Efter många år som fotbollsspelare ägnar sig Björn Franzén numera konditionsidrott. Det fungerar tack vare noggrann planering.
DU&JAG
Varje dag insjuknar två, tre barn i Sverige i typ 1-diabetes, vilka under resten av livet tvingas leva med insulinsprutor och blodsockerkontroller.
42-årige Björn Franzén i Visby, som fick diagnosen som 13-åring, är en av dessa. Varken mer eller mindre drabbad än andra, men dock en människa i statistiken.
Diabetesen har inte hindrat honom från att vara aktiv, och det är det han gärna vill förmedla med den här intervjun.
– Det finns bara fördelar med att hålla igång fysiskt och tack vare det klarar jag mig på relativt lite insulin, säger han.
Och det gör han. Håller igång. På närmast extrem nivå, faktiskt. Sverige-elit i triathlon och med bland annat hela Iron Man bakom sig. Det är konditionstävlingar som löper över omkring tio timmar.
Att vara just fysisk inaktiv är en av riskfaktorerna med diabetes, tillsammans med exempelvis övervikt och hög ålder vilket i sin tur ökar risken för bland annat hjärt- och kärlsjukdomar, njurproblematik, nedsatt syn och bensår.
Värt att notera, även om detta inte är någon läkarvetenskaplig artikel: Det är nyttigt att röra sig även i mer måttlig mängd.
För smålänningen Björn debuterade diabetes när han nyligen trätt in i de känsliga tonåren. Han var alltså 13 och gick i sjuan på Madesjöskolan i Nybro och ville förstås vara som alla andra.
”Pinsamt” är det ord han använder när han tänker sig bakåt då vi ses för den här intervjun. Diabetes-dagen den 14 november är passerad, men datumet är oväsentligt – varje dag tvingas han och hans gelikar förhålla sig till sina blodsockervärden.
”Pinsamt” alltså. Att vara lite udda.
– Ja, i den åldern vill man ju inte sticka ut. Men jag hade inget val, jag var tvungen att gå från lektionerna till matsalen på särskilda tider för att ta en macka eller mitt insulin.
Upplevde du verkligen någon gång att du blev retad?
Nej, säger han. Nej, han gjorde inte det.
– Det där låg nog mest hos mig själv. Men känslan var ändå att vara annorlunda, även om andra kanske aldrig tänkte så.
Blodsockervärdet visas i en display på mobiltelefonen, såväl hans egen som sambons.
Björn är född och uppvuxen i Nybro i sydöstra Småland och bodde där tills för snart fyra år sedan då kärleken förde honom till Gotland.
Han och hans Annika – gotländska av börd och ohejdad vana – hade träffats tre år tidigare via gemensamma bekanta och efter att länge ha pendlat gjorde han slutligen slag i saken och bosatte sig på ön i havet.
Han visste vad han gav sig in på, men det var ändå ett stort steg.
– Det är kanske enklare när man är 20. Jag var 39 och rotad i hembygden. Jag lämnade jobbet och sålde huset…men vad gör man inte för kärleken, ler han. Och jag har aldrig ångrat mig.
I Nybro jobbade han på ett sliperi, nu är han lärare på Innovita-skolan i skilda ämnen; dans, fäktning och lite engelska.
I dag har han ingenting kvar på uppväxtorten. Pappa är borta, mamma och syster bor i Kalmar, två och en halv mil bort längs riksväg 25...
…eller jo, lite har han kvar. Sittplatsen i det som tidigare hette Victoria-hallen, hemmaborg för hockeylaget Nybro Vikings, laget i hans hjärta och nu spelandes i Hockeyettan.
– Jag har haft samma plats i 22 år nu, när jag hälsar på hos mamma och syrran på vinterhalvåret försöker jag alltid tajma in någon hemmamatch.
I garderoben finns fyra matchtröjor från olika epoker, är man supporter så är man.
Någon ishockey har han dock aldrig spelat för egen del. Istället var det fotboll som gällde till en bit över 30-strecket.
Numera är alltså konditionsidrotten hans passion, som löpning och triathlon, där simning, cykling och löpning kombineras. Träningen motsvarar i dag närmast ett halvtidsjobb, 15-20 timmar i veckan.
