DU&JAG
En gång i tiden var hon Christer, en man bland andra män men ändå inte.
Redan från riktigt unga år kände hon att hon inte passade in. I skolan tydde hon sig till flickorna, tänkte som de gjorde, upplevde sig känsligare än de stökiga pojkarna.
Det kom att bli så många år av tankar och villfarelser, obestämda känslor men också tydliga insikter. År av inre kaos…för att försöka hitta en väg ut.
Känslor och funderingar som inte delades med någon.
– Jag lade locket på helt och hållet, höll allting inom mig. Så fort någon närmade sig det känsliga stötte jag undan dem, berättar hon.
Men nu, nu är du en annan?
– Nej, skrattar hon. Inte en annan, jag är den jag alltid varit. Men nu är jag stark i att vara kvinna. Äntligen har jag kunnat börja leva på riktigt.
Det är tidningen Kommunalarbetaren som först uppmärksammat Denize Blom, busschaufför på Gotland. När jag tar kontakt för en intervju svarar hon ”ja” på tre röda. Eller ska vi säga: Gula. ”Det är så mycket bättre att vara öppen, att berätta och svara på frågor” säger hon.
Vi ska återkomma till den resa Denize gjort och som hon alltjämt befinner sig på, vägen mot att helt och fullt bli kvinna.
Men först ska vi åka buss, eller åtminstone sitta en stund i den gula Scania-vagnen och prata, den Bergkvara-buss han kommer till i intervjun.
I en stor del av yrkeslivet har Denize arbetat inom bussnäringen, främst i depå och verkstad i Stockholm. Det är där hon är född och uppvuxen, i Nacka och Värmdö.
Sedan 2019 har hon verkat som chaufför, i Stockholms kollektivtrafik, i Göteborg och nu alltså inom lokaltrafiken på Gotland.
– Det är en riktigt bra vagn, det här. Alldeles ny, skön att köra.
Vad är det med bussföraryrket som tycks så starkt?
– Ja, det är speciellt, jag gillar kundkontakten, jag har alltid jobbat med människor, jag stod i kiosk redan när jag var tio och jag har jobbat i hemtjänsten. Fast nu, under pandemin, är det förstås lite si och så med kontakten, men det är som det är.
Första juli i fjol anställdes Denize som chaufför på Gotland.
Hon hade bott här tidigare, kom till ön första gången 2017 genom kärleken. Då hade hon lämnat den gård utanför Eskilstuna där hon bott i flera år, sedan hon flytt Stockholm.
Därefter, sedan kärleken tagit slut, snurrade flyttkarusellen igång; åter till Stockholm, en tid i Göteborg sedan tillbaka till ön.
Allt detta medan en utredning om transsexualism till slut drog igång.
Det låter som några turbulenta år?
– Ja, det kan man säga, ler hon. En intensiv tid.
Transsexualism kännetecknas av en motsättning mellan individens biologiska kön och den av individen upplevda könsidentiteten, ”jag är en kvinna instängd i en mans kropp”. Diagnos och behandling är en omfattande procedur (bland annat medicinsk, psykiatrisk, psykologisk, kirurgisk och juridisk) som ofta tar flera år.
Denize har gått från botten, från att vara fast i fel kropp, till att vara öppen och stå för vem hon är.
Men det har kostat kraft och betalats med ensamhet och ett konstant dåligt mående, trettio år utan att känna att hon kunnat vara sig själv.
Så många minnen finns från uppväxten, suddiga, för all del, undanträngda, men ändå där.
Hur hela kroppen skrek när mamma tog med henne – det är som noterats ”hon” som används som pronomen i artikeln – till pojkavdelningen för att köpa kläder, hur hon blev ett lätt byte för mobbarna i skolan, hur hon undvek de flesta sammanhang och höll sig för sig själv.
När blev du klar över att något var fel, finns det en särskild punkt?
Hon funderar en stund, stryker undan det röda håret där hon sitter på förarplatsen.
– Jag var 17, då var jag säker. Men då hade jag, som jag sade, länge känt att något inte var som det skulle. Men vid 17 såg jag nog mer klart att jag är kvinna.
17 år, tonåring…det är en känslig tid, kanske den mest känsliga i livet.
– Ja…och dessutom var det ett annat samhälle då. Ingen pratade HBTQ, det fanns ingen förståelse, så upplevde jag det.
Så hur tog du dig framåt genom dagarna, veckorna, åren?
– Tja du…jag ville bara bort, kände att det var fel på mig…man fick ta en dag i taget, härda ut.
Det fanns stunder då hon inte gjorde det, då tillvaron blev för tuff och då hon inte längre orkade kämpa emot. Det ska inte stickas under stol med, säger hon.
– Nä, det ska inte stickas under stol med. Jag gjorde ett suicid-försök, jag var 21 då, det var väldigt nära att lyckas. Jag mådde riktigt dåligt då, jag ville inte mer.
”Nähä, dags för hormoner, säger hon, och stryker gel över handleden. Det går in genom huden och tar fram hennes kvinnliga ritning, vad gäller kroppsfetter och annat.
Hon gick, efter suicidförsöket, i terapi för att få hjälp, men inte heller psykologen släpptes in. Inte till den innersta kärnan.
– Nej, säger Denize. Jag höll det så hårt inombords. Efteråt har psykologen berättat hur jag verkligen slöt mig om hon närmade sig för djupt.
Naiv fråga, kanhända, men vad var du rädd för?
– Att inte accepteras. Av enskilda personer, av hela samhället. Jag var så oerhört svag då, mådde så himla dåligt.
Men…det skulle komma en vändning.
En alltför enkel dramaturgi här, kanhända. För det vände förstås inte från en stund till nästa, allting har tagit år av vilsenhet, oro och trasig självkänsla.
