Carolina Aeschlimann ställer en bricka med kaffe och kakor på matbordet. Som på beställning öppnar hennes kusin Paulo Celis ytterdörren och in kliver han tillsammans med vännen Luís Saavedra. Hej ropar de högt på spanska medan de tar av sig jackor och skor.
Det är fredagen den 25 oktober och en vecka har gått sedan manifestationerna i Chile började. Varje kväll sedan dess har familj och vänner samlats hemma hos Paulo Celis för att stötta varandra. Deras tankar och känslor kring vad som händer i hemlandet är många, och oro blandas med hopp om förändring.
In i rummet kommer Adriana Rodriguez. Den 84-åriga kvinnan går långsamt fram till en av stolarna och sätter sig. Adriana brukar kallas de gotländska chilenarnas mormor.
Hon kom till Sverige 1987 tillsammans med sonen Paulo. Hennes bror hade redan flytt av politiska skäl efter att diktatorn Augusto Pinochet kom till makten 1973, och när Paulo hoppade av lumpen blev det ett måste även för dem att fly.
Det syns på Adriana att hon har upplevt mycket och när hon tänker på vad som nu pågår i Chile får hon tårar i ögonen.
– Det är ledsamt att se vad som händer. Det är samma sak igen, säger hon och pekar på utegångsförbudet och militärernas våldsamma agerande mot demonstranterna.
Startskottet för de aktuella manifestationerna var när den chilenska regeringen föreslog att priset för tunnelbanan skulle höjas från 800 pesos till 830, cirka elva svenska kronor. Det kanske inte låter mycket, men en minimilön i Chile ligger på ungefär 4 000 kronor.
Samtidigt är det inte själva prishöjningen i sig som är problemet, menar Paulo Celis.
– Det finns en slogan som säger: "Det handlar inte om trettio pesos utan om trettio år". Och så är det. Efter diktaturen steg demokratin fram och man trodde att glädjen hade kommit, men glädjen kom inte, säger han och får medhåll av de andra.
– Bilden utåt har varit att Chile är latinamerikas lysande stjärna, men sanningen är att man sedan diktaturen har fortsatt med samma politik. Man har inte kunnat förändra grundlagen och ingen president har gjort något åt det. I stället har man gett bort landet, våra naturresurser och våra vägar, säger Luís Saavedra.
Plötsligt får Carolina Aeschlimann ett videosamtal från sin bror som bor i hamnstaden Valparaíso i Chile. Hon tar upp mobilen för att visa oss andra. På telefonens skärm syns demonstranter som tågar fram längs gatorna med plakat och flaggor.
Över 1,2 miljoner personer demonstrerade i Santiago på fredagen, och ännu fler i hela landet. De kräver ekonomiska reformer, en ny konstitution som ersätter grundlagen samt president Sebastián Piñeras avgång.
Att inte kunna vara på plats i hemlandet är frustrerande, menar Marcelo Silva.
– Hela min familj är kvar där och min flickvän. Hon har varit rädd för hon har hört vapen utanför huset. Det är klart man känner ångest av att inte vara där för jag blir rädd att det ska hända dem något, säger han.
I skrivande stund har nästan två veckor gått sedan manifestationerna började. Enligt INDH, Nationella institutet för mänskliga rättigheter i Chile, har hittills 20 personer dött, 3 193 gripits och 1 092 skadats i samband med protesterna. Det utegångsförbud som utlystes den 20 oktober har hävts och i ett försök att lugna demonstranterna har presidenten bytt ut åtta av regeringens ministrar.
Trots det fortsätter manifestationerna i landet.