– Tack och lov har jag en sambo som står ut och som alltid uppmuntrar mig att hålla på. Mycket av vår fritid handlar om min idrott, säger han.
Björn Franzén fick diabetes som 13-åring, då ändrades såväl hans egen som hela familjens värld. Det mest kom till att början att kretsa kring måltider och blodsockervärden.
Under hösten blev Björn bäste gotlänning i GUM, Gotlands ultramaraton och bakom sig har han bland annat tre Iron Man i Kalmar.
Det är riktiga kraftprov; fyra kilometers simning, 18 mil på cykel och ett avslutande marathon-lopp: 42 kilometers löpning.
Det var när fotbollen sparkats åt sidan som konditionsidrotten tog vid; ”Kan Pontus så kan väl jag!”. Pontus är en polare och då ville inte Björn vara sämre.
Med tiden blev det utöver en passion också en mission: Att visa att det går att träna hårt även med diabetes typ-1.
– Fulldistans är väl egentligen lite väl tufft, men med riktigt noggrann planering fungerar det.
Planering med matintag och insulindoser, menar han. Såväl före som under loppen. Men det ligger ärligen på gränsen för vad han pallar, det nödvändiga energi- och kolhydratintaget omräknat i bananer motsvarar två kilo i timmen.
Ja, skrattar han, han brukar räkna om det till guleböjar för att göra det åskådligt.
– 20 kilo bananer på ett tiotimmarslopp än ändå en del!
Även om han alltså genomfört tre Iron Man har det inte gått helt utan problem.
Som 2018. Med en mils löpning kvar till målgång tog det stopp. Han tvingades sitta en stund med dropp innan han kunde tillryggalägga också sista biten. Kanske inget att rekommendera, men i mål tog han sig.
Vilket skulle bevisas.
Målgång i ett av Björn Franzéns tre Iron Man i Kalmar, nära tio timmars tävlande med diabetesen i fokus.
Vi ska återvända till nutiden med först ger vi oss tillbaka till 1993. Björn var 13 år och minns klart och tydligt när sjukdomen debuterade.
Det var i september, han och pappa gick på bio och såg ”Jurassic Park” och Björn var konstant törstig, drack stora mängder Coca-cola och sprang ofta på toa, även under filmens gång.
– Dagen efter tog mamma med mig till vårdcentralen där de upptäckte att jag hade skyhögt blodsockervärde.
Det här är som sagt ingen läkarvetenskaplig artikel, men enkelt beskrivet slutar bukspottskörteln vid typ 1 av okänd orsak att tillverka hormonet insulin, vilket krävs för att cellerna ska kunna ta upp socker från blodet. Sjukdomen kan utvecklas under någon vecka till några månader.
Det finns också diabetes typ 2 som beror på att cellernas känslighet för insulin har minskat och att kroppens egen produktion gått ner. Svårigheten då är att hålla sockerhalten tillräckligt låg. Omkring 450 000 svenskar är diagnosticerade med typ 2.
För Björn, som vid tiden nyligen varit inlagd för blindtarmsoperation, blev det akut ytterligare lasarettsvård.
I en dryg månad var han inlagd på Kalmar lasarett där hans blodsockervärden mättes varannan timme för att de framtida insulindoserna skulle kunna ställas in på rätt nivåer.
Samtidigt skulle skolarbetet skötas.
– Jag minns att jag hade skolundervisning på sjukhuset och att hela min klass kom och hälsade på.
Blodsockret mättes via ett stick i fingret och en bloddroppe på en mätare för att läsa av värdena.
I dag är det betydligt enklare att leva med diabetes, en liten glukosmätare på överarmen skickar signaler via bluetooth till en app i telefonen där blodsockervärdet kan avläsas.
Björn Franzén flyttade till Visby för kärlekens skull för drygt tre år sedan.
Även Björns sambo har koll på hans nivåer i sin telefon.
Den förmiddag vi ses ligger värdet på 5,6. Det är bra, mellan 4,8 och 6,0 är normalt. Det får varken vara för högt eller för lågt, då måste det kompenseras med godis eller insulin.
