DU&JAG, Erik Eckerdal.
DU&JAG
Det var länge sedan senast han åkte skridskor, biskopen. Nio, tio år. Men en gång i tiden var ishockeyn hans liv.
Så när det föreslås att ta några bilder i Visby ishall är han inte sen att tacka ja.
– Då är det väl lika bra att göra det ordentligt, så man får klämma iväg några skott, säger han.
Och så blir det. Pang, smack. Och ett brett leende på läpparna.
Någon vecka tidigare har det, i samband med intervjun, tagits bilder i Visby Sankta Maria domkyrka, färdig 1225, ett landmärke och ett ståtligt rum för tro och tankar.
Det milda ljuset lyste upp altare och Kristus där uppe på sin bjälke, bildligt på väg i sin himmelsfärd.
Här har livet hänt genom århundradena, här har människor kommit och gått hädan.
Han har för all del ett arbetsrum också, biskop Erik, med skrivbord, mötesbord med plats för åtta och några Loka-flaskor och glas för den som händelsevis blir törstig.
Men domkyrkan är ändå hjärtat för en kyrkans man.
Men det fanns alltså en annan tid då helt andra ljus lyste på Erik Eckerdal. De svängande lamporna över uterinken i Nälden, till exempel.
Vi pratar om det i den här intervjun. En del kyrka och ämbete också, visst, men det kommer han med tiden att få prata om i många andra forum så den här gången inleder vi med ishockeyspåret, ty det är en av de världar han är kommen från.
En gång i tiden spelade han faktiskt, eller kanske mest tränade, hockey i såväl Sudrets HC som Visby AIK. Det var i skiftet 90-00-tal, efter hans regelrätta satsning, då han under fyra år på Gotland arbetade inom Terra Nova-kyrkan i Visby men också pluggade och jobbade en termin som lärare på S:t Hans.
Erik Eckerdal
Erik växte upp i Jämtland, i lilla orten Mattmar vid E14 mellan Östersund och Åre, runt 500 invånare fördelade på stationssamhälle och kyrkby.
Familjen bodde i kyrkbyn, mamma läkare inom distriktsvården, pappa var präst. Präster är för övrigt många i släkten, hans farbröder Lars och Per har båda varit biskopar i Göteborg, hans pappa Anders blev så småningom domprost i Linköping och brorsan Jan är i dag präst och teologisk handläggare vid Sveriges Kristna råd.
Nåväl, Mattmar. Snö och kalla vintrar, mycket skidåkning, spark längs vägarna, sex personer i klassen, glesbygd.
När han var elva gick flytten några kilometer närmre Östersund, till Rödön i Krokoms kommun.
Erik Eckerdal
Ishockeyn kom att bli hans sport, tack vare den där uterinken i Rödön. Det blev sedan spel i Näldens IF blågula dräkt, föräldrarna skjutsade till träningarna en och en halv mil bort, ibland liftade han, och kom med i A-laget redan som 15-åring.
– Men det var bara division 3 så det var kanske inte någon större merit, ler han.
Han var center, många mål i pojklaget, färre som senior, då blev det tuffare att hänga med, fler utvisningar.
Han minns matcherna, uterinkar runt om i Jämtland; Storuman, Järpen, Svenstavik och Hoting, snöfall och kyla.
– Och Strömsund, det var ett köldhål…men det var en fin tid. Massor av hockey och så spelade jag fiol och läste väldigt mycket redan då.
Visby Sankta Maria domkyrka.
När det blev gymnasiedags flyttade familjen till Linköping där pappa fick tjänst som stiftsdirektor och Erik började spelade med Linköpings HC:s juniorlag. Ibland flera träningar per dag…men till slut tog studierna på Katedralskolans naturlinje över och hockeylågan falnade.
För det var något inom naturvetenskapen han skulle bli. Tänkte han, Erik. Inte präst, nej, nej. Även om det alls inte var någon stängd väg.
För, som han säger:
– Hur vet jag vad jag är ämnad för? Hur urskiljer man sin väg? För vissa är det tydligt, men det var det inte för mig. Och oavsett vad ens föräldrar gör är det inte så ovanligt att man tar en annan väg till en början.
