När Björn Kopf återberättar släktens öde får man en bit världshistoria på köpet. Vi sitter i Björns och Birgittas hus på Nygatan i Visby. Gotland som verkar ha varit i stormens öga under en tid då kriget tvingade ut släkten Kopf på resa genom Europa.
Att släkten har sitt ursprung i nuvarande Tjeckien klargjordes 1935, efter att den tyska Nürnberglagen antagits. Den tvingade släkten Kopf att söka sina rötter, för att styrka att den inte hade något judiskt inslag. Ursprunget spårades till byn Oskau i Böhmen. Björns farfar Joseph var dock född i Warszawa i Polen, och hade via Dorpat och S:t Petersburg etablerat sig som guldsmed i Tallinn.
– Familjen var tysktalande, och i Estland betecknades vi som balttyskar. Balttyskarna hade en tysk, potent kultur och var en slags överklass, berättar Björn Kopf.
Det är om balttyskarnas öde han skriver i ”Dit vinden bär oss…”, där Björn Kopf låter sin egen familj utgöra exempel. Det är dock lika mycket Björns mamma Karin som är berättare.
– Under åren i Poznan skickade Karin 70 brev till föräldrarna i Visby. Breven har tillsammans med 20 inspelade band där mamma berättar utgjord grunden för boken. Mamma var en underbar berättare, säger Björn.
Att möbelhandlardottern Karin från Visby träffade René Kopf från Tallinn kan till viss del tillskrivas första världskriget. Efter kriget tog familjen Löfquist i Visby emot barn från det krigshärjade Wien. Karin fick anledning att åka till Österrike, där hon 1931 träffade René som utbildade sig till civilekonom i Wien.
1937 gifter sig Karin och René. Dottern Ann-Kathrin föds 1938 och familjen ser framför sig en lugn tillvaro i Reval/Tallinn. Men Stalin och Hitler ville annat. Den ”icke angreppspakt” som Sovjetunionen och Tyskland tecknade 1939 innebar att Estland hamnade i Stalins intressesfär. Balttyskarna vågade inte stanna, och för balttyskarna innebar det en ordnad men brådstörtad migration till västra Polen.
– Det var en chock för familjen att tvingas flytta. Att stormakter gör upp över huvudet på folk förekommer även i dag. Se bara på Syrien, säger Björn Kopf.
I tyska Polen sågs balttyskarna som eingebürgert, det vill säga naturaliserade tyskar. Där föds Björn en februaridag 1940, och snart kan han fylla på Karins berättelse med egna minnesbilder. Som när familjen en kall januaridag 1945 tvingas fly, efter att Sovjetunionen inlett sin offensiv längs östfronten och närmat sig staden Poznan med stormsteg.
– Mina första minnen är skräckupplevelser. Jag minns i detalj natten vi flydde, när vi sitter i bilen och ska ta farväl av Sofia som var min älskade extramamma. Hon var polska och tog hand om oss i Poznan när pappa var inkallad och mamma ägnade all tid till att sköta hans affärsrörelse.
– Sofia grät, och alla var allvarliga. Det var en stjärnklar natt och jag såg Vintergatan för första gången. Så kom vi till järnvägsstationen, där det var kaos och trängsel. Vi barn lämpades in genom ett kupéfönster. Senare avgick ett tåg innan alla i vår grupp var ombord.
Med tåget kom Karin och barnen till Lübeck. Medan de vistades där avgjorde stormakterna balttyskarnas öde. Björn Kopf kallar fredskonferensen på Jalta i februari 1945 för balttyskarnas undergång. Återigen gjorde stormakter upp över huvudet på folk, och det stod klart att balttyskarna inte skulle ha någon chans att stanna i Polen eller återvända till Baltikum.
– Nu är den balttyska kulturen upplöst och spridd över hela världen. Det var viktigt för mig att skriva, för historien om balttyskarnas öde är inte tidigare berättad i Sverige.
Under vistelsen i Polen bombades Poznan vid några tillfällen. I trakten av Lübeck blev familjen vid flera tillfällen hotade av brittiskt jaktflyg.
– Vi räddade oss en gång genom att fly in i porten till en kommandocentral, berättar Björn Kopf som i vuxen ålder återbesökt de platser som etsat sig fast i minnet.
Folke Bernadotte fick i februari 1945 i uppdrag att evakuera danska och norska koncentrationslägerfångar som suttit internerade i Tyskland. Karin Kopf ställde sitt hopp om att familjen skulle kunna åka med de vita bussarna till Sverige, och hon och barnen gick varje dag till svenska kyrkan i Lübeck för att äta soppa och läsa namnen på det anslag där de utvalda för utresa skrevs upp.
Den 4 april 1945 kom Björn Kopf med mamma Karin och storasyster Ann-Kathrin med de vita bussarna till Malmö. Efter en tid på fastlandet kom familjen till Visby. Men Björns pappa René saknades.
– Under ett halvår visste vi inte om han levde eller inte. I Visby gick mamma till en professionell spågumma på Klinten, Desideria Wiberg. Hon kallades Dessan, och sa att pappa var vid liv, berättar Björn.
Det visade sig att René Kopf med liten marginal undgått att deporteras till Sibirien som krigsfånge. I stället hamnade han som krigsfånge hos ryssarna i Tjeckien. Hösten 1945 överlämnade ryssarna ansvaret för krigsfångarna till tjeckiska myndigheter, och René Kopf fick möjlighet att via det svenska konsulatet skicka ett livstecken till Sverige.
I februari 1946 kom René Kopf till Sverige.
– Jag minns när vi tog emot honom på Visby flygplats. Pappa var mager, nedgången och totalt slutkörd, minns Björn och berättar att en galen idé om att René skulle återfå hälsan genom att cykla och campa på Sudret förvärrade tillståndet.
René Kopf hade i Tallinn drivit ett företag som specialiserat sig på kylteknik. Efter deportationen till Polen byggde han på nytt upp verksamheten i Poznan. I Sverige gjorde han det för tredje gången.
– Det fanns en ledig butik med lägenhet i Huskvarna. Så vi flyttade från Visby, bodde först i Huskvarna och sedan i Jönköping där jag växte upp och tog studenten, berättar Björn.
Efter de baltiska staternas frigörelse fick de som drivits på flykt möjlighet att återkräva sina ägor. För Björn Kopfs del ett stort patricierhus i Tallinn.
– 1992 var jag fullt sysselsatt med annat, och inte intresserad av ett förfallet hus i Tallinn. Den blev statlig egendom, och det har jag inte ångrat. Huset är numera ett hantverkarhus, säger han och berättar att en del av de pressar som farfar använde ännu står kvar i källaren.
Släkten Kopf är dock inte bortglömd i Estland. 2004 arrangerade Björn en utställning om sin farfar Joseph Kopf i Tallinn, som framhålls som en av det självständiga Estlands främsta guldsmeder.
Med ursprung i Böhmen, rötter i Estland och minnen från flykten genom Polen och Tyskland, plus några års utbildning till diplomarkitekt i Schweiz kan man undra var Björn Kopf känner sig hemma.
– Jag har i högsta grad en gotländsk och svensk identitet, säger han.