Christine Senter är vaccinationssamordnare på Gotland.
DU&JAG
Inför den här intervjun, då restriktionerna just lättat, har Christine gjort sig till och tagit på sig ett par byxor. Jeans.
Det blir annars lite si och så när det oftast bara är överkropp i bild i den digitala mötesvärlden.
Proper blus och mysbyxor är klädkoden i det tillfälligt normala. Och, säger hon:
– Jag drog faktiskt några drag med dammsugaren här förut, allt sånt där har annars kommit helt i andra hand senaste året.
Senaste året, ja. Ett år i vaccinets och logistikens tecken.
Det var i november i fjol hon på regiondirektör Peter Lindvalls uppdrag oväntat bads prioritera om i kalendern, mer information skulle komma.
Senare på kvällen ringde Lindvall himself, då var Christine i stallet hos sin Bea, Beatrix, ett svenskt halvblod som kom att bli hennes länk till det verkliga livet; någon att andas och komma ner i varv hos.
– Ja sa ”det är inte nu jag ska misslyckas på jobbet, va?”, nej, sa han, ”du har statsministerns ögon på dig!”.
Och så blev det som det blev, Christine utsågs till vaccinsamordnare på Gotland. Inte bara ett jobb där det gäller att vara duktig, utan ett verkligt förtroendeuppdrag – på liv och död.
På så vis har hon också sett det. Ibland tänker hon när hon blir stressad: "Är det någon som dör om jag inte hinner…nej, det är det inte".
Så icke i det här fallet.
– Nej, verkligen inte. Tänk om några doser blir över för att logistiken fallerat och någon som skulle haft vaccin den dagen dör! I media har det varit fokus på siffror, men bakom varje siffra finns en människa. Det där har varit min stora stress.
Vi pratar om det i den här intervjun. Hur hon klarat pressen och stressen, det surrealistiska att bli en offentlig person och var den riktiga Christine funnits under den här tiden.
Christine är prästdottern som utbildade sig inom psykiatrin och flyttade till Gotland för snart 15 år sedan. Det här är tredje gången hon förekommer på Du&jag. I första intervjun berättade hon för första gången offentligt om sorgen efter sin bror som tog sitt liv vilket hon tidigare hållit inom sig, andra gången handlade det om människan i det digitala samhället. Och nu: kaos!
Hennes arbete har, enkelt uttryckt, bestått i att se till att Gotlands befolkning får sitt vaccin parallellt med att corona-pandemin rasat och människor insjuknat och dött av covid-19.
För närvarande är det den förestående vaccineringen av 12-15-åringar som är i hennes fokus.
Men vi lämnar alltså det dagsfaktiska i detta samtal.
Vi ses i flygledartornet – Gotlands kanske mest berömda kök (snart ska jag fråga om matlagningen!). Här har hon genomfört möte efter möte i telefon eller digitalt på skärm.
En del av dem har kunnat ses i tv eller i offentliga webbsändningar.
– Precis i början kommenterade min syster ”Är det här du sitter när du har webb-möten?" och det var det ju. ”Då tycker jag du ska bort vinflaskorna som står i bakgrunden”.
Bra point där, kan tyckas.
Du har rätt många möten om dagarna, va?
Hon skrattar till, jodå, så är det, har det varit, obegripligt många närmast.
– Nu är det faktiskt lite lugnare ibland. I dag har det bara varit fyra inbokade möten, men i morgon är en hysterisk dag igen med möten varje hel och halvtimme nästan hela dagen, men det är just för att vi förbereder för nästa fas.
När det var som värst och mest?
– I början var det så hela tiden, praktiskt taget varje dag helt intecknad, från morgon till kväll. Nu har det lugnat sig en aning, fyra, fem, sex möten om dagen, kanske. Jag har också, på sistone, kunnat vara lite ledig på helgerna. Men någon semester har det inte blivit.
”Jag har alltid tyckt om att förstå sammanhang och alltid varit en ledare” sade du i min första längre intervju med dig, ser jag när jag läser den igen. Det känns som att du hamnade rätt.
– Absolut, så känner jag också. Allt har inte flutit perfekt, i det här tempot har det ibland blivit friktion, men det jag är bra på, att snabbt se sammanhang och röda tråden…det har jag fått göra. Och dessutom fått väldigt fria händer och förtroende från ledningen.
Christine Senter har skött, och sköter, hela vaccinationslogistiken på Gotland från sitt köksbord.
Under den här tiden har Christine och jag till och från haft en ”off the record”-kontakt i våra respektive roller men med en privat reflekterande ton.
