... Och hon fick även hemgjorda mössor i present.
Orättvist. Så kändes det, när Kicki Scheller fick sitt besked.
– Varför just jag? Det var min första tanke.
Vi sitter vid köksbordet i hennes lägenhet, högst upp i ett av Snäck-höghusen, några dagar innan Rosa bandet-månadens ankomst.
Utsikten över viken är en tavla, precis som man kan tänka sig när man ser huset utifrån. Hos Kicki Scheller är det dessutom dukat för fest, eller halvdukat i alla fall, inga tallrikar än men däremot en champagnehink.
– Den har jag faktiskt inte framme hela tiden. Men nu ska jag fira tre saker: Att jag blivit frisk, att jag fyller 60 och att lägenheten är klar efter en vattenläcka.
Samtidigt är det där med friskförklarande ett inte helt självklart begrepp i sammanhanget. Men mer om det senare.
I stället tar vi oss tillbaka till våren 2021 och till en rutinmässig mammografiundersökning.
– I april har jag en vanlig kontroll. Jag hade inte haft problem tidigare och ingen cancer i släkten. Men den här gången dröjer det ovanligt länge innan jag får svar.
Fyra veckor passerar, Kicki Scheller hinner precis börja bli fundersam, när brevet till slut kommer.
"Tyvärr såg dina bilder inte så bra ut, vi måste ta nya".
– Men då tänker jag bara att vi behöver ta om bilderna, inget annat. Så vi gör det och jag sätter mig i ett väntrum. Efter tio minuter kommer en läkare, som berättar att jag har något på höger bröst. Vi gör ett ultraljud. Han säger flera gånger att det finns något som inte ska vara där. Jag frågar vad, men han kan inte svara på det. Vi tar prover och väntar svar inom tre, fyra veckor, men redan direkt ska bröstmottagningen kontaktas. Tårarna rinner när jag går därifrån, men jag ska till jobbet och direkt in på ett Skypemöte.
En läkare tittar på mammografibilder, även kallade bröströntgenbilder.
Nästa dag ringer nämnda mottagning för att boka tid.
– Jag säger att jag redan har en tandläkartid, men den vill de att jag försöker boka om. Där och då tänker jag att jag är död om fjorton dagar ungefär.
Hon skrivs in och en vårdplan upprättas. Tre och en halv vecka senare blir Kicki Scheller uppringd. Svaren har kommit och hon behöver åka till lasarettet igen för att få sitt besked.
– Jag sitter på en stol och läkaren säger "tyvärr Kicki, så har du bröstcancer". Jag skulle få träffa onkolog, gå igenom operation, cellgift, strålning, tabletter i tio år samt skelettstärkande dropp. Jag får det tre gånger per år i tre år nu.
Men hur är känslan, just där och då, när du får beskedet?
– Varför just jag, så tänker jag, det känns orättvist. Jag har varit ledsen också, naturligtvis, och grubblat på hur jag ska ta mig igenom det här, jag som är så sjukhusrädd också.
För gotlänningarna är hon kanske mest känd som Gotlands läns försvarsdirektör. Hon är visserligen tjänstledig från det just nu, med ett annat jobb "på prov", men alltjämt finns viljan att ha kontroll på saker och ting.
– Ja, som krisberedskapsperson är jag van att ha det. Men i det här fallet släppte jag faktiskt helt. Jag är samtidigt ingen orolig person och litade helt på vårdteamet, som hjälpt mig hela vägen.
Efter det ödesdigra beskedet tar det bara tolv dagar innan det är dags för operation. Inför den får patienten ta prover samt träffa en onkolog, en cancerexpert.
– Han är fantastisk, han kan allt och är väldigt pedagogisk. Jag får reda på att min tumör sitter i en mjölkgång och att det är det vanligaste.
På operationsdagen duschar hon med desinfektionsmedel hemma, enligt instruktion. Hon låter bli att äta, åker in och får de vita sjukhuskläderna. Hon rullas in till kirurgen.
När hon "öppnas upp" hittas en knöl till, det är en lymfkörtel som visar sig vara full av cancerceller, den tas också bort. Men det vet inte Kicki Scheller, där och då.
– Nej, jag var sövd under operationen. Så jag vaknar efteråt, ganska torr i munnen, och läkaren säger att "nu har jag tagit bort din cancer".
Efter två dygn är hon hemma igen, glad över att det hittills gått bra. Men bara någon dag senare kommer den första tuffa krisen – som faktiskt inte beror på cancern i sig.
– Jag går och fikar med en vän. När jag kommer hem ser jag i spegeln att jag är röd i ansiktet. Så jag vilar lite – och vaknar med feber. Vårdpersonalen ber mig komma in, men innan jag gör det hinner jag bli jättedålig. Jag hade fått en infektion i såret, med min sjukhusrädsla var det inte vad jag hade drömt om.
Hon beskriver den här perioden som den tuffaste – även om fler utmaningar väntar. Kicki Scheller ligger inne i en vecka, med anledning av covid får ingen hälsa på, men hon är ute lagom till midsommar.
