I del ett av denna artikelserie presenterade GT de olika badhusplanerna genom decennierna. Men vad var det egentligen som gjorde att de aldrig blev av, att man aldrig kom till skott?
Det var väl politikerna som inte kunde komma överens, tänker kanske några. Så verkar det dock inte ha varit – snarare har det funnits en genomgående politisk enighet genom åren. Både om att gå vidare med olika förslag och om att sedan överge dem.
– Inget parti var egentligen emot bygget, men vi var även överens om att vi inte kunde prioritera den investeringen just då.
Det citatet skulle kunna komma från flera olika involverade personer och gälla flera olika årtal. I det här fallet är det Hans Klintbom (C) som talar, ordförande i kommunstyrelsen åren 1992-1994 samt 1998-2002.
Visst minns han diskussionerna i ämnet under 90-talet.
– Solbergas livslängd gick mot sitt slut redan då. Det har ju gjorts åtgärder sedan dess, men det är många som ändå längtar efter en nybyggnation. Även då, på 90-talet, var det investeringar som stod mot varandra och vi gjorde bedömningen att vi inte kunde få ett badhus till ett bra pris.
Många prislappar har presenterats genom åren och skiljer sig naturligtvis åt beroende på vad förslaget innehåller. Samtidigt kan man konstatera att vi hade fått mer för de 50 miljoner kronor det handlade om kring 1995, än vad vi får för 250 miljoner i dag. Notan för den här typen av bygge har stigit betydligt mer än konsumentprisindex generellt.
– Naturligtvis är det tråkigt att det inte blev byggt, det hade varit bättre om vi hade fått in det i investeringsbudgeten då, säger Hans Klintbom.
Han tror också att de många olika alternativen i sig kan ha haft en hämmande effekt.
– Redan då var ju placeringen också en osäkerhetsfaktor. Hade vi haft ett perfekt ställe och en perfekt plan hade vi kanske kommit till skott.
Det blev som bekant en renovering kring millennieskiftet. Men redan 2005 sade Margareta Persson (M), vice ordförande i dåvarande kultur- och fritidsnämnden, så här till GT:
– Solbergabadet, som är byggt på 60-talet, kommer trots investeringar inte att hålla särskilt många år till.
Även då tyckte politikerna ganska lika, över partigränserna. Anne Ståhl Mousa (S) var nämndens ordförande:
– Margareta var moderat och jag socialdemokrat, men jag tror alla var rörande överens om behovet. Det har varit nära ett bygge så många gånger, men precis vid målgång har alla tyckt att det blir för mycket pengar. Och när det handlar om sådana summor brukar politiken vara ganska överens, säger hon.
Under hennes tid tittade man på olika typer av partnerskap med näringslivet, med målet att få till något som "funkade även för turister", något i stil med ett äventyrsbad.
Men trots de alternativa finansieringsmodellerna var det ändå pengarna som allt i slutändan föll på. Även Anne Ståhl Mousa uttrycker en viss frustration kring att man aldrig fick sätta spaden i jorden:
– Jag kan tycka det är förargligt, för sedan dess har sånt här blivit extremt mycket dyrare och chansen att hitta mark blir också mindre. Jag förstår inte varför badhus måste vara så ofattbart dyra egentligen?
Eva Bofride är numera ledarskribent på Gotlänningen, men hon har även varit reporter på GT. Så här inledde hon en artikel, i mars 1996: "Badhus eller inte badhus? Renovera eller bygga nytt? Politikerna tycka inte kunna bestämma sig och när de till slut gör det, ändrar de sig igen".
Så här tänker hon själv om dessa ord – som alltså skrevs redan för 25 år sedan:
– Badhusfrågan är en av de långbänkar som funnits i debatten så länge jag jobbat på GT, vilket är snart 30 år. Den stora debatten på 90-talet landade i en större renovering av Solbergabadet. Jag minns inte exakt avvägningarna och argumenten som då låg till grund för beslutet, men troligen är det samma problem man brottas med i dag. Investeringen är alltför stor för att man ska chansa eller riskera att bygga fel badhus på fel ställe. Önskemålen om ett äventyrsbad har kanske också bidragit till ängsligheten.
Olika önskemål, olika tänkbara placeringar och dessutom en stram budget. Även Eva Bofride antyder att kombinationen av osäkra faktorer har gjort beslutet särskilt svårt.
– Nu har debatten kommit förbi frågan "om" och handlar om "var". Var inom Visbys gränser alltså. Att bygga badhuset utanför Visby har så vitt jag vet aldrig varit aktuellt i den politiska debatten, men ett argument från flera håll i allmänheten. Om vi nu står inför en konkret byggstart återstår att se. Efter alla år och motgångar är nog de flesta måna om att inte säga för mycket förrän allt är klart, menar ledarskribenten.
Sedan diskussionerna inleddes har kommunstyrelse blivit regionstyrelse och ordförande numera är Eva Nypelius (C). Hon tillhör inte dem som ångrar att det nya badhuset inte blev av tidigare:
– Nej, vid varje tillfälle tar man det beslut som är mest rätt och riktigt just då. Det har länge funnits olika önskemål och ambitionsnivåer, men därför tror jag det blir av den här gången, för att vi har landat på en rimlig nivå. Och för att vi har bra ordning i ekonomin just nu.
Den senaste planen gäller alltså tomten bredvid Solbergabadet, där man vill börja bygga år 2023 och inviga 2026.
– Nu är det den platsen det handlar om. Det har funnits andra planer, många av oss såg synergieffekter med ett samlat idrottscentrum på Visborg, men om marken inte funkar där så är det så. Nu har vi satt ner foten.
Det har gjorts åtskilliga utredningar, rapporter, undersökningar och förslag. Hur mycket skattepengar och tjäntemannatid som redan lagts ner vet ingen. Eva Nypelius har ingen kommentar till det:
– Nej, nu tycker jag att vi ser framåt.
Har du någon gång, genom åren, varit trött på badhusfrågan?
– Ja! Ganska ofta, faktiskt. Det tror jag att fler kan instämma i också.