Anneli Johansson, Annika Karlsson och Caritha Nilsson har känt varandra sedan första klass på Tjelvarskolan. Minnena haglar när de ses för den här intervjun.
Vi i ettan 50 år
DU&JAG
Livet har rullat på, i år fyller de 59, nästa år uppnår de 60. En gång i tiden var det obegripligt gammalt. Gick det ens att bli så många år? Det var ju bara mor- och farmödrar som var i den åldern.
Men jo, nog gick det. Och nu är två av dem själva mormor. Caritha är den senaste, lilla Svea i Borlänge är bara drygt två månader.
– Snart ska jag få träffa henne, jag längtar så, säger hon och strålar som bara en nybliven mormor kan göra.
Vi ses för att tala om den där tiden för så länge sedan, läsåret 1972-73 då de gick i första klass. Så mycket som låg framför, men också så mycket som var precis nu, som det bara kan vara hos barn.
Det är Annika som tagit kontakt sedan vi i Gotlands Tidningar börjat uppmärksamma att serien ”Vi i ettan” detta läsår fyller 50 år: ”Vi är tre tjejer från samma klass som bor kvar på ön och ännu ses då och då”.
Det var i april 1973 som deras klass fotograferades av tidningens fotograf Jörgen Fagerström. På bilden sitter de i sitt alldeles nya klassrum på Tjelvarskolan tillsammans med sin fröken, Anette Wikström.
– Fast vad ska vi prata om? Det är så länge sedan, vi minns nästan ingenting, säger de unisont när vi träffas.
…och sedan börjar de prata!
Tjelvarskolan årskurs ett, våren 1973: Främre raden, från vänster: Jeanette Didriksson, Jonas Carlsson, Kjell Andersson, Marlene Öfverström, Jonny Johansson, Christina Karlsson, Annika Hellström (nu Karlsson) och Bo Eriksson. Mellanraden: Camilla Niklasson, Maritha Nilsson, Eva Yttergren, Caritha Nilsson, Stefan Torberg, Tomas Johansson, Ulrika Bogren, Ann-Charlotte Sundström, Anneli Johansson och Torbjörn Sandsjö. Överst: Birgitta Lidman, Anneli Utas, Per Lagerstedt, Carina Karlsson, Håkan Nilsson och Ann-Charlotte Stengård. Läraren heter Anette Wigström. I klassen gick också Marie Pettersson.
Låt oss först ge en liten bakgrund:
Annika Hellström Karlsson, som då bara hette Hellström, växte upp med mamma, pappa och lillebror på Irisdalsgatan innan familjen så småningom flyttade till en villa på Othemarsgatan.
Av föräldrarna finns pappa kvar i livet, Annika arbetar som civilanställd inom Försvarsmakten och är gift med Sonny, som hon träffade några år efter studenten. De har två vuxna barn boende i Stockholm.
Anneli Johansson bodde även hon på Irisdalsgatan med sina föräldrar och fem år äldre storebrodern Thomas. Hon är idag sambo med Håkan sedan 32 år och har två vuxna döttrar, i Stockholm och Visby, och två barnbarn.
Yrkesmässigt har hon hela livet varit verksam inom vården. Pappa är borta men mamma Iris bor alltjämt kvar i Annelis barndomshem i kvarteret Gurkan.
Caritha Nilsson har två döttrar, i Eskilstuna och Borlänge, och är sambo med Tommy. Hennes båda föräldrar har gått ur tiden.
Som barn bodde också hon på Irisdalsgatan och var tillsammans med tvillingsystern Maritha yngst i en syskonskara om sex.
– Men Maritha fick hjärnhinneinflammation som liten och började skolan ett år senare, därför gick vi aldrig i samma klass, säger Caritha.
Vårterminens början 1973, eleverna flyttar från Norrbacka till nybyggda Tjelvarskolan. Anneli Johansson tvåa från vänster i röd tofs, Annika Karlsson nummer fyra med Domus-kasse.
På hösten 1972 började de tre och deras klasskamrater alltså första klass, men då på närliggande Norrbackaskolan. Tjelvarskolan i Bingebyrområdet höll på att byggas och blev klar först till vårterminens start. Så efter jullovet blev det till att flytta.
Annika har foton från tilldragelsen. På ett långt led går de med böckerna i tidstypiska plastkassar längs Brömsebroväg och vidare mot den alldeles nya skolan bredvid Tjelvarkullen.
En stor och spännande dag, så klart. Några dagar senare var tidningen där för ett reportage. Det hade börjat snöa, Annika fastnade på bild och lät meddela att den nya skolan var roligare än den gamla:
– Det finns mycket mer att göra här, sade hon i artikeln.
I samband med det här reportaget ses Annika och jag på skolgården för att ta en nutida bild på samma plats. Det visar sig omöjligt.
Mycket är ombyggt och Annika känner inte igen sig alls. Vi får höfta ett hörn, man tager helt enkelt vad man haver.
