Jesus manade till förlåtelse av de som korsfäste honom "ty de veta icke vad de göra".
Hur lätt är det inte att bli fången i det förflutna, inte minst det som gjort ont. Att fortsätta leva i en inre verklighet, ett slags existentiell ohälsa.
Kanske kan förlåtelsen, av såväl sig själv som andra, vara vägen ut i en friare tillvaro.
Vi vet ju hur det är, historien är fylld av ånger och försök till gottgörande.
Från Jesus ord på korset, ”Förlåt dem ty de veta icke vad de göra”, via Dilbas ”Tracks”-hit ”I’m sorry” till Nelson Mandelas sätt att gå vidare efter 27 år i fängelse och Kommunal-basen Annelie Nordströms famösa ”Förlåt oss, förlåt mig” efter alltför vidlyftig och lättklädd representation.
Anna Derwinger Hallberg har tidigare forskat kring minnet och i samband med det givit ut boken ”Minnets möjligheter” (2005). Nu är hon aktuell med boken ”Förlåtelsens arkitektur”, vilken hon arbetat med de senaste fyra åren.
Där tar hon stöd i andras forskning men utvecklar även sina egna tankar kring förlåtelse och försoning.
Vi dyker ner i den i den här intervjun, i förlåtelsen som själens immunförsvar mot att leva och påverkas av det som varit, det som inte går att göra något åt.
– Visdomsorden ”Lär dig livets stora gåta – älska, glömma och förlåta” visar hur tätt sammanbundna minnena, glömskan, kärleken och förlåtelsen är, säger hon.
Anna är medicine doktor och legitimerad psykolog som arbetat såväl kliniskt som inom organisationspsykologi.
Det var när hon fyllde 50 för några år sedan nu, som tanken slog henne, den som slagit så många: Oj, har jag redan hamnat här?
– Så jag började fundera bakåt på vad som hänt genom livet och märkte att det fanns vissa händelser jag fastnat i.
Sår, ärrbildningar, som skavt i bakgrunden år efter år.
Svåra livshändelser, som den utsatthet hon kände i samband med föräldrarnas skilsmässa. Hon var sju år och kände det som att livet gick i kras. Det låg kvar i henne; ett minne som blev en sanning…
– …men när jag nu började skärskåda det insåg jag att det faktiskt gick att se från flera håll.
Hennes egen berättelse och sin egen roll var något hon behövde syna, insåg hon.
– Det handlade om mig och min relation till andra människor. Även om det låg långt tillbaka var det något som faktiskt påverkade mig än i dag.
Upprepas ett minne tillräckligt många gånger blir det ett slags enda sanning; berättelsen om ett liv. Hennes liv.
– Det var tydligt. Under arbetet med boken blev jag klar över att allt det här går att berätta på ett annat sätt. Inte mindre eller mer sant, men det gav mer kraft.
Anna Derwinger Hallberg har givit ut boken "Förlåtelsens Arkitektur" på Eddys förlag. Under arbetet med den har hon kunnat se på händelser i sitt eget liv från andra vinklar.
Ett kök om vintern, kaffe, katten Mulle stryker längs benen:
Så för att börja någonstans: Är ”förlåt” världens viktigaste ord eller finns det en övertro på att det kan ställa allting till rätta?
– Jag tänker att det är ett av de mest komplexa orden, kanske tillsammans med kärlek. Det kan användas i stort och smått.
Vi passerar den alldagliga betydelsen att be om ursäkt ("Förlåt att jag är sen") och tar oss till det inre arbete som är grunden till den verkliga förlåtelsen.
– Att hitta ett förhållningssätt till något vi utsatts för gör att vi kan leva friare utan att hela tiden falla tillbaka till något som kanske 20 år senare fortfarande orsakar smärta.
I det inre arbetet är det våra egna känslor vi väljer att ta hand om.
– Första tanken när någon sårar är inte sällan hämnd. Och det måste få vara så, förlåtelse och hämnd är ytterligheter där förlåtelsen är vägen att komma tillbaks till det goda.
Men i samma stund, påpekar hon, som något hänt förvandlas det till just ett minne. Minnet av att någon svek, någon sa något elakt, var otrogen eller vad det kan vara.