Vi känner inte varandra särskilt väl, men har fått en bra och stabil relation i samband med de intervjuer jag gjort. Några hemligheter har inte avhandlats eller undanhållits läsekretsen, men vid aktuella tillfället har ämnena ibland varit känsliga.
I ett av våra informella sms skrev hon: ”Det är en större påfrestning än någon kan ana, arbetsinsatsen är massiv. I sanning massiv. Det känns som att sitta i ett flygledartorn när planen kommer in random och jag måste fatta beslut i realtid för att undvika haveri”.
Försök sätta fler ord på det massiva.
– Det är många timmar, men det som sliter mest är det våldsamma tempot. Jag menar, det kommer nya direktiv att från och med i morgon ska ni vaccinera den här gruppen eller ny information om att leveransen är försenad och vi måste göra 2000 ombokningar…saker som inte kan vänta, snabba beslut som annars kanske skulle ta månader.
Dessutom har media varit en extra dimension; att mitt i detta snabbt förväntats förklara skeenden tydligt och konkret.
Du skrev i ett annat sms: ”När en transport fastnat i Tyskland, när en chef eventuellt vaccinerats med en restdos eller när leveransen blir en dag sen jagas jag av reportrar, när jag skickar pm att våra siffror är överlägset bäst i landet är det tyst”.
– Ja…så uppfattade jag det inledningsvis, inte bara på Gotland utan i landet i stort. Det gjordes till en tävling mellan regionerna vem som vaccinerat flest. Men det är ingen tävling, det är Sverige som ska vaccineras och av olika skäl ligger regionerna i olika faser.
Att vi i media jagat rubriker, menar du? Vilket jag ibland håller med om.
– Ja, och att jag förväntats kommentera allt, som den där lastbilen i Tyskland. Vad ska jag säga om det? Media har en granskande roll, det har jag inga problem med och med tiden har det verkligen blivit mer och mer nyanserat.
Men: Möte, möte, möte, möte. Långt möte, kort, roligt, tråkigt möte, nödvändigt möte och ett ännu mer nödvändigt möte. Snabbt ihopkallat möte. Möte. Möte. Möte, möte.
Christine Senter och hennes länk till verkligheten - svenska halvblodet Beatrix, Bea kallad.
Jag undrar förstås var den riktiga Christine varit under den här tiden, hur mycket har måst sättas på paus för att orka hålla näsan över ytan?
…eller, förresten: just det slapp hon, näsan och ytan, för de morgondopp vid Kallis hon i inledningen av pandemin gjorde till vana fanns det inte längre tid för.
…men ändå:
När och hur har det funnits plats för den som verkligen är du?
Hon funderar länge där hon sitter i sina byxor, tittar ut, molnigt den här dagen, solstråk, tyst i rummet.
– Det här blir dubbelt…jag har tycker det här är så himla roligt och har varit otroligt motiverad. Samtidigt börjar jag bli lite matt i pälsen. Men jag har fått ställa mitt liv på paus…jag har jobbat och varit i stallet, inte mycket mer.
Nyårsfesten fick vara, sommarens bröllop där hon skulle vara toastmaster fick också bero…restriktionerna satte stopp.
– Det har verkligen varit mycket fokus på jobb och det har funkat för att allt omkring fungerat. Jag har inga barn, ingen relation som krävt min tid, inga föräldrar som behövt tas om hand…
Är du förvånad över att du orkat hålla den här arbetsnivån?
– Egentligen inte, jag vet att jag har hög kapacitet…men samtidigt lite imponerad av att kunna stå ut med så mycket press. Jag har kunnat känna mig stressad men behållit lugnet utåt. Jag skulle aldrig stretcha mig så här för något annat, men ändå…jag hoppas om det dröjer till nästa pandemi, om jag säger så.
Storkoken har gjort sitt för att förenkla dagarna, antar jag. Vad har du i grytan?
– Vad då? Jaha, att jag inte bryr mig om vad jag äter?
Precis.
– I går lagade jag en gryta med röda linser, morötter och majs som räcker hela veckan! Det funkar jättebra, så gör jag även i vanliga fall!
Så var har du hittat din återhämtning?
– Hos hästen, Bea. Så är det. Där får hjärnan ha fokus på något helt annat. Det går inte att välja bort…jag måste verkligen dit varje dag, det har varit min smala lycka, tror jag.
Bea, ja. Beatrix, ”den lyckosamma”, står för närvarande i ridhäststallet på Skrubbs. Där tillbringar Christine några timmar varje dag. På hästryggen inträder ett enda stort nu, ett briljant fokus på språnget över nästa hinder. Hjärntvätt i dess positiva bemärkelse.