Norrmalmstorgsdramat var ett gisslandrama i Sverige som ägde rum den 23–28 augusti 1973 på dåvarande Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm. Bankens medarbetare som gisslan av rånaren Janne Olsson.
1973, alltså. Ett år(tionde) i gult, grönt, brunt och orange.
Det år då Gustaf VI Adolf gick ur tiden och kronprins Carl-Gustaf blev kung, landet stod still under Norrmalmstorgsdramat, Opel Kapitän och Volvo PV rullade på gatorna, Olof Palme var statsminister, Vietnam-kriget pågick på andra sidan jorden och den kvartett som senare kom att kallas Abba kom femma i Melodifestivalen med låten ”Ring, ring”.
Och när vi ändå är inne på musik: Här är fem i topp i radioprogrammet ”Tio i topp” den 21 april det året: 1) Power to all our Friends – Cliff Richard, 2) Get Down – Gilbert O’Sullivan, 3) Tales of Maria – José Feliciano, 4) I am an Astronaut – Ricky Wilde, 5) Can’t Keep it in – Cat Stevens.
Men det är ändå inte den musiken dessa tre damer refererar till när de reser tillbaka till ungdomen:
– Kiss och Sweet och de där, det är sånt som fortfarande är bra. Och Abba, så klart, säger Annika. Och minns ni att vi själva låtsades ha ett band? Vi kallade oss The Runaways. Jag spelade trummor!
Så småningom inträdde disco-eran, men då hade de flyttat till mellanstadiet på Solberga, Tjelvar hyste bara årskurs ett till tre.
Annika Carlsson började i den då nybyggda Tjelvarskolan i januari 1973. En bra skola där det finns många saker att göra, tyckte hon.
Men nu tillbaka till just Tjelvarskolan. Förstaklassare, nya världar att upptäcka i böckerna.
Så, fritt fram nu på en vid fråga: Vad minns ni från de där åren?
– Jag minns att jag spydde, säger Anneli. Men det kanske du inte ska skriva.
Jo, berätta!
– Vi var ju alltid tvungna att äta upp maten i matsalen, aldrig att vi fick lämna något. Den dagen var det köttfärssoppa, det var så äckligt så jag sprang hem och spydde. Jag har inte kunnat äta det sedan dess.
Tiffany, Poster, Zip, Go och så småningom Okej är några av de poptidningar som skildrade den färgrika populärkulturen för ungdomar på 70-talet.
Caritha drar sig till minnes korridoren med mattor och krokarna på väggen där väskor och jackor hängdes.
– Grå filtmattor, man fick ta av skorna och det skulle vara tyst och lugnt och så skulle man sitta still. Det var en helt annan tid.
Annika minns tv:n på stativ som rullades in i klassrummet och i bild vingmuttern Dennis Gotobed och hans ”Say after me please” under engelskalektionerna.
…och så klart minns de sin fröken, Anette Wigström. Lite bohem, framåt, yngre än många andra i lärarkåren (kanske, det där med åldersbedömning är svårt för en som är sju).
Betydligt stramare hade fröken Wilton på Norrbacka varit. Hon bar klänning, knut i nacken och undervisade i religion. Eller kristendom, som det hette då. Hon spelade på tramporgel och lärde barnen sjunga psalmer.
Vårterminen 1973 öppnades Tjelvarskolan. Eleverna som gått höstterminen på Norrbacka bar dit sina böcker i tidstypiska skolväskor.
Kaffe i kopparna, huvudena fyllda av nyväckta minnen som slungas över kafébordet. Stundom är det svårt för en utomstående att hänga med…
…och vilken tid det handlar om – om det är i ettan eller under högstadieåren – är emellanåt ganska oklart liksom vem som egentligen säger vad. Men vad gör väl det. Så vi kör:
– Vi hängde rätt mycket på ungdomsgården på Tjelvar, ibland var det band där och spelade, jag minns att Wells Fargo var där.
– Och så hade vi filmkvällar i matsalen, vi såg…vad hette den nu, med Hasse och Tage, just det, ”Släppa fångarne loss – det är vår”.
– Vad hette de, de som jobbade där? Anders, va? En hette Leif. Och Lasse Söderström.
Rökruta på en skola i Stockholm på 70-talet. Rökrutor fanns dock överallt, ner på lågstadienivå, rent av.
– Och så fanns det rökrutor på skolorna, helt otroligt om man tänker på det i dag.
– Ja, och korv i rör gick att köpa i en automat på stan.
– Och en gång tältade vi i min trädgård, när vi flyttat till villan (säger Annika). Det var när vi skulle till Columbus på Murgrönan, då kunde vi komma hem sent.
– Ja, och man gick ju själv överallt. Inga föräldrar som följde med. Inte skulle man våga släppa i väg ungar på det viset i dag. Fast det är mer trafik nu, förstås.
– Kommer ni ihåg Stefan Torberg i vår klass? Han kunde all världens flaggor! Jag träffade honom för ett tag sedan, han ser precis likadan ut som förr.