– Det är förvisso sant att det hände, men händelsen är över. Det som är kvar i mig är ett minne vilket kan sitta kvar jättelänge. Den som kommer ut på andra sidan är för det mesta lite annorlunda och mer livserfaren som människa.
Anna Derwinger Hallberg
Men du, vad är egentligen förlåtelse?
Ja, inte är det enkelt att svara på. Lättare kanske att precisera vad det inte är. Så hon vänder på det, Anna:
– Det är inte att sopa händelser, känslor och tankar under mattan, det handlar inte om att lugna ner sig, det är inte relaterat till rättvisa utan fångar snarare hur känslor och händelser förändras inom oss efter att vi blivit sårade eller utsatta.
Det är heller inte att låta allting strömma genom en, istället att vara sin egen gränsdragare.
– Förlåtelse är inget för mjukisar! Det handlar både om att kunna sätta en gräns och att ta hand om det som finns inom en. Det är ett tufft jobb att göra där man kanske bör prata med andra människor, en vän eller något proffs.
En stor fråga så klart, men går allting att förlåta?
Hon ställer sig ödmjuk inför svaret, säger hon. Ingen vet vad någon annan tänker och känner.
Men:
– Jag tänker så här. Förlåtelse betyder inte att du förminskar eller rättfärdigar handlingen du utsatts för, men i ditt inre arbete innebär det att du kastar av dig en tyngd. Du kanske aldrig mer träffar förövaren, den kan vara död, men genom ditt inre förlåtelsearbete kastar du av dig ett ok för att kunna leva ett friare liv.
Risken finns annars, menar hon, att bli för lojal med sitt eget lidande.
– Jag kan känna det hos mig själv ibland, att det blir som en identitet, ”det här har jag varit med om”. Men om det till slut blir en begränsning, då kanske man behöver rucka lite på den där berättelsen så att den gagnar en själv bättre.
Nelson Mandela lär ha gått igenom alla känslor under sina 27 år i fängelse, men landade ändå i förlåtelsen.
Anna tar Sydafrikas tidigare president Nelson Mandela som exempel, som sade så här om sina 27 år i fängelse:
”Jag kände ilska, hat och rädsla. Och jag insåg att om jag fortsatte hata dem efter att jag satt mig i bilen och åkte ut genom fängelsets portar så skulle jag fortfarande vara kvar i fängelset. Så jag släppte taget och förlät för att jag ville vara fri”.
– Han måste gjort hur många resor som helst inombords, ändå landade han i att han faktiskt kunde förlåta och var därmed inte längre kvar i det som varit.
Hon imponeras av hans resa såväl inom sig själv som för ett helt folk:
– Han kunde ju sedan han blivit president manat till hämnd, vilket kunde fått helt andra konsekvenser.
Okej, vi sticker emellan med ytterligare några förlåt: Agneta Askelöfs sågade och därmed minnesvärda tv-program "Förlåt mig", bönen om förlåtelse för våra skulder i "Fader vår" och nyss utgivna låten "Förlåt mig" med Miss Li: "Kan du förlåta mig, fastän jag sårat dig? Vet att jag borde sagt det här för länge sen". Ett outtömligt tema.
Annelie Nordström, då ordförande i Kommunal, vädjade "förlåt mig, förlåt oss" för väl tilltagen representation.
Under din tid som psykolog, vad är det folk generellt mest behöver hjälp att reda ut?
– När något hemskt händer kommer väldigt många frågor om ”varför”. Ett tag behöver man nagelfara allt som kunde gjorts på annat sätt; om jag inte gått så, om jag inte svängt åt vänster, om jag inte sagt det där…så måste det få vara, jag tror till och med att det är viktigt att för en tid lägga skulden någon annanstans.
Men när tillräckligt många vändor gåtts blir det till slut ett faktum att det är som det är, det är MITT liv det handlar om, det är då det går att närma sig förlåtelsen.
Går det att förlåta mitt i ett skeende?
– Nej, jag har svårt att se det. Det krävs tid. Det tar tid för känslor att förändras. Om något omskakade hänt i en tid då vi varit väldigt utsatta, som barn till exempel, kan det ta riktigt lång tid. Då sitter erfarenheten både i kroppen och i känslorna, kanske också i relation till viktiga människor.
