Första gången som 75-årige Eric Swanström märkte att något inte stod rätt till var sommaren 1991. Plötsligt började hjärtat slå i otakt och huden bränna efter att han suttit vid datorn. Trots ett flertal läkarbesök och provtagningar gick det inte att ställa någon diagnos på honom, och till slut insåg han själv att han var elöverkänslig. Efter att bland annat ha bott i en sommarstuga i Vibble under en period bosatte han sig 1992 i sin husvagn, då placerad på Norderstrand.

När regionen 2009 började bygga gatlyktor vid Norderstrand tvingades Eric Swanström flytta längre upp i skogen, till Galgbergets naturreservat.

– När lamporna sattes upp trodde jag att jag skulle dö, berättar han där vi sitter i husvagnen tillsammans med dottern Frida Hoas.

Frida var själv 10 år när pappans elöverkänslighet utvecklades, och hon minns hur han förändrades.

– Pappa hade aldrig blivit röd i solen, utan när den första solstrålen tittade fram på våren blev han brun direkt. Men den här sommaren så var han konstant röd och fick konstiga sår på öronen, säger hon.

Det var just dottern Frida som på torsdagsmorgonen lämnade beskedet till Eric att miljö- och byggnämnden vid onsdagens sammanträde beslutat att hans husvagn inte längre får stå kvar där den nu stått i tio års tid. 

– Just nu känns det som att sitta i dödscellen och vänta på att få besked om man ska bli benådad eller avrättad, säger han, och berättar att han i måndags även förlorade sin livskamrat - hunden Dina.

Frida Hoas säger att hon fick en chock när hon fick höra om nämndens beslut.

– Jag blev så ledsen. Jag hoppades verkligen att man av humanitära skäl skulle låta honom vara kvar här. Det känns så otroligt hemskt, och jag klarade inte ens av att jobba i dag. Jag känner bara att jag vill vara här hos honom, säger hon.

Under samtalet i husvagnen återkommer Eric Swanström flera gånger till mänskliga rättigheter och alla människors rätt till ett värdigt liv. Sedan 1995 är elöverkänslighet en erkänd funktionsnedsättning, vilket innebär att alla lagar och regler som gäller för människor för funktionsnedsättningar även gäller elöverkänsliga. 

– Pappa klarar inte av att bo i sin lägenhet inne i stan, eller i någon annan lägenhet heller för den delen, och det är här i Visby som han har hela sitt sociala sammanhang. Alla vänner, barn och barnbarn finns här. Att då tvinga bort honom härifrån är inte förenligt med mänskliga rättigheter, säger Frida Hoas, och Eric fyller i:

– Det är enklast och billigast för samtliga om jag får fortsätta bo här, och fortsätta leva. 

Eric berättar hur han under dagarna cyklar hem till sin lägenhet några gånger per dag. Där vattnar han blommor, öppnar post, duschar och går på toaletten. Utöver det består hans dagar mycket av läsning och promenader. Hur mycket problem han får av elöverkänsligheten beror på hur mycket han utsätter sig för elektromagnetiska fält.

– De största problemen fick jag när 4G-nätet började byggas. Då fick jag bygga om hela husvagnen, säger han.

Hur upplever du att allmänheten ser på dina problem?

– Människor vill inte veta av det här, och det beror på att folk skapat ett beroende av sina mobiler och av teknik i allmänhet. Jag tyckte också att det var kul med datorer och så tills det här hände.

Vet du något om vad som händer framöver? 

– Jag vet inte något mer än att det här ska överklagas, och att vi ska kämpa till sista blodsdroppen.