– Men sprutorna kommer jag inte ifrån, de tar jag fortfarande i magen. Även om jag faktiskt inte behöver tillföra så mycket insulin genom att jag tränar som jag gör, säger han.
I år är det 100 år sedan den första insulinsprutan gavs och diabetesvården har tagit stora steg framåt.
Innan insulinet överlevde ingen länge med typ 1. Nu blir de diagnostiserade snart lika gamla som övrig befolkning.
När du var 13, Björn, hur förändrades ditt liv?
– Just då var det nog störst förändring för övriga i familjen. Jag var ju barn, men för föräldrarna blev det mycket ansvar och planering. De höll stenhård koll på värdena och var noga med att jag fick mat vid rätt tider, mamma tvingades hela tiden ha matlådor redo.
Men samtidigt var det ju det där pinsamma, att inte vilja sticka ut.
– Det kunde ju hända att jag blev låg, då försvinner man bort och kan få ryckningar i musklerna. Det kändes alltid lite skämmigt när det hände, även om det så klart inte är något att känna skam för.
Ändå gjorde han det, en bra bit upp i åren. Delvis för att det finns en stigmatisering kring diabetes: Att det skulle bero på en osund livsstil.
Vad diabetes typ 1 beror på är dock okänt. Till diabetes typ 2 finns dock en koppling till för stort sockerintag, men det finns även andra orsaker, som ärftlighet och stress.
Ishockeylaget Nybro Vikings är laget i hans hjärta, så ofta som möjligt ser han dem live.
Det var labradoren Boston som fick Björn att öppna sig för världen. Elva fina år fick han med den diabeteshund som blev hans bästa vän och som gick ur tiden strax före flytten till Gotland.
Han var nummer tolv i Sverige med sin specialitet.
– Han kunde väcka mig mitt i natten när han kände att mina värden låg fel. Då får man så klart en ännu starkare relation än med en vanlig hund. Tack vare honom blev jag mer öppen med mitt nya levnadssätt. Jag väljer att kalla det så. Ett levnadssätt, inte en sjukdom.
Hur då ”öppen”, menar du?
– Många frågade om hunden och då blev det naturligt att också berätta om min diabetes. Med tiden försvann det skamliga när fler och fler i omgivningen fick veta hur det låg till.
Diabetes är en livslång sjukdom som den drabbade tvingas förhålla sig till varje stund.
Vid varje måltid, vid varje frukt, vid snart sagt varje tugga av vad som helst måste blodsockerhalten kontrolleras och kompenseras.
För lågt är det akut mest farliga, för högt är långsiktigt dödligt.
Så gäller också i hans liv som elitmotionär. Där är planeringen tvungen.
– Om jag inte noggrant förberett mig med mat och insulin och ger mig ut fem timmar på cykel, då finns risken att hamna i koma på sadeln och det undviker man gärna.
Vid koma krampar kroppen och medvetandet försvinner bort. Kroppen gör dock sitt och väcker vederbörande tillräckligt för att de ska inse läget och kunna kompensera med något sött.
Han vet, Björn. Han har varit där, i koman. Dock inte under sina landsvägsmil, tack och lov. Men han vet hur snabbt det kan gå.
– Jag går ingenstans utan druvsocker i fickan, det är en billig livförsäkring.
DU&JAG, Björn Franzén.
Omkring 50 000 svenskar har alltså typ 1, totalt tvingas omkring en halv miljon förhålla sig till en diabetes-diagnos.
Artisterna Molly Sandén och Olle Jönsson har båda gått ut med sin problematik, så har också krögaren Carl Jan Granqvist och tv-programledaren Peter Jidhe.
Den sistnämnde har blivit ansiktet utåt genom att leda diabetes-galor i tv-rutan.
– Vi har mycket att tacka honom för att stigmat trots allt minskat de senaste åren, säger Björn Franzén.
Även han själv vill alltså vara en förebild i att visa att det går att hålla igång med riktigt hård träning, bara planeringen inte fallerar.
Och det har givit goda effekter även utanför idrotten.
– Jag är nog ganska strukturerad i det mesta jag gör, ler han.
Björn Franzén lämnar aldrig hemmet utan druvsocker i fickan, en billig livförsäkring.