Örjan Gryttings pappa byggde om den gamla trampsymaskinen. Nålen byttes mot en sax och tramporna mot en elmotor. I dag är det han som klipper remsorna och sambon Eva Larsson som klär ljusstakarna.
Mellan jul och nyår lyses många gotländska hem upp av den klassiska ljusstaken i trä, klädd med pappersdekorationer i guld och vitt. Örjan Grytting berättar hur hans mamma Irene någon gång på 1950-talet lärde sig hantverket att klippa papper. Pappa Sigge var ingenjör, liksom Irene jobbade också han vid Televerket, och kom på att bygga om en gammal trampsymaskin för att underlätta arbetet med att klippa remsor. Nålen byttes helt enkelt ut på en sax.
– Vi satt i hallen där vi då bodde på Gutevägen och trampade. Jag var väl sju eller åtta år då, säger Örjan Grytting och berättar att hans pappa efter ett tag utvecklade maskinen från trampor till en elmotor.
Den gamla symaskinen är i bruk än i dag. Men Irene gick bort 2008. Hon var till 79 års ålder verksam med att klä gotlandsljusstakar med papper. Hennes arbete har tagits över av Örjan Grytting och sambon Eva Larsson.
– För 30 år sedan lärde Irene mig. Jag fick börja med att reda ut pappret, och sedan klä, säger Eva Larsson och berättar att hon och Örjan sedan dess har en kväll i veckan schemalagd för hantverket.
I parets garage har de aldrig haft någon bil. Där fräser Örjan de typiska runda armarna ur grova plank. Han lagar också inlämnade ljusstakar, där armar brutits eller vridits ur led.
– Det går nästan alltid att fixa till dem, säger han.
Örjan Gryttings mamma Irene klädde om dem redan när han var liten. Sedan 30 år är det han och sambon Eva Larsson som har tagit över hantverket.
Bortglömda och trasiga dyker gotlandsljusstakar upp vid vindsröjningar och på loppisar.
– Jag har en kompis som köpte en liten trearmad på loppis. De ville ha 30 kronor, men hon gav 50 eftersom hon visste vad den är värd, säger Eva Larsson.
Den klassiska ljusstaken finns med en, tre, fem och sju armar. Att Babben som julvärd valde att tända en enarmad gotlandsljusstake framför hela svenska folket gav en oväntad effekt.
– Vi har aldrig sålt så många enarmade ljusstakar som i år, säger Eva Larsson.
Gotlandsljusstaken är eldfängd, om man inte har ljushållare i metall eller manschetter i glas.
Den går betydligt fortare att klä, än en med fler armar.
– En femarmad tar ungefär tre timmar att klä, då är allt förarbete redan gjort, säger hon och visar vilket tålamodsprövande jobb det är att fästa pappersremsor, och sedan med en liten träpinne för hand vika fram de tunna öglorna i papper en och en.
Verksamheten sker i hobbyform, båda är numera pensionärer.
– Vi räknade för några år sedan ut att vi skulle tjäna 50 kronor i timmen, säger Eva Larsson och berättar att hon är hemslöjdsintresserad och för det mesta tycker att pysslandet en kväll i veckan är kul.
Eva Larsson berättar att det är flera timmars pill bakom att klä en enda ljusstake med papper, vilket är hennes jobb.
I jultider är det många som tar fram sina nedpackade gamla gotlandsljusstakar. Det finns klara risker med det. Modellen har hög tyngdpunkt och välter lätt. Lågan hamnar dessutom högre än på många andra ljusstakar.
– Man ska helst inte ha dem tända i ett fönster, utan på ett bord eller en spiselkrans. Och gå aldrig ut ur rummet utan att släcka först, säger Örjan Grytting.
Gotlandsljusstaken tillverkades redan i slutet på 1800-talet, då var även ljushållarna i trä. I dag finns de med elektrisk belysning.
– Om någon lämnar in en ljusstake med ljushållare i trä brukar vi fråga och oftast vill de ha dem utbytta till metall och mässing, säger Eva Larsson och berättar att ljusmanschetter i glas och automatiska släckare som fästs på stearinljuset ytterligare minimerar brandfaran.
Gotlandsljusstaken är hög och ranglig, en katt eller något annat kan enkelt välta den och att placera den på ett bord under uppsyn är rådet.
En dag i veckan kommer pysslandet att rulla vidare, flera år framåt. Än har de inte tröttnat. Sedan ser det värre ut med återväxt och någon som tar vid.
– Vi har syskonbarn, men ingen har lust. Det är för pilligt, säger hon.