Under flera år var Conny Kristensen Gahnström regionfullmäktiges ordförande här på Gotland.
(Den här intervjun publicerades ursprungligen i Gotlands Tidningar 20 september 2014. Conny Kristensen Gahnström har godkänt att artikeln återpubliceras på 30-årsdagen av Estoniakatastrofen.)
Hon väcktes i gryningen av telefonen och en röst som sade: Det är en båt som gått under, Estonia.
Det var den 28 september 1994 och Connys fästman Claes-Göran Larsson var i Tallinn på en resa med hela Metall-organisationen. Han var verktygsmakare och såväl fackligt som politiskt aktiv, precis som Conny.
Hon hade i flera år varit klubbordförande på Töcksfors verkstads AB i Värmland, inte långt från norska gränsen. Det ingick i Ericsson-koncernen och tillverkade kablage till bilindustrin.
Det var så de träffats, via det fackliga arbetet.
Vi sitter i huset på Terra Nova i Visby där Conny bor med sin man Per. Det är ett gott liv, hon har gått vidare, men vi talar om det som varit, om det som ändrade allt.
Det här är en berättelse, en av så många tusen, om vad som hände den där septembernatten och hur det sedan blev.
– Vi träffades inom Ericsson, Classe och jag, och tycke uppstod, som hon uttrycker det.
Så när fabriken i Töcksfors lades ned 1991 flyttade Conny till Visby för att forma en framtid med Claes-Göran.
Conny, vilket är ett vanligt danskt kvinnonamn, är född på Jylland men uppvuxen i Köge utanför Köpenhamn. Där finns syskonen kvar, två systrar och en bror, liksom den danska delen av Connys hjärta.
Hon hade lite svårt att ta in de där orden i gryningen, ”En båt som gått under”. Det finns ju så många fartyg på Östersjön och i tanken slogs alla svarta alternativ undan. Inte visste hon ju vad båten hette som hennes Classe reste med.
Men till slut fick hon veta mer. Och mer. Och mer.
Paniken då, förtvivlan. Undansjunken med åren men isande klar ändå. Han var ju ombord! Classe och alla hans kompisar var ombord på Estonia!
– Men det tog nog ett par dagar innan jag gav upp hoppet. Jag tänkte länge att han ligger väl i någon flotte…
Hur var den känslan, den stund du förstod att han faktiskt var borta?
– Det värsta av allt var nog att ringa till Classes mamma…jag klarade inte det. Jag tänkte ”när hon blir ledsen bryter jag ihop”. Jag ringde hans bror istället så fick han ta det samtalet.
Den 19 november 1994 bärgades M/S Estonias bogvisir. Totalt omkom 852 personer i färjekatastrofen den 28 september 1994.
Conny själv flydde in i jobbet på Ericsson. Partiet (Socialdemokraterna) ordnade så hennes systrar kom till Gotland och via Ericsson kom Connys båda döttrar sedan en tidigare relation hit från Värmland, där de stannat vid mammas flytt.
Efteråt har hon reflekterat över valet att snabbt återvända till jobbet.
– Det var nog tur att jag gjorde, jag vet inte hur jag skulle klarat det annars, säger hon.
Det var på ett sätt och i nästa sekund var verkligheten en annan. De kramades ”hej då” och det var det sista hon såg av Claes-Göran.
Och just då! När deras liv stod på topp!
Claes-Göran hade vid valet två veckor tidigare kommit in i riksdagen som ett av två gotländska S-mandat. Och en månad senare, 28 oktober, skulle de gifta sig.
– Ett litet privat bröllop, ingen lång, vit brudklänning, skrattar Conny. Det var vi för gamla för, Classe hade just fyllt 40, jag var 43. Men vi skulle dela livet framöver, det hade vi bestämt.
Claes-Göran var lite strikt, alltid påläst. Conny var och är glad och skojfrisk, ibland så snäll att hon är dum. ”Han kunde behöva en spark i röven ibland” ler hon.
Claes-Göran Larsson är en av sju gotlänningar som avled i Estoniakatastrofen.
Claes-Göran som var så mycket: Pappa, bror, son, vän, kamrat. En medelpunkt i sin sfär, plötsligt bortryckt.
Conny Kristensen Gahnström fick istället en annan make, Per. ”Jag hade tur att träffa någon som inte var gift, det kan ju annars ställa till så mycket”, som hon säger.
Då hade det gått tre år sedan katastrofen, nu har de haft många fina år ihop.
– Vi har ett jättebra liv, men han har ju tvingats leva med detta. Han flyttade in i mitt och Classes hus…som en slags inneboende.
Kändes det som ett svek mot Claes-Göran, att träffa en ny man?
Conny sitter tyst ett tag, ser ut genom köksfönstret, aning av regn där ute, säger:
– Vet du…direkt när båten gått under tänkte jag ”nej, nu är jag ensam igen, nu måste jag ut och jaga!”. Sen skämdes jag för mina tankar…men jag minns att Pigge (Werkelin) sa detsamma direkt efter tsunamin, att han tänkte skaffa en ny fru…jag förstår de tankarna precis. Jag hade dem också. Jag ville inte leva ensam.