Efter första kursen på universitetet – kemi – kände han, säger han, att den stig som slagits in på inte var den rätta.
Så han klev över till teologin, läste även historia och filosofi i såväl Linköping som Uppsala och University of Nottingham (där han lirade lite hockey med Nottingham Panthers och under Linköpingstiden i universitetslaget Linköping Make Believes) och uppfylldes av att han nu hamnat rätt.
Prästkallet var hans väg, en väg som med tiden – vi skissar lite här – tagit honom till bland annat Knivsta där han i tio år verkade som komminister och församlingspräst i Alsike församling.
Han har genom åren också bott i Rom (2013-15) där han doktorerade på Borgåöverenskommelsen, en gemenskap av lutherska och anglikanska kyrkor, och också höll en del mässor i den svenska församlingen.
Erik Eckerdal har funnits sig väl tillrätta i Visby Sankta Maria domkyrka, här finns hjärtat i hans arbete som biskop för Visby stift.
Men – ingen av detta om han inte den 12 juni 2000 i Visby Sankta Maria domkyrka vigts till präst av dåvarande biskopen för Visby stift, Biörn Fjärstedt. En stor dag för en kyrkans man, så klart.
– Jag höll min prima missa, första mässa, dagen därpå. Och jag minns allt så tydligt, som du kanske minns din första intervju? Första dopet i Visborgskyrkan, min första begravning i Allhelgonakapellet och mitt första bröllop i Stora kapellet i domkyrkan.
Minns du vilka de var, de du vigde? Har de gratulerat till biskopsutnämningen?
– Nej, haha, inget grattis. Men jag minns dem tydligt, inte deras namn men absolut den stunden.
Så låt oss nu när vi ändå är där prata lite nutida värv, för det har varit pampiga tillställningar den senaste tiden i samband med tillträdandet som biskop.
Först biskopsvigning den 15 januari i Uppsala domkyrka med närvarande statsminister, kungligheter och svenska såväl som utländska biskopar.
Ärkebiskop Martin Modéus, Erik Eckerdal, Marika Markovits (nyvigd biskop i Linköpings stift) tillsammans med kung Carl Gustaf och drottning SIlvia efter vigningen i Uppsala domkyrka.
Helgen därpå välkomnades han i en välfylld Sankta Maria, präster, förtroendevalda och vanliga kyrkobesökare fanns på plats och kön ringlade lång när nattvarden gavs.
I guldskimrande skrud med den gyllene biskopsstaven i handen, den som kallas kräkla, fick Erik ta emot biskopsringen.
– Det känns skönt att äntligen vara på plats i Visby. Nu kan det bli vardag i positiv bemärkelse, sade han sedan han vid porten tagit alla besökare i hand.
Biskopsmottagningen i Visby domkyrka där kön ringlade lång när Erik Eckerdal delade ut nattvarden.
Drygt en vecka senare ses vi i det där ämbetsrummet i Helge Andshuset, bara en from tanke bort från domkyrkan. Den syns från hans snurrstol, en utsikt så godare än någon annan.
Inte ens uterinken i Rödön där han tog sina första skär kommer i närheten.
I en ålder av 50 har han än en gång bytt liv, från att de senaste fyra åren varit direktor vid Diakonistiftelsen Samariterhemmet i Uppsala till att bli biskop för såväl Visby stift som SKUT, Svenska kyrkan i utlandet.
Under hösten nominerades han som en av fem kandidater att efterträda Thomas Petersson på posten.
Människan är suddig och utbytbar, men domkyrkan skarp och beständig.
Förutom att det så klart uppfyllde honom med glädje och tacksamhet – högre går knappast att nå, lite som att bli hockeyproffs – medförde det så klart också andra ställningstaganden.
Han lever ensam sedan länge, har en utflugen dotter på 23, så i den meningen råder han sig själv. Men ändå:
– Det är ett stort steg, är jag beredd att bryta upp och flytta? Och vad är det i så fall jag ger mig in på? Det är ett större uppdrag än jag haft tidigare och dessutom mer publikt. Alla förändringar i livet kräver trots allt en del eftertanke.
