Under november pågår varje år "mustaschkampen", Prostatacancerförbundets kampanj som görs för att sprida kunskap om sjukdomen. Prostatacancer är den vanligaste cancerformen i Sverige och utgör över 30 procent av cancerfallen hos män. Det är främst äldre män som drabbas, och på Gotland fick 82 personer diagnosen under år 2019.
De som har drabbats under de senaste åren har med största sannolikhet träffat någon av kontaktsjuksköterskorna Anna Ekbladh eller Jennie Larsson, som arbetar på urologmottagningen på Visby lasarett. De uppskattar att de är med om mellan fyra och fem diagnosbesked i veckan.
– Det är klart att man ibland blir påverkad och tycker att det är tufft, men oftast är det bara fint att få vara med i den här stunden. Jag känner mig privilegierad över att få vara med och känner att vi har en viktig roll, säger Jennie Larsson.
Varje person som drabbas av cancer har i dag rätt till en kontaktsjuksköterska, som följer patienten genom hela processen och ger stöd och information. Både Anna Ekbladh och Jennie Larsson har erfarenhet från onkologiska specialiteten, som fokuserar på tumörsjukdomar, innan de blev kontaktsjuksköterskor på urologen.
– Att få komma nära patienten och få stötta är anledningen till att jag valde just onkologi, säger Anna Ekbladh.
Det är vid själva cancerbeskedet, som ges av läkare, som Anna Ekbladh och Jennie Larsson kommer in i bilden. De är med i rummet när beskedet ges, och tar sedan med patienten in i ett avskilt rum efteråt för att ge information och stöttning.
– Patienterna reagerar olika. Det kan vara en chock och en sorg, och ofta stänger man av efter att doktorn säger ordet cancer. Därför handlar mycket för oss om att upprepa informationen de precis fått, berättar Anna Ekbladh och fortsätter:
– Innan patienten går får de även med sig en skriftlig vårdplan och vetskap om vad nästa steg är. De har också namn och telefonnummer till oss och kan ringa när de vill, vilket jag tror är en trygghet.
Region Gotland är snabbast i landet på att utreda och behandla misstänkt prostatacancer, och endast Gotland når de nationella målen. Anna Ekbladh och Jennie Larsson tror att det beror på flera saker, men inte minst de korta beslutsvägarna.
– Litenheten är ett stort plus, och kontinuiteten vi har i vår organisation och samarbetet mellan personalen, säger Anna Ekbladh.
Det finns inget nationellt screeningprogram för prostatacancer, som det exempelvis finns för bröstcancer, utan patienten får själv boka tid vid exempelvis en vårdcentral. En del kan uppleva symtom som att man behöver kissa oftare än vanligt eller att det tar längre tid att kissa, medan andra inte har några symtom. Samma symtom kan också bero på andra saker, som att personen har en godartad förstoring av prostatan vilket är vanligt bland män över 60 år.
Vid vårdcentralen får patienten ta ett så kallat PSA-prov, som är ett blodprov. Om provet visar förhöjda värden behöver det inte betyda att man har cancer. Alla sjukdomar i prostatakörteln kan leda till förhöjda PSA-värden.
– Provet är ingen cancermarkör, och visar alltså inte om man har cancer. Det kan vara förhöjda värden vid exempelvis förstorad prostata eller ibland vid en urinvägsinfektion, säger Anna Ekbladh.
Vidare undersökningar görs på lasarettet, där en urolog gör en ultraljudsundersökning och eventuellt känner på prostatan. Det kan även bli aktuellt med magnetkameraröntgen, och sedan återbesök för ultraljud med vävnadsprover. Visar det sig att det är cancer, som behöver behandlas, är det vanligast med antingen operation eller strålning. Båda behandlingarna görs då på Södersjukhuset i Stockholm.
– Om både operation och strålning är alternativ får patienten välja själv. Jag upplever det som att det är vanligare att gotlänningar väljer operation när det går, eftersom man snabbare kommer hem igen, säger Anna Ekbladh.
Vid strålningsbehandling får patienten bo kvar i Stockholm i sex veckor.
– Det är lång tid att vara hemifrån såklart. Men många har fått vänner för livet där när de träffas under behandlingen och stöttar varandra. Ibland kan det vara flera gotlänningar som behandlas samtidigt, berättar Jennie Larsson.