Jesper Hargeson, Moa Ankarlilja och Lars Hargeson säger att de efter olyckan kom ännu närmre varandra i familjen.
DU&DU&DU&JAG
Den 31 oktober var det 30 år sedan en ambulanshelikopter på väg från Karolinska sjukhuset i Stockholm till basen i Visby störtade i Östersjön utanför Stenkyrkehuk.
I mörker och regn förlorade den kursen, slog hårt i vattnet och samtliga tre i besättningen omkom.
De var piloten Thomas Ekdahl, 34, från Linköping, räddningsmannen Hans-Åke Westberg, 39, från Visby och sjuksköterskan Maria Hargeson, 30, från Visby.
En kvinna som miste livet under sin yrkesutövning men för hennes närmaste främst en dotter, en syster och en älskad mor.
Vi ses för att prata om tragedin, det är storebror Lars Hargeson, i dag 62 år, lillebror Jesper Hargeson, 57 och dottern Moa Ankarlilja, i dag 34 och alltså bara var fyra år när olyckan inträffade.
Det blir en känslosam intervju med många tårar. Trots att det gått tre decennier ligger skeendet nära i känslan.
Som Jesper, lillebrorsan, säger:
– Man borde kanske ha pratat lite mer genom åren, jag är världsmästare på att stänga in det som är jobbigt. Men när du hörde av dig för intervju…oj så många minnen och känslor som kommit tillbaka.
Möjligheten att flygas till fastlandet för vård är en viktig livlina för gotlänningarna.
Familjen Hargeson flyttade till Gotland från Örebro 1971. Gröna-vågare som de var slog de sig ner i Kappelshamn, skaffade lamm och odlade eget så mycket det gick.
Barnen var små och fick en fin uppväxt på landet med mamma Marianne och pappa Torbjörn.
För grabbarnas del blev mellansyskonet Maria som ett kitt mellan dem, en spelevink var hon, såväl ung som äldre.
Det är så de säger när jag frågar vem hon var, där vi sitter mellan hyllorna på Almedalsbiblioteket:
Lars: Hon var fredsmäklaren. Och hon gillade att vara i centrum, det hände alltid saker runt henne.
Jesper: Ja, sprallig, mycket hålligång, när vi träffades hela familjen som vuxna drog hon igång så vi spelade spel och sjöng och höll på. Det skulle alltid hända något.
Lars: Hon tyckte mycket om att vara i och med familjen.
…säger han och berättar ett minne från VM-sommaren -94, hur de träffades allihopa för en grillkväll och hur mamma Marianne satt där i sin stol, såg sig om och sade ”Vad vi har det bra!”…och några månader senare hände det som hände.
Jesper Hargeson, Moa Ankarlilja och Lars Hargeson, två bröder och en dotter till Maria Hargeson som omkom när ambulanshelikoptern kraschade i vattnet utanför Styenkyrkehuk får 30 år sedan.
Lars Hargeson bor i dag i Lummelunda och jobbar på Skatteverket, han flyttade tillsammans med sin fru tillbaka till Gotland 2008 efter 16 år i Dalarna.
Jesper bor i Fröjel med sin hustru, och arbetar som objektförvaltare inom Region Gotland.
Moa bor i Visby, i det hus där hon under sin första tid bodde med sin mamma, det som mormor och morfar sedan tog över och där hon nu alltså åter lever med sambo och deras två barn.
Hon är precis som sin mor utbildad inom vården men arbetar i dag inom regionens teknikförvaltning.
Hon säger, där vi sitter, att det som hände för 30 år sedan förde familjen ännu tajtare tillsammans. Det är väl det enda goda som kom ur olyckan, enas de om:
– Jag menar, ni är nästan som mina syskon…om inte det som hände hänt hade ni mer varit som…mina morbröder…
…säger hon och skrattar.
För så är det, tårar rinner och skrattet smittar om vartannat under den tid vi sitter samman. Och så måste det får vara, är det, kan kanske inte vara på annat sätt.
Ambulanshelikoptern flyger ofta mellan Visby och Karolinska sjukhuset i Stockholm.
Vi ska prata om hur livet blev, hur de tänker kring att 30-årsdagen uppmärksammats men först tillbaka till den där kvällen, den 31 oktober 1994.
Den kväll då ambulanshelikopter SE-JBS gick i havet cirka 500 meter från land och med fem minuters flygning kvar till Visby flygplats.