Hon understryker, gång på gång, att det är en krävande process som tar sin grundliga tid:
– Det finns också två riktningar i det här, ibland är det att förlåta någon annan, andra gånger är det jag själv som gjort någon annan illa.
Att förlåta mig själv för något jag utsatt någon annan för tänker jag är det värsta.
– Ja, det ligger nog en del i det…och så länge man slår på sig själv går det inte att starta något förlåtande, det behöver landa i medkänsla med sig själv innan det arbetet går att göra.
Så när bör man själv säga förlåt?
– När jag känner ånger eller skuld. När jag hör eller ser att någon är ledsen av något jag sagt eller gjort. När jag inser att jag faktiskt sårat någon är det viktigt att ta ansvar.
Ingen Du&jag-bild denna vecka, däremot en lapp från Magnus Ihreskogs gömmor. Någon dumt hade han gjort denna dag.
Ibland krävs dock betydligt större insatser än det där lilla ordet:.
– Ja, handlar det om djupare saker, att man gjort riktigt illa genom svek eller otrohet, till exempel, då gäller det att verkligen bedyra sin ånger, förklara att man förstår att man gjort fel och gottgöra på alla sätt det går. Visa att man inser skadan.
Först då, om förlåtelsen godtas, kan också en försoning ske, att människor återupptar en tidigare sårad relation.
– Det är förstås mycket lättare att göra det inre förlåtelsearbetet om den som gjort illa verkligen tar ansvar.
Ansvarstagandet gör, menar hon, att händelsen får sina rätta proportioner. Väsentligt mycket svårare är det att komma vidare om den som kränkt eller sårat förminskar eller förlöjligar.
– Då står man helt ensam. Bland det finaste man kan göra för en annan människa att be om förlåtelse och verkligen mena det.
Men försoning är inte lösningen i alla lägen. Det beror på vad som hänt. Ibland är det bättre att aldrig mer ses.
Men du, varför har du intresserat dig för det här?
Hon skrattar, ja, det kan man ju fråga sig, säger hon:
– Under minnesforskningen blev jag varse hur sorgligt det är om vi lever fastlåsta vid upplevelser av uppgivenhet, skuld eller hämnd. Processen handlar om att få nya perspektiv på sina minnen så man blir en livserfaren människa. Jag tänker att förlåtelse i den bemärkelsen är livsnödvändigt för att inte landa i bitterhet.
För det är ju så himla mänskligt att fastna i det som inte går att göra något åt?
– Absolut, jag har själv ingen extra bra förmåga, men jag har umgåtts med arbetet i mig själv och i samtal med andra. När jag lyfte det insåg jag att det här handlar om att tillåta det mänskliga mellan oss, att vara nyfiken på det som händer här och nu.
Har du sagt förlåt till någon du gjort illa?
– Ja, det har jag.
Hur kändes det? Ta mig dit.
– Det är jobbigt. Det innebär att jag först rannsakat mig själv och insett att jag sagt något förfluget eller för hårt. Men samtidigt måste man få vara spontan…det där sitter ihop, är vi rädda för att göra någon ledsen är risken istället att bli hämmad.
Hypotetiskt: Finns det mycket som skulle kunna redas ut men som ligger och pyr, tror du?
– Ja, jag tror faktiskt det, men det viktiga är att var sak får ta sin tid. Förlåtelse kan vara smärtsamt. Inget för veklingar, som jag sade. Men när det suger alltför mycket energi är det kanske dags.
Psykologen Anna Derwinger Hallbergmenar att såväl inre förlåtelse, som att be om förlåtelse till någon annan, kan vara vägen mot ett friare liv.
Hon tror, säger hon, att det vore rent allmänt bra om vi människor håller oss uppkopplade på varandra och känner av läget betydligt mer än vi gör.
Det finns helt enkelt behov av ett pågående samtal om livet.
– Om vi på ett mänskligt sätt tar ansvar för vad vi själva gör underlättar vi oerhört det mänskliga samspelet istället för att med tigande lämna varandra ensamma med det som gjorde ont. Det är det som är förlåtelsens arkitektur. Det är i det samtalet livet bränner till och vi utvecklas som människor.