Dessutom, berättar Conny, sa Claes-Görans mamma samma sak: Hoppas du hittar någon ny att leva med.
– Om det var jag som dött hade jag förstås velat att Classe skulle hitta någon, säger hon.
2008 flyttade till slut Conny och Per till ett eget hus i samma område. Men många andra band finns kvar bakåt i tiden.
– Vi umgås med Classes bror och med hans föräldrar medan de var i livet. Firar nyår och midsommar ihop, så länken till Classe har funnits under alla år. Per har liksom adopterats in i den familjen.
Du och Claes-Göran fick tre, fyra år tillsammans. Tar han oproportionerligt mycket plats i ditt liv? Hur tänker du kring det?
– Jo…jag tror det, det blir många tankar. Hur hade livet varit om båten inte gått under? Men det beror på att vi inte var färdiga, vi var bara i början, det var så mycket vi inte hann med.
Var finns han för dig nu?
– Någonstans där han har det bra. Jag föreställer mig att han låg och sov när det hände. Jag vill inte tänka något annat. Det finns en minnessten, men för mig finns han i havet...det är en bra tanke.
När jag ringde dig om den här intervjun hade du precis sett en dokumentär om Estonia. ”Det skulle jag inte gjort”, sa du. Varför då?
– Det var så många bilder av flottar och folk som vinkade…jag försöker att stoppa in det där någonstans, jag tänker att Classe trots allt hade det bra. Jag är inte beredd att plocka fram de där känslorna igen.
1994. Nyss, och så länge sedan. Sverige tar brons i fotbolls-VM, Nelson Mandela blir president i Sydafrika och rockgruppen Oasis debuterar med skivan ”Definitely Maybe”.
Estoniamonumentet på Djurgården i Stockholm. På monumentet finns namnet på alla de människor som omkom i katastrofen.
Efter Estonia-katastrofen har Conny Kristensen Gahnström, liksom alla andra som drabbades, tvingats leva med en slags kollektiv och offentlig sorg.
”Alla” vet vad de gjorde och var de var när de fick nyheten, ”alla” har någon slags relation till det nationella traumat. Det är både bra och dåligt.
– På så sätt blir han ju ihågkommen som en person som funnits, det är väl positivt. Det negativa är att olyckan uppmärksammas med jämna mellanrum, då kommer alla bilder igen…bilder som ruckar på den bild JAG har inom mig. Som den där dokumentären. Det här kan ingen glömma…och därför går folk och tycker synd om mig hela tiden.
Är det synd om dig?
– Om mig? Nej, det är inte synd om mig, inte det minsta.
Vem är det synd om?
– Classes mamma…henne var det synd om. Man kan hitta en ny man eller en ny kvinna, men ett barn…även den som är 40 är barn till sin mor. Jag tyckte väldigt synd om hans mamma.
Vad lärde du dig om dig själv i samband med katastrofen?
– Ja, du…jag lärde mig att jag är starkare än jag inbillat mig. Jag klarade det här. Och så har jag lärt mig att ta vara på det jag har, att inte slösa energi på det som är oviktigt. Det går så fort…i morgon kan det vara slut.
Jag har hört det förr under mina intervjuer. Att ta vara på livet, på dagarna som går. Att fylla dem med innehåll. Ingen önskar på sin dödsbädd att mer tid tillbringats på jobbet. För egen del försöker jag så gott det går, men ibland kommer vardagen i vägen.
Hur gör du för att ta vara på livet, Conny?
– Jag och min man gör allt tillsammans. Jag hör en del som semestrar utan sin man…det skulle aldrig hända, jag sätter vårt gemensamma liv högt. Tycker man det är kul att vara för sig själv kan man lika gärna leva ensam. Så tycker jag.
Har du kommit över det som hände den där natten?
– Kommit över…gör man någonsin det?
Jag vet inte.
– Nej, jag tror inte det, det finns inom mig. Inte så att jag tänker på det jämt, men det finns där. Ett viktigt steg var när jag efter ett år rensade bort hans saker ur bostaden. Jag fick det rådet och det blev det avslut jag behövde.
Katastrofen påverkade Conny så till vida att hon under lång tid, många år, hade svårt att resa med färjan. Ja, än i dag tar det faktiskt emot.
Hon blev hispig och nervös, ställde sig i kön två timmar innan för att hinna landa i insikten att hon snart skulle gå ombord.
– Kan jag så flyger jag hellre, säger hon.
Varför ställer du upp på den här intervjun, Conny?
– För att visa att det finns ett liv efteråt. Det finns inget gott i allt som sker, som det sägs ibland. Det fanns inget som helst gott i att Classe dog. Jag har ett fint liv nu, allt blev bra och det går att komma tillbaka. Annars hade mänskligheten gått under för länge sedan.
Det händer att Conny sätter sig i domkyrkan för en stunds lugn och eftertanke. Hon är inte troende, säger hon. Men lugnet där inne fyller henne med kraft. I domkyrkan finns också en tavla som högtidlighåller minnet över de sju gotlänningar som omkom i Estonia-katastrofen.