Låt oss börja med ett konstaterande: Det är inte synd om Nisse och Maud, mina grannar i radhuslängan i norra Visby.
– Nej, säger de, det är inte synd om oss, vi har ju varandra. Det måste vara värre för de som är ensamma, säger Maud.
För så är det, de har varandra vilket de redan haft i 49 år, de har labradoren och tillika ledarhunden Ziri och de har såväl barn som barnbarn i relativ närhet.
Den här gången letar jag heller inte, på traditionellt journalistiskt vis, efter den som har det värst (eller bäst), för sådana finns, förstås. Istället träffar jag och Malin med kameran två alldeles vanliga 70-plussare för att prata om corona-våren.
Hur de har det om dagarna? Jo, annorlunda.
Och ganska tråkigt, livet är trots allt satt på "hold".
– Men samtidigt är upplevelsen av våren mer intensiv, tycker jag. Vi tar långa promenader, har inte så mycket annat att göra och mer tid att njuta, säger Nisse.
Jag har bott granne med Nisse och Maud, helt blind sedan 25 år, i över tio år. Vi pratar över staketet och hjälper varandra att ta in posten.
Det är två sociala och aktiva människor i förenings- och friluftsliv. Alltid saker på gång.
Men den här våren har de från dag ett hållit sig för sig själva, berättar de i den här intervjun som givetvis görs med distans.
Nisse har hjärtsvikt sedan en infarkt för tre år sedan, äter mediciner och tillhör definitivt en riskgrupp.
Var fjärde som intensivvårdats för covid-19 har underliggande hjärt- eller lungsjukdom, visar färska siffror från Socialstyrelsen.
– I början tog jag coronan med en klackspark, men med tiden insåg vi att jag måste vara försiktig. Om inte annat har barnen tagit oss under herrans tukt och förmaning, säger Nisse.
Någon enstaka gång har de träffat äldsta dottern med familj på det avstånd Folkhälsomyndigheten rekommenderar.
På sina hundpromenader möter de bekanta och kanske pratar en stund på var sida av gångbanan.
Men i övrigt; inget föreningsliv, minimal kontakt med andra förutom per telefon. ICA har de inte besökt på tre månader, dotterns familj sköter inköpen.
Under normala omständigheter hade de flera gånger under våren besökt stugan utanför Avesta i Dalarna, Nisses hembygd, låt vara att 75-åringen flyttade till Gotland för över 50 år sedan.
– Vi åker någon gång i månaden, som du vet, säger Maud. Det saknar vi, dessutom har vi yngsta dottern i Borlänge så henne har vi inte sett sedan i februari.
Tack och lov har de sin uteplats, säger de, och att de är friska nog för promenader, denna morgon har de gått en timslång runda med Ziri.
Inte minst för Nisse är motionen viktig.
– Jag tror många uppfattade att man skulle hålla sig inomhus, men man mår ju bara bra att komma ut i luften.
Jag som rör mig i samhället noterar många som ser ut att vara över 70, och ibland långt däröver, i butikerna. Hur tänker ni kring det?
– Det låter lite oförsiktigt, tycker jag. Det här måste tas på allvar till det är över, menar Nisse.
Tanke är trots allt att inom kort resa till Dalarna och vistas där en längre tid (jag har lovat ta in posten). Karantänen är lika god där som här, svårare är servicen med mat till dörren. Men det finns stormarknader i närheten där det går att beställa.
Har det varit en orolig vår?
– Nej, det kan vi nog inte säga, säger Maud. Men det är en situation som vi måste förhålla oss till. Och vi har det som sagt bra som är två, att vara ensam i en lägenhet måste vara hemskt.