Men han lät livet hända och den 10 oktober var valets olika steg klara och där stod han med flest antal röster av alla, 76 procent. Bara att rikta fokus mot en ö i havet. Och börja packa.
Erik Eckerdal har sitt arbetsrum i Visby stifts lokaler i Helge Andshuset i innerstaden.
För Gotland är alltså ingen ny plats för Erik, bakom sig har han fyra år på ön runt millennieskiftet, 1997-2001. Det var då han var församlingsassistent i Terra Nova-kyrkan, S:t Hans-lärare och sedan alltså vigd präst.
Så mycket har han lärt sig som människa genom prästyrket; han har arbetat med papperslösa, med missbruksvård, själavård, dopsamtal, sorgehussamtal, vård och omsorg.
Det är också kyrkans uppgift, att finnas för de som behöver och vara relevant mitt i samhället.
– Att vara del i att så många som möjligt blir den de är tänkta att vara och bli. Jag har fått stor insikt genom att jobba med missbruksvård, de kämpar med samma sak som alla andra, även om det i deras fall är en kemisk drog. Det vill säga: Hur finner vi som människor frid, gemenskap och bekräftelse.
När en människa upptäcker bönen har det betydelse för ens utveckling, menar han. När vi söker oss inåt öppnas vi samtidigt utåt mot andra. Samhället skulle se mycket annorlunda ut om flera hittade denna möjlighet, det är hans övertygelse.
Erik Eckerdal
Att landa i Visby är på ett sätt som att komma hem, säger han. Inte hemma med hemtamt. Hemma är Jämtland, Uppsala och Skåne, där mamma kom från och där barndomssomrarna tillbringades.
Han känner miljöerna och blir hela tiden, vart han sig på Gotland vänder, påmind om öns långa och närvarande historia.
Här hade han också sin första tid som präst, inte oviktigt i utvecklingen som såväl människa som yrkesperson.
Nu har han ett helt nytt ämbete – en helt ny värld i och med skut – att sätta sig in i. Mycket av den första tiden har gått åt till att lära känna folk och arbetsuppgifter.
Under senare år har det varit turbulent på många plan inom kyrkan på Gotland, men Erik har mest blicken riktad framåt, som när ett friläge öppnar sig:
– Min roll är att leda stiftet, det måste ske i samarbete med andra i såväl formell som informell mening. Jag ser ingen anledning att titta bakåt, jag tittar hellre på det som är här och nu och framåt, har han sagt i en tidigare intervju och säger så alltjämt.
Allt ljus på herrens hus.
Nu tillbaka på Visby ishalls is. Ivrig är han inför vårt korta ispass, jag som knappast är någon isprins och han som har kunnandet inom sig.
– Allting som man gjort mycket även om det är länge sedan sitter i kroppsminnet. Jag kan känna den där känslan än och det här var verkligen kul. Det hade aldrig hänt om du inte övertalat mig!
Faktum är att biskopen sedan vi bestämt tid i ishallen skaffat en helt ny utrustning, inköpt till vrakpris på fastlandet. Så därför är heller inte hans fråga oväntad: ”Spelas det någon veteranhockey på Gotland?”.
Jodå, Erik, det finns. Du ska få kontaktuppgifter.
Axel Eriksson och Edward Tingström, Tjelvarskolan årskurs ett och två, fanns också på isen när biskopen åkte skridskor.
Och till dig som nästa gång träffar biskopen, med vit krage eller rent av mitra och kåpa – tänk honom med hjälm och damasker och att han en gång i tiden tryckte in motståndarna i sargen så det small.
Ibland fick han två minuter för tripping eller kanske en ovarsam slashing för ingen ska tro att han vände andra kinden till.
– Nej, ibland nådde man gränsen och till slut var man över den.
Inte för att det finns någon motsättning, en biskop är ju också en människa som kan bytas in i power play. Men det är ändå en rolig bild att ha med sig. Även om han för all del emellanåt också kunde frälsa sitt lag.
– Ja, om du med det menar att göra avgörande målet så visst, det hände några gånger. Är vi klara med bilderna? Jag tror ända jag åker en stund till.
DU&JAG, Erik Eckerdal.