"Det kändes som en nära döden-upplevelse".
Det är det första orden Liisa Svensson säger när hon kliver av färjan och in på Destination Gotlands terminal. När Gotlands Tidningars reporterteam frågar om vi kan få prata med henne kommer orden som ett rinnande vatten:
– Det var blåsigt redan när vi kom till Nynäshamn. Jag som redan är rädd för att åka båt var tveksam och kände ”ska vi över huvud taget åka?”. Men sedan var det ingen som sa någonting så jag tänkte att det bara var i mitt huvud, berättar Liisa Svensson.
Ute till havs märke hon hur vinden tilltog och oron ökade.
– Vågorna var stora, jag tittade ut och det var bara som ett stort vågkaos utanför fönstret. Och helt plötsligt inträffade den här giren och det kändes som att hela båten la sig ner, säger Liisa Svensson.
När det hände satt hon med sin 26-åriga dotter vid deras sittplatser. Men hennes 13-åriga dotter Elsa hade gått iväg till restaurangtorget för att spela kort med en vän.
– Vi blev jätterädda för vad som kunde ha hänt henne.
Liisa Svensson gick därför iväg för att leta reda på sin dotter. På vägen såg hon hur möbler och varor låg utspridda över golvet.
– Jag såg en kvinna som hade fallit från sin stol och som hade ett stort jack i huvudet. Det var en stor blodpöl. Jag var jätteorolig, säger Liisa Svensson.
Hon tar sig för sin mun och börjar gråta. Sedan fortsätter hon berätta:
– Efter ett tag sa de till i högtalarna att alla ska gå och sätta sig på sina platser. Så vi gjorde det. Vi tänkte att då hör ju tjejerna också det. Och om de inte kommer så visste vi att något hade hänt dem.
Men de kom tillbaka till sittplatserna. 13-åriga Elsa berättade då för sin mamma att hon hade sett en annan mamma som var ensam med två små barn. Ett av barnen kräktes och det andra gömde sig under en stol och grät.
– De försökte hjälpa till och trösta barnet som grät. Sedan släppte det för min dotter också och hon började gråta, säger Liisa Svensson.
Samtidigt fortsatte stormen utanför, även om de värsta ryckningarna, som Liisa beskriver det, har avtagit.
– Man satt bara där och visste inte vad som skulle hända, man väntade bara på nästa grej, säger hon.
– Vi ville ut, man var rädd. Jag kände att kaptenen höll på att tappa kontrollen. Det var den känslan. Jag kan ingenting om båtar, men kände att vi var helt utlämnade till vädrets makter.