Men…den kom. Vändningen.
– När jag var 35 lärde jag känna en tjej som, så att säga, gått hela vägen. Som varit man men nu var fullt utvecklad kvinna. Amanda. Hon har varit ett enormt stöd för mig, det var egentligen hon som ställde mig mot väggen.
Hur då mot väggen?
– Hon fick mig att verkligen ta itu med det här, att på allvar tänka mig som kvinna, med allt vad det innebär.
Sedan 2017, då hon var 41, har Denize levt som kvinna. Då hade hon genom åren lyckats ta sig ur det svartaste hålet, jobbat i bussdepå och med it, haft flickvänner, men hela tiden dolt sin innersta sanning.
Det var, säger hon, en lättnad att komma ut. Att bryta igenom skalet till slut, trots att hon bespottades och kallades ”sjuk i huvudet”.
Namnet Denize valde hon för att hon tycker att det passar.
Christer är historia men hon blir inte arg på de som säger fel. Hon förstår att det kan vara svårt, särskilt i telefon, hon har sin mörka mansröst emot sig.
Just därför, för röstens skull, har hon haft svårt att uträtta ärenden via just telefon. Det skär i henne.
Hon har också tvingats gå emot sig själv under tiden i hemtjänsten. Där arbetade hon som man, i manskläder. Av respekt för…nej, inte sig själv, utan för andra.
– Nej, det gör inget om folk säger fel. Det som gör allra mest ont är folk som rättar mig, som säger ”nej, du är fan inte kvinna!”. Men vad vet de om mig, om mitt inre?
Att vara busschaufför är att utsätta sig, tänker jag?
– Ja, kanske. Det kan komma kommentarer, men det är från några få. Men Gotland är också en liten plats, då utmärker man sig mer. Jag gissar att många sett mig och att det pratas, det är tråkigt. Jag tror det bottnar i att folk är rädda. Allt jag kan göra är att vara öppen. Fråga mig direkt om du vill veta något istället för att tissla bakom min rygg.
Den 10 december 2018 är ett märkesdatum. Då hade hon första kontakten inför den utredning om transsexualitet som skulle bli omfattande, efter att i maj samma år ha lämnat en egenremiss.
Tack vare stödet från Amanda, och att hon aktivt tänkt över beslutet i fyra år, var hon redo när det var dags.
Vid årsskiftet 2019-20 fick hon sin diagnos. I varje fråga och varje svar hade det då gåtts på djupet av olika experter, inget lämnades åt slumpen. På kuppen lärde sig Denize mycket om sig själv.
Näst i tur står att byta personnummer, troligen sker det i sommar, mycket av handläggningen är försenad på grund av pandemin.
Hur blir den dagen?
– En bra dag, ler hon. Det blir ytterligare en lättnad.
Fler steg finns att ta; redan nu använder hon alltså hormoner för att förstärka det kvinnliga, framåt ska rösten göras ljusare och fram i tiden ska ansökas om operation.
När det blir vet hon inte, men ett vet hon: Att hon längtar dit.
Att komma ut som transsexuell har inte varit helt lätt, men det har ändå gått förhållandevis okej. Så tänker hon.
Mamma är stöttande, säger ”om jag vetat, hade jag kunnat hjälpa dig?”, pappa säger inte så mycket, men ingen i familjen har vänt henne ryggen.
För vännerna berättade hon pö om pö.
– Jag skapade en ny profil på Facebook och lade till fem gamla vänner i taget. Jag berättade som det var och de var välkomna att ställa frågor.
Det visade sig vara en framgång. Erfarenheten visar att omkring 30 procent av vännerna försvinner i en sådan situation, Denize kände sig bara nödgad att radera 10 procent.
– Jag är jätteglad att jag har de flesta kvar, det har gått enklare än jag befarat.
Många, säger hon, berättade att de förstått hur det var ställt redan tidigare. Med facit i hand tycker de inte särskilt mycket förändrats; ”Du är som du alltid varit” säger de.
Om det skulle ordnas en klassåterträff, skulle du gå dit med högburet huvud?
– Absolut, inga problem. Jag vet att folk tittar, men jag har den styrkan. Förmodligen är det jag som ordnar den!
Tyngst var att berätta för de hon haft en relation med. Som exflickvännen som bjöds hem för att det fanns något viktigt att berätta.
– Men hon tog det bra, hon accepterade och det får man väl säga är okej.
Det är lätt att förenkla i en artikel som den här, lätt att göra svart till vitt, för det finns så klart en hel massa grått. Fortfarande rent av svarta toner i livet.
– Jag har haft tuffa år, mått dåligt, försökt ta mitt liv, nu har jag börjat leva. Men det är fortfarande komplicerat, jag dras till kvinnor och många blir helt ställda, vet inte hur de ska agera.
Men hon tror på kärleken, på den ärliga och trygga. När och hur den kommer återstår även det att se. Kanske kliver kärleken en dag ombord på bussen?
Ombord på bussen är hon själv ofta. Bakom ratten, i förarsätet. Där trivs hon, på väg. Precis som hela hennes liv är en resa mot något annat; att komma fram.
Denna dag ska hon köra 12:an till Burgsvik och 10:an hem, en dag bland många.
Dagen före den här intervjun har hon varit i Stockholm, det Stockholm hon lämnat. Flytt från, som hon uttrycker det.
Men dock har hon en båt där, en 7,6 meters Albin 25 med för- och akterruff. Den ger hon sig gärna ut med på böljan, ”här finns ju ingen skärgård” som hon uttrycker det.
Innan intervjun är över ställer jag den fråga man annars ofta börjar med:
Hur mår du, Denize?
– Jag mår bra. Jag är stark, jag står för den jag är. Det har tagit så många år men nu...nu kan ingen komma åt mig.