Ambulanssjuksköterskan Jeanette Hellström tittar in på expeditionen i några minuter. Undersköterskan Ida Ringqvist på väg till en patient. Till vänster sitter sjuksköterskan Ronja Nymoen.
Klockan är 09.10. Morgonmöte. Undersköterskor, sjuksköterskor och läkare är samlade på akutmottagningens expedition. Någon sitter på ett bord, en annan lutar sig mot en dörrpost. Under en diskussion om hur man noterar i journalsystemet ringer en telefon. Sjuksköterskan Ronja Nymoen svarar och går undan.
Just ljudet av ringsignaler – från flera olika telefoner – och snabba steg kommer snart att fylla både expeditionen och korridorerna. När morgonmötet är över skyndar de flesta i personalen i väg till patienter och väntrum. Undersköterskan Ida Ringqvist stannar däremot kvar. Hon håller nämligen koll på porttelefonen vid mottagningens entré. När det ringer plockar hon upp luren.
– Välkommen till akuten, du pratar med Ida. Har du några förkylnings- eller luftvägssymtom?
Frågan ställs för att personalen redan i ett första skede ska kunna skilja eventuellt smittsamma personer från de övriga i väntrummet. Syftet – att skydda sköra och infektionskänsliga patienter – är alltså välmenande. Det är emellertid inte alla som uppfattar den så.
– Vissa vill komma in direkt och blir provocerade när vi frågar. Men det är ju för att inte riskera att smittan sprider sig, säger Daniel Holmberg.
Förmiddagen då Helagotland besöker akutmottagningen axlar han rollen som ledningssjuksköterska. Det är den person som organiserar och koordinerar det dagliga och nattliga arbetet på mottagningen. Av förklarliga skäl är det en verksamheten där ingen dag är den andra lik, men efter 13 år på akutmottagningen har Daniel Holmberg ordentligt med erfarenhet.
Men. Det betyder inte att han på förhand kan säga hur arbetsdagen kommer att utveckla sig.
– Det är en tombola som vi inte helt kan kontrollera – varken in- eller utflödet av patienter. Man vet aldrig vad som kommer att hända, säger han.
Daniel Holmberg har arbetat på akutmottagningen i 13 år. ”Det är en tombola som vi inte helt kan kontrollera”, säger han om det ständiga flödet av patienter.
Förmiddagstimmarna ger honom rätt. Patienter med vitt skilda skador och sjukdomstillstånd passerar genom mottagningens entré. Några av dem har tagit sig till akutmottagningen helt på egen hand. Vissa har skjutsats in av anhöriga, medan andra har behövt åka ambulans.
När ambulanssjuksköterskan Jeanette Hellström kliver in genom dörren är klockan 09.25. Den patient som hon och hennes kollega körde in till mottagningen har precis tagits om hand av personalen. Nu lyser hon upp expeditionen med sin närvaro.
– Ännu en underbar dag i samhällets tjänst, säger hon med ett snett leende.
I anslutning till expeditionen anländer de patienter som har transporterats in av ambulans. Emellanåt kommer även ambulanshelikopterns personal in med patienter.
Under de senaste fem åren har akutmottagningen på Visby lasarett haft ett ungefärligt genomsnitt på 24 000 besök per år. Det motsvarar cirka 65 besök per dygn – eller ett var 25:e minut – året om. Och då minskade ändå antalet besök under pandemiåren 2020 och 2021.
Högst är trycket på sommaren. Under de senaste fem åren har cirka 25 procent av alla besök skett mellan vecka 24–34. Toppen brukar nås under vecka 29. Då är det inte ovanligt med ett snitt på över 100 besök per dygn – vilket motsvarar mer än en patient i kvarten.
Vanligtvis bemannas akutmottagningen av sju undersköterskor och sjuksköterskor under dags- och kvällspassen, samt fyra under natten. Men sommaren innebär – utöver ökningen av antalet patienter – också semester för många i den ordinarie personalen. Något som enligt Josefin Tomtlund, enhetschef på akutmottagningen, kompenseras genom att man tar in vikarier och hyrsjuksköterskor.
– På sommaren utökar vi personalstyrkan, eftersom inflödet av patienter blir större. Då är vi en eller två fler under dagar och kvällar, samt en extra på nätterna, säger hon och tillägger att läkarna på akutmottagningen tjänstgör enligt ett jourschema, eftersom de i första hand är anställda på sina respektive kliniker.
Josefin Tomtlund är enhetschef på akutmottagningen vid Visby lasarett.
Josefin Tomtlund är tydlig med att sommarveckorna innebär en utmaning.
– Det är svårt att få ihop kompetensen. Man ska klara av att exempelvis sitta i receptionen och kunna gipsa patienter, utöver alla andra arbetsuppgifter. Den här sommaren har vi lyckats bra med att hitta personal, men behovet av hyrsjuksköterskor under sommaren kommer nog alltid att finnas kvar.
Klockan är 10.25. Sjuksköterskan Sebastian Söreke funderar på hur en patient ska triageras. Med det avses hur allvarligt patientens tillstånd anses vara. Bedömningen utgår från en skala som sträcker sig mellan röd och blå – via orange, gul och grön – och används inom sjukvården världen över.
Röd innebär att tillståndet är livshotande. En blå patient anses inte ha något behov av akutsjukvård över huvud taget. För Sebastian Söreke består svårigheten just nu i att en patient verkar pendla mellan två olika färgklassificeringar. Han skickar därför i väg ett prov till labbet, för att skaffa sig en ännu bättre bild av situationen.