Hur minns ni den stund då ni fick reda på vad som inträffat?
Det blir Lars som svarar först, han som då bodde i byn Övertänger norr om Falun och som stod med sonen på armen och lagade mat medan hustrun var på en kurs i stan:
– Radion stod på i köket och jag hörde på Ekot att en ambulanshelikopter försvunnit utanför Gotlands kust. Jag fick en omedelbar och stark känsla att Maria är med ombord.
Så han ringde hennes nummer, det var före mobiltelefonerna, men bara en svarare gick igång. Då förstod han. Säger han. ”Det är kört”.
Han fick hjälp att nå hustrun och han ringde hem till mor och far och fick via dem det obönhörliga beskedet.
Han minns sin mammas röst och hennes ord i telefonen ända hit: ”Hon är med, hon är med!”.
Allting blev plötsligt overkligt svart, som om luften tappat allt sitt syre.
Dagen efter tog de sig till Nynäshamn och över till Gotland, vilket i sig var en speciell resa. Bogvisiret var igensvetsat, det vara bara en dryg månad efter Estonia-katastrofen och endast de aktre bilramperna användes.
Det var hans livs värsta resa till ön.
Bröderna Jesper och Lars Hargeson och systern Marias dotter Moa Ankarlilja.
För Jesper är den första tiden rätt blank, men stunder av blixtbelyst klarhet har trots allt levt kvar. Som den när Moa skulle få veta att hon mist sin mamma.
Han torkar ögonen under glasögonen, berättar:
– Lars ringde mig på kvällen, jag åkte hem till mamma och pappa och sedan vidare till Göran, Moas pappa och…
...där tar hans ord slut, känslorna tar över, "jag vet inte om jag fixar det här" säger han.
Maria och Göran hade separerat och Moa bodde mest hos sin mor, men den här dagen var det pappa som hämtade hos dagmamman. Han hade kontaktats eftersom Maria aldrig kom.
För Moa är stunden lika tydlig, hon berättar:
– När vi kom hem såg jag mormor och morfars bil, det här minns jag tydligt. Jag blev jätteglad för det var rätt ovanligt att de var hos pappa. Jag sprang in…och möttes bara av sorg.
Ett minnesmärke har satts upp på kusten vid nedslagsplatsen.
Några få egna minnen har hon, hon var bara fyra, mycket har hon fått berättat men också läst sig till.
Bland annat i sin mormors dagbok, hon som skrivit allting i detalj om vad som hände, hur det kändes och vem som sade vad.
– Där står exakt det där du sade, Lars. ”Hon är med, hon är med!".
Hon har också fått anteckningar från en av sin mammas närmaste vänner som skrev ner sådant Moa sade som barn.
Som det där i inledningen av den här artikeln: ”Den störtade i vattnet och då blir man död”.
Det är värdefulla pusselbitar för att förstå vad som hände.
Det var en tid av kaos då bröderna, deras föräldrar, Moa och hennes pappa gjorde vad de kunde för att hålla ihop som människor.
Längs kusten pågick samtidigt sökandet efter den havererade ambulanshelikoptern.
Ett 30-tal personer från polis och räddningstjänst deltog initialt, dessutom tre räddningshelikoptrar och ett tiotal fartyg, bland dem Gotlandstrafikens färjor M/S Graip och M/S Nord Gotlandia.
Dagen därpå satte försvaret in omkring 200 man för att fortsätta sökarbetet.
Ljus och blommor till minne av en mor och syster.
Maria Hargeson var den första som hittades, hennes kropp hade då drivit söderut och återfanns i vattnet utanför Lummelunda.
De två övriga hittades dagar senare, precis som helikoptervraket som låg på 80 meters djup.
Strax därpå fick de anhöriga möjlighet att ta avsked på Visby lasarett.
– Jag minns särskilt den starka lukten av flygfotogen, vilket jag än i dag har svårt för, säger Lars. Men mitt i sorgen var det skönt att se henne. Jag är glad att jag gjorde det, att jag var där och tog farväl.
Moa var också där, sörjande på barns vis. Barn sägs sörja ”randigt”, tungt och ledset ena stunden, skratt och lek i nästa.
– Men jag minns när vi hälsade på mamma på lasarettet. Ena ögat var öppet och jag ville de skulle stänga det. Hon hade en blå dräkt och en filt upp till bröstet.