Parallellt med detta har vi kontakten med de nära och kära. Vad säga? När? Hur?
Kicki Scheller skapar en grupp på Facebook, för dem som hon vill ge beskedet till själv, de som helst inte ska få reda på det "på omvägar". Hon skriver om cancern, om behandling, om att hon lär tappa håret och att hon gärna vill träffas och prata, om man vill.
– Det kändes ändå bra att ta kontroll över det jag kunde.
Gällande familjen fanns tre egna barn, alla vuxna, två i Stockholm och en utomlands.
– Turligt nog skulle vi ändå ses och hälsa på pappa. Så jag berättar medan vi sitter i bilen från Stockholm. De frågar hur jag mår, om det är allvarligt, om det är ärftligt? De har förhållit sig till det här genom att vara med på resan och jag har hållit dem informerade.
Att ge beskedet till sina egna föräldrar var kanske ännu svårare.
– Ingen ska behöva gå igenom att ens barn har cancer, även om barnet är 59 år.
Efter operation tar det fem, sex veckor innan såren är läkta, vilket kan förlängas av sådant som infektioner.
I slutet av sommaren börjar Kicki Scheller med cellgifter, var tredje fredag.
– Varje gång går jag först förbi Norrgatt och köper en köttbullemacka, jag ville ändå försöka göra det till en trevlig stund.
24 timmar senare, vid varje tillfälle, kommer illamåendet. Samtidigt är hon "nästan hög" på kortison, vilket gör det svårt att sova.
– Jag mår dåligt i kanske fyra dagar och är helt orkeslös, det är en pärs varje gång. Men forskning säger att om man ändå rör på sig och lever hyfsat som vanligt är det bra. Jag jobbar kring 40 procent då, medarbetare backar upp och stöttar, det blir räddningen för mig att några timmar per dag känns som "normala".
Kicki Scheller försöker hålla igång, hon går sina promenader och fortsätter med padel, om än i lägre tempo. Dans till två låtar varje morgon blir en ny rutin – den nya spellistan heter "Fuck cancer".
Till Flundreviken och tillbaka. Längre än så blev inte alltid promenaderna, under cancertiden. Men de gjorde gott ändå.
Efter hälften av tillfällena blir det något lättare, då närmar sig liksom upploppet.
– Om allt funkar, och jag tar hand om mig själv, kan jag vara klar till julafton. Det är målet och det klarar jag också.
Men detta inkluderar också tre veckor av strålbehandling i huvudstaden, under december.
– Jag skojar och säger att jag är på semester i tre veckor, jag passar på att gå på både konserter och museer i Stockholm.
Att genomföra hela behandlingen är inte självklart för alla.
– Jag har hört att en del gotländska kvinnor väljer bort att åka till Stockholm i flera veckor för strålning, men jag ville känna att jag gjort allt jag kan för att få bort det här, säger Kicki Scheller.
I själva verket är det ett ökande problem i Sverige, att allt fler kvinnor väljer någon form av "alternativ behandling". Enligt statistiken är dödligheten bland dessa alarmerande stor, medan de som behandlats av den allmänna vården numera överlever bröstcancer i tämligen hög grad.
Snart har ett år passerat, efter den där "semestern". Kicki Scheller tar sina tabletter och säger sig må ganska bra.
– Ja, det tycker jag, förutom några biverkningar. Jag vet inte exakt från vad, troligen cellgifterna, men jag har sämre balans och är lite stelare. Sedan har jag haft en mental kamp med mig själv. När jag gick tillbaka till heltid i april gick luften ur mig, jag behövde få ny energi och har tjänstledigt för att prova något nytt.
Om hon är frisk nu? Det är inte helt enkelt det där, gällande den här sjukdomen.
– Enligt min onkolog kan man inte prata om "helt botad", inte efter fem år heller. Cellgifterna och tabletterna handlar ju om att det inte ska komma tillbaka.
Hon är tacksam för den svenska och gotländska vården. Hon lever ännu mer i nuet; visst är det en klyscha, men den har sin poäng ändå.
Och hon vill inte definiera sig som "hon med cancer".
– Jag vet kvinnor som klipper håret kort även efter tio år, för att de fortfarande ser sig som cancerpersoner, fast de inte har varit hos onkologen på jättelänge. Sådan ville jag verkligen inte bli.
Här flikar vi in ett citat från en tidigare svägerska, som uttalades mitt under pågående behandling:
"Vet du Kicki, det är bara en del av dig som är sjuk, resten av dig är som vanligt".
Hon är beredd på att ha med bröstcancer att göra igen, så cynisk är hon ändå – men då handlar det om andra.
– Jag är inställd på att beskedet lär komma så småningom, från någon i bekantskapskretsen, så pass vanligt är ju det här. Då är jag också beredd att dela med mig av min erfarenhet, men samtidigt vara tydlig med att så var det för mig och så hanterade jag saker och ting. Det finns många slags cancer, min är min och din är din, och alla har olika förhållningssätt.