Ulla och Börje Karlsson hade nyligen gått i pension när Ullas förändring började.
– Egentligen var det såna saker som vem som helst kan blanda ihop, som namnen på barnen, Peter och Lars. Sen lite längre fram var det initiativförmågan, berättar Börje.
2012 fick Ulla diagnosen Alzheimers sjukdom. Familjen ville att hon skulle få bo kvar hemma så länge som möjligt, men tillsist blev situationen ohållbar.
– Jag kom aldrig någonsin hemifrån och fick sluta med alla mina intressen, säger Börje.
Därför var det en lättnad för familjen när Ulla i augusti 2017, efter en sista sommar på familjens sommarställe på Fårö, flyttade in på en demensavdelning på Fältgatan i Visby. Men flytten till demensboendet blev det inte alls vad de hade tänkt sig.
– Det gick väl någon månad, sen blev hon orolig och det ledde till ren aggressivitet. Personalen gjorde sitt bästa naturligtvis men det eskalerade och i början av sommaren 2018 var det riktigt jäkligt. Mamma knuffade omkull en personal som fick åka till sjukhus och hon slogs, berättar sonen Lars Kruthof.
Situationen blev ohållbar. Familjen var på sommarstället på Fårö när de fick ett telefonsamtal om att Ulla skulle flyttas till psyket med polishandräckning.
– Då tänker man att de kommer med en civilbil, lite snyggt, men de kommer i polisbil och uniform och flyttar min mamma, säger Lars märkbart skakad av händelsen.
Under fem veckor vårdades Ulla på psyket.
– Hon var väldigt svag, kunde inte prata, inte gå och var ordentlig medicinerad, säger Lars.
Han berättar att hon ofta ramlade och var blåslagen.
– Det var ju fruktansvärt att se, säger Lars.
– Samtidigt måste man säga att det var där det vände, säger Börje.
Vården och familjen var överens om att Ulla inte kunde stanna där och som en tillfällig lösning fick Ulla fick flytta in i en egen liten villa på Korpenområdet, med personal på plats dygnet runt. Den lugna miljön hade snabbt positiv effekt.
– Det var lite som att få tillbaka henne, hon kan prata igen och gå. Det är en fantastisk personalgrupp, säger Lars.
För första gången på många år kunde familjen andas ut.
– Jag kunde koppla av och känna att nu har vi gjort vad vi kan, säger Börje.
Men i slutet av november fick familjen veta att den tillfälliga lösningen inte skulle få fortsätta. Ulla ska flyttas till ett demensboende igen, denna gång på Pjäsen.
– Nu resonerar de så att hon är lugn och kan flytta till ett boende, men så fort det blir lite stimmigt så blir hon orolig igen, säger Lars.
Motiveringen är att det tillfälliga boendet är för dyrt.
– Det kan ju inte vi hjälpa. Vi kan inte rå för att regionen inte har varit tillräckligt förutseende, säger Börje.
I dag går flyttlasset och familjen känner stor oro för vad som ska hända med Ulla.
– Hon är inte bara en fara för sig själv utan även för personalen och andra boende. Ska man verkligen chansa och göra om det en gång till, säger Lars och fortsätter:
– Vi är jätteglada om det funkar, men det är klart att oron finns att vi ska behöva gå igenom det här en gång till. Det finns inga garantier för att det ska funka och vad gör vi om det inte funkar? De spelar med mammas möjlighet att få ett lugnt avslut.
Familjen vill inte att någon skugga ska falla över den personal som under åren vårdat Ulla.
– Alla som har jobbat med Ulla har varit jätteduktiga, kompetenta och känt stor empati, understyrker Börje.
Däremot är de mycket kritiska till att regionen inte har lösningar för de äldre som inte fungerar på boenden med många boende.
– Mamma är inte den första och kommer definitivt inte att vara den sista demenspatienten som kommer att få göra den här resan, säger Lars.
– Det handlar inte bara om oss, säger Börje.
Marit Lindgren, avdelningschef för särskilt boende i regionen, uttalar sig inte i enskilda ärenden, men säger att insatsen från regionens sida utgår från den biståndsbedömning, alltså det behov och den rätt till hjälp, som gjorts.
– Sen kan ju det ändras över tid och sjukdomen kan också förändras under olika stadier.
Marit Lindgren menar att frågan egentligen ligger hos regionens myndighetsavdelning och ytterst politikerna, men i dagsläget finns inte några permanenta boendeplatser för människor i Ullas situation.
– Nej, det kan jag inte säga att det finns, det får bli individuella lösningar när situationen dyker upp. Vi försöker lösa det så bra som möjligt.