Ja, säger Lars, det är märkligt att hon trots allt var så välbehållen. ”Jag menar, de kraschade ju ner i vattnet i 250 kilometer i timmen”.
Helikoptern hittades en dryg vecka efter kraschen på 80 meter djup omkring 500 meter från kusten vid Stenkyrkehuk.
Han säger att han inte ältat olyckan särskilt mycket, inte grubblat kring ”varför”. Det är som det är, bara. Det gick som det gick, det är inget som kan göras något åt.
Jesper: Samhället ställde upp bra, vi fick bra stöd. Men jag märker nu att jag kanske skulle behövt prata om det lite mer, skrattar han.
Lars: Det jag i så fall ältat är hur hon dog. Läkare säger att hon sannolikt dog på sekunden, men om det var så får vi aldrig veta.
Moa: Ja, det har jag tänkt på mycket. Visste de vad som höll på att hända de sista sekunderna, vad sa de till varandra där i helikoptern.
Jesper: Var hon rädd, hade hon dödsångest, sådana saker, det är jobbigt att tänka på.
Här ute kraschade helikoptern den 31 oktober 1994 varvid en kollektiv sorg sköljde över Gotland. Tre personer miste livet: Maria Hargeson, Han-Åke Westberg och Thomas Ekdahl.
Så gick tiden, den mest akuta chocken och sorgen fasades av. Livet gick vidare som det alltid gör.
Moa kom att till stor del växa upp hos mormor och morfar, men också hos sin far Göran som då jobbade varannan vecka i Stockholm.
Du vet så klart inget annat, Moa, med hur har det påverkat dig att växa upp utan mamma, tror du?
Hon funderar, säger:
– Jag hade ingen att bolla med, tjejgrejer. Jag hade bara mormor. Och jag var alltid avundsjuk på de som hade en mamma, det var tomt utan henne.
Tomheten känner hon än i dag. För egen del, förstås, men också å sina barns vägnar, de är 5 och 8 år.
– De har ingen mormor och nu ingen morfar heller, pappa Göran gick bort för två år sedan. Det är så sorgligt för deras skull.
Maria Hargeson var utbildad sjuksköterska när hon omkom, 30 år gammal.
Genom hela livet har Moa pratat och pratat. Mormor Marianne var bra på att prata om döden och så har Moa fortsatt göra, ingenting låst in. Det har hjälpt henne, tror hon.
Jesper jobbade vid tiden efteråt rätt mycket på krogen, omgav sig med många ytligt bekanta, det gicks sällan på djupet men det fanns nära vänner som kom som stöd.
– En kompis i Stockholm knackade plötsligt på dörren en tid efteråt, han hade rest ner och stannade över helgen bara för att finnas till hands. Det var fint.
– Ja, säger Lars. Det visar sig i sådana situationer vilka som är ens verkliga vänner.
Sökandet efter den havererade helikoptern inleddes omedelbart efter helikopterns försvinnande.
För egen del tog han sig ur den tidiga krisen genom att vråla ut sin ångest. Hans fru fanns till hands och lät honom hållas, han tror att det hjälpte.
Brödernas mor och far, Marianne och Torbjörn, sålde efter olyckan gården i Kappelshamn och flyttade in i huset i stan, det där Moa bodde med sin mamma och där hon nu bor med sambo och barn.
Marianne är borta nu, Torbjörn har plats på ett särskilt boende.
Så kom det att bli, livet.
Maria Hargeson är begravd på Norra kyrkogården i Visby.
30 år har gått, det är både lång tid och kort. Och här sitter vi och pratar om döden och hur det blev sedan.
Hur tänker ni kring det? Att den här olyckan uppmärksammas vart femte eller tionde år?
Moa: Jag tycker att det är fint. Det är hedrande, på något sätt. Att mamma och de andra som var med faktiskt blir ihågkomna.
Lars: Jag har sparat alla artiklar som skrevs, inte så att jag läser dem jämt, men de finns där, som en påminnelse. Och det känns bra att få prata om det.
Maria Hargeson är begravd på Norra kyrkogården i Visby. Hennes mor och far var där varje vecka så länge de orkade, det blev deras söndagsutflykt.
Moa, Jesper och Lars är där då och då, vid högtider och när själ och tanke säger att det är dags.
Det är fint att ha en plats att gå till, trots allt.