Hon är en offentlig person nu, Christine. En ny verklighet. När hon går till affären för att hämta beställda varor – hon är noga med att så lite som möjligt vistas bland folk – ser hon sig själv på tidningarnas förstasidor.
– Det är i sanning märkligt, säger hon. Och jag kan tänka mig att folk börjar bli trötta på mig nu.
Som Ingmar Bergman sa i något sammanhang: ”Jag har läst så mycket om den där Bergman, undrar vem han är?”.
– Ja, lite så. Jag har fått en annan förståelse för hur det är att vara känd på riktigt. Jag har långt ifrån läst allt och definitivt inte vad proffsen i kommentarsfälten säger. Pappa har varit så stolt, "kan du skicka tidningarna när du är med där", säger han. Men det går ju inte.
Men den här skickar du!?
– Jo, det får jag väl göra. Och det har så klart varit positivt att vara igenkänd när jag vill förmedla något, men samtidigt blir det liksom en kollision i min hjärna.
Hur då, menar du?
– Min värld är egentligen mindre än någonsin tidigare, jag sitter här i köket och åker till hästen, det är det enda. Samtidigt är det fler och fler som antagligen vet vem jag är och har synpunkter på mitt jobb. Det är svårt att ta in.
Har du råkat illa ut i offentligheten?
– På fastlandet vet jag att vissa vaccinsamordnare utsatts för hot och hat, men det upplever jag inte här. Nej, tvärt om, skulle jag säga. Många hör av sig med uppmuntran, det är fint.
DU&JAG, Christine Senter.
Smittan finns kvar i samhället, kommer att finnas kvar, folk kommer att bli sjuka, vissa kommer att avlida, det är en realitet.
Trots det lyftes restriktionerna i veckan vad gäller publiktak och antalet människor i offentliga lokaler, då ett stängt samhälle inte står i proportion till smittorisken.
Hur kommer det mer öppna samhället att förändra ditt liv?
– Inte så mycket, tror jag. Jag fortsätter jobba hemifrån och den mesta fritiden tillbringas i stallet. Men det blir lite restaurangbesök, någon resa till fastlandet. Bortsett från virusets negativa konsekvenser tillhör jag ändå dem som trivts rätt bra i den begränsade tillvaron.
Om vi ser pandemin i helikopterperspektiv, finns det något som förvånat dig?
– Kriser tar fram det goda och det mindre goda i människor. Många har gjort allt för att underlätta, andra har inte visat sina främsta sidor. Vissa har försökt tränga sig förbi i vaccinationskön och blivit snarstuckna om de inte fått viljan igenom. Jag tänker att det i första hand handlat om rädsla.
Har de ytterligheterna blivit tydliga?
– Ja, strukturer som kanske finns där alltid har synliggjorts. Det här är så nära statlig sjukvård vi kommit och alla ska vara lika inför hälso- och sjukvårdslagen. Behoven ska styra, inte bakgrund, kontakter och ekonomi. Så är det dessvärre inte alltid. Men här har vi den nationella prioriteringsordningen, var så god att följ…och det har uppenbart varit jobbigt för många.
Vi kan avslöja ett litet scoop här på slutet: Du ska snart ha semester!
– Precis, vecka 41 och fyra veckor framåt, det ska bli så skönt.
Behöver du debriefing?
– Ja, man undrar ju…säkert blir det något slags post-covid-syndrom, att det tar tid innan man landar. Det gäller kanske främst när det här uppdraget är över, i slutet av året rimligen. Då får man hitta på något så det inte blir helt tomt.
Och då har du världens förhandlingsläge. Hur ska regiondirren kunna säga nej till vad du än pekar på?
– Eller hur, det hoppas jag! ”Ut med den där flicksnärtan” som någon skrev i ett kommentarsfält i början. Jag tänkte, jag ska nog visa dem!
Men du, som den psykolog du också är. När det nya vanliga börjar, måste vi då börja kramas igen?
– Åh nej, jag hoppas verkligen inte det. Jag tycker själv det varit skönt att slippa allt det där, ja, även ta i hand faktiskt. Jag har konsekvent backat och förklarat att jag inte vill.
Kan man fortsätta så, tror du?
– Det blir svårare, helt klart. Det blir spännande att se hur samhället i stort agerar, vilka förändringar som består. Det är en historisk period vi varit med om där många tyvärr råkat illa ut och som det kommer att skrivas hyllmeter om i framtiden.