtrådda SM-guldet.
Det var först sedan hon blivit inlagd på Visby lasarett, efter ett bakslag tre veckor efter olyckan, som tankarna på ett avslut började gro.
Då hade hon den första tiden bott hos sina föräldrar då sambon var bortrest med hockeyn och Sara inte klarade att ta hand om sig själv. Allra mest sov hon med persiennerna neddragna.
Endre skickade ut pressmeddelande att Sara mådde ”efter omständigheterna bra”. Egentligen mådde hon skit. Men ändå anades så smått en ljusning.
– För efter ett par veckor började jag träna lätt. Cykel, lite löpning, men efter ett lätt innebandypass fick jag så brutal huvudvärk att jag trodde jag skulle dö. Jag klarade ingenting, inte öppna ögonen, ingenting. Då blev jag inlagd på lasarettet några dagar.
Och då började du fundera?
– Ja…
Berätta.
– Dels huvudvärken. Och när sedan kavernomet upptäcktes…då förstod jag innerst inne att karriären nog var över. Jag vill inte rikera något, hälsan är ändå det viktigaste.
Kavernom innebär att blodkärl bildat en liten härva i hjärnan. Den upptäcktes i samband med den hjärnröntgen som gjordes. Ingen vet säkert, men sannolikt är det medfött.
Mest höll hon funderingarna inom sig, men till slut nådde hon den punkt då hon vägt för och emot tillräckligt många gånger. Det var efter lagets träning förra måndagen, den 23 mars.
– Jag hade tränat lite lätt, med väst på så att ingen skulle tackla mig. Efteråt ringde jag mamma och sade att jag bestämt mig. Nästa dag berättade jag för laget.
Att verkligen uttala de ord du kanske tänkt många gånger, ”jag slutar”, hur var det?
Hon funderar en stund, Sara. Utanför hörs trafiken, bilister på väg hem eller bort, annars tyst, hon tänker inåt, bakåt, säger:
– Det var delat…dels en lättnad, nu har jag gjort mitt. Men det var en sorg också, jag har ju levt med det här! Det var alla känslor på en gång; sorg, ilska, frustration, lättnad. Nu kan jag andas ut, nu behöver jag inte bli skadad mer, men samtidigt…
Ja?
– …samtidigt kommer jag heller inte att vinna det där SM-guldet.
Som du kämpat så mycket för.
– Ja. Men säg att de vinner nästa år…jag har varit med i laget så länge att jag nog är den som firar mest, i så fall. Så känner jag nu. Jag kommer att glädjas med dem och känna att jag har en liten del i allt. Jo, så kommer det att bli, Endre är min klubb, den har varit med mig hela livet.
Så om du går till den allra innersta kärnan – varför slutar du?
– För att jag tappat motivationen att kämpa mig tillbaka. Jag vill alltid kunna ge hundra procent och jag känner att jag inte kan det längre, man vet inte vad som händer om jag slår i huvudet ännu en gång. Det är inte värt risken. Då fanns bara det här beslutet.
Så här lyder texten på en tavla i hemmet: Your mind is a powerful thing, when you fill it with positive thoughts your life will start to change. Stärkade ord i såväl med- som motgång.
I söndags gick pressmeddelandet att Sara Steen avslutat karriären ut. Samtidigt började hälsningarna strömma in, via sms och sociala medier. Medspelare, motståndare, ledare, domare och för henne okända människor hörde av sig med röda hjärtan och fina ord.
Därmed var också en gräns passerad, från den dagen finns ett tydligt före och efter i Saras liv.
Det ställer också en fråga på sin spets, den hon funderade över i ingressen till den här intervjun: Vem är hon nu? I sina ögon, i andras ögon.
Än så länge har hon inte svaret.
– Jag minns när Olivia Ruthström slutade i Endre, hon sa att hon fick som en identitetskris. Så kan jag också tänka…om jag inte är innebandyspelare, vad är jag då?
Men, säger hon sedan. Hon ska nog komma på något. Kanske börja spela golf, hon slog sina första slag för ett par år sedan, nu frigörs plötsligt mycket mer tid och en helt annan vardag med lediga kvällar och helger att fylla.
Dessutom ska hon byta jobb, hon lämnar inom kort Kronofogdemyndigheten för en tjänst på Payex. Det blir också ett steg mot ett nytt liv.
Det är det hon i första hand vill åt, ett nytt och allra mest ett normalt liv, utan huvudvärk och andra men från de tuffa innebandyåren. Ännu är hon inte helt återställd och jobbar därför halvtid.
– Jag har fortfarande hjärntröttheten kvar, får jag för många intryck måste jag vila, det är det enda som hjälper.
Jag frågar om hon är ledsen och hon svarar ”för vad?”. Jag säger ”för hela situationen” och hon säger att:
– …nej, jag har accepterat det som det är, det finns ingen mening att älta.
Är det så enkelt?
– Jag, så känner jag nu. Och om några år kommer jag nog att vara stolt över det jag gjort, det är svårt när man är mitt i. Gjorde jag fyra mål i en match hittade jag alltid någon situation där jag borde gjort ett till, alltid framåt, alltid förbättring.
Kavernomet i hjärnan är under kontroll. Dagen före den här intervjun har hon genomgått en magnetröntgen på lasarettet. Det ska hon göra en gång om året de närmsta tio åren.
Om defekten är medfödd eller orsakad av hennes hjärnskakningar vet alltså ingen, men den neorukirurg hon har kontakt med menar att det inte är någon fara.
Sara säger att hon kunnat landa även i det.
Men inledningsvis var hon rädd, säger hon.
– Rädd att hosta, rädd att ta i, rädd att somna om något skulle hända i sömnen, men nu…nu är det okej. Nu kan jag se framåt.
Det har höjts röster att Sara Steens tröja nummer 27 borde pensioneras i Endre IF. Så gör klubbar med sina största lirare. Då hissas tröjan upp i taket som ett tack och en hyllning och ingen mer får någonsin bära aktuellt nummer.
Sannolikt finns därför ingen 27:a på planen kommande år, klubbens tack för en strålande karriär med tio SSL-säsonger för Endre IF.