Mart Marend är från och med 1 mars ordförande i Sällskapet De Badande Vännerna. Han är sorgsen över att Region Gotland, som han upplever det, tar sin hand ifrån Botaniska trädgården i Visby.
Det var ju det där med kvinnorna. Med statuter från 1814 är de alltjämt inte välkomna i Sällskapet. Det har med just stadgarna att göra, vi kommer till det.
Den här intervjun görs i Botaniska trädgården. Ingen plats skulle passa bättre ty det här är Sällskapets hjärta.
– Det här är det största vi gör, vi håller den här parken levande. Det är en av Gotlands mest besökta platser, av såväl boende som besökare. En pärla i Visby, slår Klintebon fast.
Han brinner verkligen för denna oas, för fåglarna, växterna, och platsen i stort.
1855 grundades den, då för att lära folk i allmänhet om odling. Idag finns här växter från hela världen som kan ge en stunds själslig spis för stressat nutidsfolk.
Men allt är inte lycka för det finns det som skaver. Bland annat, menar han, är Region Gotlands ointresse för parken alltmer tydlig:
Enligt avtal stöttar Regionen med omkring en miljon kronor årligen för skötseln. Tidigare har de även stått för driften av parken, vilken över tid mer och mer lämnats över till DBW.
– Det var win/win kan man säga, att de stått för personal och administration, sånt som vi inte har. Nu har det allmänna tagit sin hand ifrån oss och jag är lite ledsen för det.
Så hur är upplägget nu?
– Regionen står för den fasta personalen, resten faller på oss. Alla investeringar, all drift. Behöves en extra lång stege eller kanske en skylift är vi tvungna att hyra det trots att det antagligen finns i regionens verksamhet.
Nåväl, parken lämnar de ändå aldrig åt sitt öde.
Våren är blomningstid. Natur och kultur har stor plats i Mart Marends liv.
Juldagen 1951 brann den stora paviljongen ned, den som invigdes 1876 och givit namn åt Paviljongsplan just norr om trädgården.
Länge har planer funnits på att bygga upp något nytt. Inge en paviljong i gammal stil, men kanske ett kafé? Sällskapet har fått nej i miljö- och byggnämnden, men har överklagat beslutet.
– Vi har sökt förhandsbesked för att få veta vad vi kan bygga. Det kunde vara trevligt med en kafébyggnad, men just nu vet vi inte.
Men planen på något bygge är fortfarande aktiv?
– Absolut, vi jobbar med det.
DBW:s paviljong invigdes 1876 men brann ner på juldagen 1951. Sällskapet har för avsikt att föra upp en ny byggnad på Paviljongsplan, kanske ett kafé.
Enligt traditionen är hedersuppdraget som ordförande ettårigt. För övrigt är de allra flesta funktioner inom sällskapet tidsbestämda, vilket skapar rotation i leden.
Mart Marend har varit aktiv inom DBW sedan 2007, då han rekommenderades som medlem.
Vilka är dina visioner som ordförande?
– Det är inte så att jag driver DBW framåt, det gör vi tillsammans. Det roliga är att jag får vara ansvarig för programmet vid våra månadsmöten och då kan jag väl avslöja att jag avser få dit kvinnor som föredragshållare.
DBW bildades 1814 i Visby. Sällskapet stödjer bland annat humanitär och kulturell verksamhet samt friluftsliv.
Kvinnorna, ja. Det var ju alltså det där med kvinnorna, att de av stadgeskäl inte kan väljas in i DBW. Men Mart Marend ser en ljusning.
– Det görs fortlöpande stadgeregleringar, i min värld är det inte frågan om utan när det öppnas för kvinnor, säger han.
Sällskapet grundades av män och vid tiden, tidigt 1800-tal, var det inte konstigt att det blev som det blev. Även om ingen förändring i det avseendet skett sedan dess tycker Mart Marend det är sorgligt att det ligger sällskapet till last.
Han är övertygad att det gör det, att det rent av spelat roll i Region Gotlands hantering.
– Inget av det vi gör har genusperspektiv. Vi delar årligen ut omkring en miljon i bidrag till forskning, bokutgivning och liknande. Det är ingen som helst fråga om det är en man eller kvinna som söker. Det är helt enkelt ingen fråga för sällskapet.
Mart Marend, ordförande i Sällskapet De Badande Vännerna.