Sjuksköterskan Sebastian Söreke och undersköterskan Ida Ringqvist på akutmottagningens expedition.
Med triagerings-skalan utskriven på papper förklarar Daniel Holmberg de komplicerade avvägningar som akutmottagningens personal nödgas till varje dag. Både mätbara värden – exempelvis blodtryck, andningsfrekvens och puls – och specifika symtom tas med i beräkningen.
– Om en patient har symtom som bedöms som gula, men värden som är orangea, så triageras den som orange. Det högsta ”vinner” alltid, säger Daniel Holmberg.
Det är den sortens prioriteringar som leder till att vissa som söker vård på akutmottagningen får träffa en sjuksköterska eller läkare nästintill omedelbart, medan andra behöver vänta i timmar.
Alla patienter som kommer in till akutmottagningen triageras. Det innebär att personalen bedömer hur allvarligt deras tillstånd är, utifrån en skala som sträcker sig från blått till rött.
Ett sådant dröjsmål kan bland annat uppstå när det bedöms att patienten behöver träffa en läkare inom en särskild specialitet. Och ibland kan patienter ropas upp bara för att placeras i ett annat väntrum. Det finns nämligen inte bara ett, och det är patientens tillstånd och typ av åkomma som avgör var den hamnar.
Osäker väntan leder inte sällan till frustration, berättar Daniel Holmberg.
– Det kan ha byggts upp ordentligt hos vissa personer. Men det går faktiskt aldrig att svara på hur lång väntetiden kan bli – det kan alltid komma in en patient som måste prioriteras högre än den som sitter i väntrummet, säger han.
Klockan är 10.42.
– Jag har inte ätit någon frukost. Kan jag gå i väg och ta en macka?
Sjuksköterskan Peter Larsson har haft fullt upp sedan morgonmötet och ställer nu frågan högt på expeditionen. Efter flera turer hos patienterna har Ida Ringqvist återigen kunnat sätta sig för att besvara porttelefonen.
– Det är klart! Du måste ju få äta något, säger hon omtänksamt.
Sjuksköterskan Peter Larsson har fullt upp hela förmiddagen. Först närmare klockan 11 får han tid att äta lunch.
Peter Larsson försvinner i väg i några minuter. I dag får han i sig frukosten precis innan de första kollegorna tar lunchrast. Schemat är tydligt – från och med klockan 11 och framåt går varje halvtimme två eller tre personer på rast. Daniel Holmberg framhåller hur viktigt det är att alla håller sina tider.
– Om någon inte gör det så förskjuts hela schemat. Så det ruckar vi inte på. I så fall blir konsekvensen att vi inte äter något alls, säger han och fortsätter:
– Eller, egentligen ruckar vi på det hela tiden. Men vi försöker verkligen att hålla schemat.
Dagarna är som sagt oförutsägbara.
Akutmottagningens personal behöver alltid prioritera. Men det finns vissa fall som Daniel Holmberg önskar att de inte hade behövt hantera över huvud taget. Det gäller patienterna som har icke-akuta åkommor och som också hade kunnat få hjälp hos primärvården.
– Sjukvården har till viss del misslyckats med att informera om vart man ska vända sig för vård. Lider man inte av ett akut tillstånd ser vi gärna att man ringer 1177 först, säger Daniel Holmberg.
En patients EKG väcker frågor hos läkaren Ebba Sundberg. Hon och Daniel Holmberg diskuterar hur de ska gå vidare.
För vissa låter det säkert som en självklarhet. Men enligt honom är det inte ovanligt att patienter med mer långvariga – och inte akuta – symtom och tillstånd söker sig till akutmottagningen, trots att de egentligen skulle ha kunnat ta kontakt med primärvården.
– Sedan prioriterar vi självklart alltid de sjukaste först. Men genom att ta upp tid och resurser påverkar det trots allt vår förmåga att ta hand om patienter med mer akuta tillstånd, säger Daniel Holmberg.
Samtidigt har myntet en baksida. Han menar att vården också behöver vara försiktig med uppmaningar om var medborgarna ska söka för sina besvär. Det finns en risk att effekten blir den omvända – att patienter vänder sig till primärvården trots allvarliga sjukdomstillstånd.
– Den som misstänker att den har drabbats av ett allvarligt eller livshotande tillstånd ska inte ringa 1177. I sådana lägen är det 112 som gäller, säger Daniel Holmberg.
Ambulanssjuksköterskan Olof Robsarve har gjort i ordning ambulansen för att vara redo inför nästa uppdrag.
Klockan är 11.50 och det strikta lunchschemat har inte hållits. Daniel Holmberg skulle ta rast vid 11.30, men är fortfarande kvar på expeditionen. Något som Ronja Nymoen och Sebastian Söreke inte missar att påpeka.
– Okej, men då kan vi väl säga att jag går vid 13 i stället? Så kan ni ta er rast nu, säger Daniel Holmberg.
De tar honom på orden och går i väg mot en halvtimmes paus. Peter Larsson kommer in på expeditionen.
– Det har varit ovanligt lugnt hittills. Jag skulle inte bli förvånad om det är tre gånger så mycket att göra i eftermiddag, säger han.
Men det är såklart inget som någon kan veta på förhand. Dagen är en tombola.
Visby lasarett har två akutrum. Där kan patienter som befinner sig i kritiskt tillstånd få vård så fort de anländer till akutmottagningen. Framöver ska ytterligare ett akutrum upprättas.