– Vem är det? Jaså han! Han som är diskjockey, va?
Tillbaka på skolan där Annika Carlsson inte alls kände igen sig. Mycket har byggts om på 51 år - men det var här det började.
…alla dessa hågkomster som fungerar som referenser i livet. De tre råkade födas samma år, bo i samma stad i samma område, hamna i samma klass och blev vänner för livet.
Inte så att de gjort allting tillsammans, men de finner en trygghet i varandra. Det är så de säger det:
– Att känna varandras hemförhållanden, föräldrar och syskon, det gör att man bottnar i varandra, säger Annika. Det är en trygghet genom hela livet.
Att det blev just ni tre…varför blev det så?
– Jag vet inte, säger Caritha. Det var just inga andra vi hängde med. Vi höll ihop till sexan på Solberga, sedan skildes vi åt men har ändå alltid på något sätt funnits i varandras liv.
Som på Annikas möhippa inför bröllopet med Sonny 1996. De två gick i samma klass på Romaskolan, där Annika gick i högstadiet. Dock blev det inte ett par förrän de åter möttes på Snäck några år efter skoltiden var över.
– Vi körde gokart och gick på spa innan vi lämnade henne vid en stuga på Kneippbyn tillsammans med Sonny som hade svensexa samma dag, minns Anneli.
De gick i första årskullen på Tjelvarskolan, vilken öppnades 1973. Anneli Johansson, Annika Karlsson och Caritha Nilsson.
Hur var det mer kärleken i unga år, då? I lågstadiet brukar man prova på att vara kär?
– Det är klart, man frågade väl chans och så. Skickade lappar, men det var korta förhållanden. En dag eller så, skrattar de.
Och så lektes ”Ryska posten” med rummet mörkt och persiennerna nere. ”Gud, så löjligt” som Anneli betygsätter denna sysselsättning.
Ja, måhända, med i sju-åtta-nioårsåldern är handtag, famntag, klapp eller kyss spänning i dess ädlaste art.
Bosse Larsson och Roland Sandberg gjorde målen då Sverige besegrade Österrike med 2-1 i en avgörande kvalmatch till fotbolls-VM åren därpå, 1974. I mitten målvakten Ronnie Hellström.
Så går det, livet. 60 nästa år, 59 först för all del. En ohemult hög ålder på pappret, men inuti har de alla åldrar som ringarna i en stam. De är sju, tolv, 37 och 54 när helst de vill och beroende på situation.
De har sett barn födas, barnbarn komma till världen, begravt föräldrar och även vänner, också från unga år finns sorger som lagrats i kroppen. De har upplevt besvikelser och glädje, skratt och tårar. Allt det där vi kallar livet.
Och bland alla andra vänner och familj har de alltså varandra, de som ofta var rädda för killarna på Tjelvars skolgård och som sedan under tonårens sommarkvällar hängde på Strandgatan för att se vad som hände.
Så många minnen.
På väg till nya skolan längs Brömsebroväg i januari 1973.
De tillhörde första årskullen på Tjelvarskolan, de tillhörde verkligen första årgången i den med tiden så populära ”Vi i ettan”-serien. Däremot fick de då aldrig svara på vad de önskade för framtida yrke, detta infördes först 1991.
Så därför torgför vi detta nu, för, jo, de minns sin barndoms framtidstankar:
Anneli: Jag ville bli frisör, jag sommarjobbade faktiskt som det senare. Men pappa sade ifrån eftersom jag fick betalt i svarta pengar.
Caritha: Jag ville också bli frisör.
Annika: Jag ville bli lärare. Jag hade en griffeltavla hemma och en elevklubb med yngre barn från kvarteret. De fick betala en krona, sedan köpte jag pennor och block och lärde dem räkna.
Klassrum på 70-talet, denna dock från Stockholmsområdet.
Intervjun är över och när vi sedan sagt tack och hej, jag kommit hem och barndomsvännerna förmodligen fortsatt prata ytterligare en stund kom ett mejl från Annika:
– Jag glömde att berätta om Kjell Andersson, när vi gick i fjärde klass och vår lärare Björn Möllerström bad honom att böja ordet smal svarade: ”smal, smalare, spinkigast”. Vår lärare stod dubbelvik i skratt och vi alla i klassen skrattade så gott åt det, även Kjell, så vitt jag minns.
1981 gick de ur grundskolan, så varför inte avsluta med en musikalisk lista även från det året. I Sverige var listprogrammen i radio nedlagda, Svensktoppen undantagen där Vikingarna under skolavslutningsveckan toppade med ”En fin gammal sång”.
Billboard Magazines ”Top 100 songs” från året toppades dock av denna kvintett: 1) Bette Davis Eyes – Kim Carnes, 2) Endless Love – Diana Ross & Lionel Ritchie, 3) Lady – Kenny Rodgers, 4) (Just Like) Starting Over – John Lennon, 5) Jessie’s Girl – Rick Springfield.