Bördig från Östergarn, med fyra syskon och pappa som arbetade som smed och mamma som var sömmerska och hemmafru, tog läkarstudierna honom till Uppsala. Direkt efter utbildningen år 1980 fick Sven Montelius jobb i Eskilstuna, där han sedan blev kvar i 24 år. Ganska snabbt blev han intresserad av infektionssjukdomar, och påbörjade specialistutbildningen.
– Att ta reda på orsaken till varför patienten har smittats och hur patienten har smittats av infektionen är ett detektivarbete jag tycker har varit stimulerande och spännande, berättar han från den arbetsplats på Visborg han snart lämnar.
Någonting som han minns tydligt från början av sin karriär är den tid då aids-epidemin härjade som värst, från 80-talet och framåt.
–Jag började jobba med infektion redan innan man visste att HIV fanns och vad det var. Jag har sett hela utvecklingen och följt rätt många aids-patienter till slutet. Det var en sorglig tid, att få se hopplösheten. Sen var det en fantastisk förändring när behandlingarna kom i mitten av 90-talet, berättar Sven Montelius.
Under åren i Eskilstuna var han tjänstledig i flera omgångar för att arbeta i Centralafrikanska republiken via en missionsorganisation. Där arbetade han som läkare på ett litet sjukhus på landsbygden. Totalt spenderade han fyra år i landet.
– Det är en upplevelse som både ger en hel del perspektiv på förhållandena i världen och har gjort att jag inte blir så skärrad över saker och ting här hemma.
Han beskriver arbetet i Afrika jämfört med Sverige som helt skilda världar. Ibland var han enda läkaren på sjukhuset med 100 vårdplatser. Därför var han tvungen att hjälpa till där det behövdes.
– Jag trivs egentligen inte vid operationsbordet men jag fick göra en hel del kirurgi och kejsarsnitt och allt möjligt ändå. Jag är glad att jag inte var alltför grön. Jag visste vad jag kunde, vad jag inte kunde och var trygg i det.
Han bodde i ett eget hus på en gammal missionsstation.
– Vi hade ström så det fanns elspis, kyl och frys och sådant. Men det var som en liten enklav med boenden som hade den standarden mitt i byn, medan de runt omkring bodde i lerhyddor med bladtak, berättar Sven Montelius.
Förutom att arbeta kliniskt undervisade han sjuksköterskor.
– Just undervisningen och handledningen var det som kändes roligast och mest meningsfullt. Då lämnas någonting kvar av det man gör. Det man kan göra för en enskild patient är bra, men det är ingenting som förbättrar situationen på det stora hela.
År 2003 såg Sven Montelius en annons från Gotlands kommun om en ledig läkartjänst på infektionskliniken. I annonsen stod det "kan du motstå att arbeta på Gotland?" och då kände han att han faktiskt inte kunde det. Han fick jobbet och flyttade till ön, men starten blev inte den bästa. När han kom till Gotland upptäckte Sven Montelius att han fått sjukdomen Akromegali.
– Det upptäcktes att jag hade en tumör på hypofysen, som bildade tillväxthormon. Jag opererades på Karolinska sommaren 2004 men de fick inte bort hela tumören så jag får behandling med injektion var fjärde vecka, och behöver det resten av livet. Men jag mår bra och injektionen håller det i schack. Det ger en lite erfarenhet att ha varit sjuk, man kanske blir lite mer ödmjuk och jag känner en stor tacksamhet över vården i Sverige.
År 2011 blev Sven Montelius tillfrågad att ta över som smittskyddsläkare på Gotland. Smittskyddsläkaren har ett samlat ansvar för smittskyddet i den egna regionen. Det som lockade med tjänsten var just detektivarbetet.
– Att smittspåra och se vad som har hänt och hur personen blivit smittad. I vårt uppdrag ingår både smittspridning i samhället och i vården, säger han.
Några områden han arbetat mycket med är antibiotikaresistensen och sexuellt överförbara sjukdomar. Där ser han att det skett förändringar under hans år som smittskyddsläkare.
– Vi jobbar med att försöka få ner det totala antibiotikatrycket på Gotland, som har varit och är högst i landet men på väg nedåt. Det har varit en stor del av min tid. Det andra vi har haft mycket koll på är de sexuellt smittsamma sjukdomarna. När jag började låg Gotland högst i landet när det gäller antal fall av klamydia.
En annan del av jobbet är att med hjälp av Folkhälsomyndigheten göra omvärldsbevakningar, för att hålla koll på eventuella smittor i Sverige och världen.
– Ibland kan det vara ett utbrott över hela landet och vi har ett eller två fall på Gotland, ibland har vi haft egna små utbrott som inte varit nationella. Till exempel hade vi för något år sedan en diarréorsakande bakterie som är ganska smittsam. Det höll på några veckor och vi fick aldrig någon klarhet i hur det kom till Gotland.
Är det inte lätt att bli neurotisk själv när du hela tiden har koll på alla infektioner som florerar?
– Nej, det har jag inte upplevt. Jag har inte känt att det här uppdraget har tyngt mig, men jag har väl den personligheten att jag inte oroar mig. Man får inte ha någon bacillskräck i det här jobbet.
Har du själv åkt på någon märklig infektion?
– Nej inte direkt. Förutom när jag var i Afrika, där fick jag malaria ett par gånger. Men annars har jag varit ganska förskonad, förutom att jag såklart som alla andra blir förkyld och får influensa.
Är det något av det du arbetar med som du brinner extra för?
– Jag har alltid varit intresserad av de tropiska sjukdomarna. Det är väldigt få sådana på Gotland, men jag har försökt att hålla kunskaperna vid liv. Det är otroligt fascinerande med parasit- och masksjukdomar, men det kanske inte alla håller med mig om, säger han och skrattar.
Efter 40 år som läkare går Sven Montelius i pension. Från årsskiftet tar Maria Amér över som smittskyddsläkare. Sven Montelius fortsätter sin halvtidstjänst som läkare på infektionsmottagningen fram till sista mars. Efter det fortsätter han förmodligen som timvikarie, men då på egna villkor.
– Jag tycker att det känns bra att sluta. Nu kan man tydligen jobba till 68 års ålder men jag har inget behov av det, det är bättre att få ta det lite lugnt.
Han tror inte att det kommer att bli några problem att fylla tiden med annat än jobb.
– Jag har alltid varit intresserad av växter och djur, framför allt fåglar. Jag är ingen fanatisk ornitolog men jag tycker att det är kul. Det hoppas jag blir mer tid för. Sedan är jag gärna ute i skog och mark och plockar bär eller svamp.