Simon Hernandez.
– Min farsa är från Chile och i år är det exakt 50 år sedan militärkuppen. Jag kände att jag skulle vilja göra någonting på det ämnet, förklarar Simon, när vi ses över en kopp kaffe i centrala Visby.
För er som inte känner till historien var militärkuppen den 11 september 1973 starten på diktatorn Augusto Pinochets långa och blodiga styre. Meningsmotståndare förföljdes och torterades och många försvann spårlöst. Tusentals människor miste sina liv. Nu, 50 år, senare ska alltså en gotländsk 28-åring göra en dokumentärfilm på temat.
– Jag är inte helt säker på exakt hur jag kommer att lägga upp det och jag känner att jag kommer att behöva vara öppen för processen och vart den tar vägen under tiden som jag filmar och klipper, säger Simon, som ser förvånansvärt lugn ut med tanke på projektets karaktär och omfattning.
Augusto Pinochet till vänster, tillsammans med dåvarande Presidenten Salvador Allende. Bilden är tagen den 23 augusti, under en ceremoni där Pinochet utses till arméchef. 15 dagar senare genomför Pinochet militärkuppen och i samband med den begår Salvador Allende självmord.
Om ungefär fyra veckor får han semester från jobbet på Visby flygplats och det är då han planerar att dra i väg en vecka till Chile för att börja filma. Än så länge har han inte all utrustning som behövs, spanskan är enligt egen utsago relativt långt ifrån flytande och det är svårt att ta sig runt på bara engelska. Dessutom ska han och sambon snart flytta och som om inte det är nog så är ett andra barn beräknat i november.
– Det kanske är den svenska naiviteten men jag är inte orolig, säger han och ler.
– Jag tänker att jag kör på med min idé och att det mesta löser sig. Min sambo tycker att projektet är viktigt och är väldigt glad för min skull, så hon stöttar och peppar, förklarar han.
Någon som förvisso ser precis lika lugn ut men som ändå uttrycker en viss oro är pappa Ruben, som sitter mitt emot med ena handen kupad runt en halvfull kaffekopp.
– När Simon berättade om projektet blev jag förstås både stolt och glad men tyvärr finns det mycket brottslighet och droger i Chile. Har man dessutom kamerautrustning med sig så är risken stor att man blir lurad eller rånad, förklarar han.
Ruben Hernandez.
Ruben Hernandez föddes i byn Quillota ungefär två och en halv timme nordväst om huvudstaden Santiago. Han var 13 år när militärkuppen skedde och han minns tydligt den där dagen i september 1973.
– Min mamma låg i sängen och lyssnade på radio när palatset i Santiago började bombas. ”Herregud vad händer” utbrast hon men jag var ung och förstod inte riktigt omfattningen. Där och då tänkte jag, vem bryr sig och så gick vi ut och spelade fotboll på gatan, säger han och tar en klunk kaffe.
Han berättar att alla nyhetssändningar bröts och att radiokanalerna bara spelade musik. Detta för att hålla befolkningen i det dolda, förklarar han. Sitt första personliga möte med ”det nya Chile” fick han dock bara några timmar senare samma dag.
– En jeep med beväpnade soldater kom körandes och sa åt oss att vi inte fick vara kvar på gatan. Efter det infördes utegångsförbud från klockan tre på eftermiddagen och om man inte kunde identifiera sig riskerade man att bli bortförd. Det klart att man var rädd också, förklarar han.
Simon och Ruben Hernandez.
Simon låter pappa Ruben avsluta innan han tar vid:
– Jag har ju hört den här typen av storys under hela min uppväxt, både av pappa och vänner till familjen och jag har känt mer och mer att jag verkligen vill göra någonting av det här.
Han har besökt Chile två gånger tidigare men var bara tio år den senaste gången han var där.
– Det ska bli spännande att få komma dit som vuxen. Jag blir mer och mer intresserad ju äldre jag blir så det här är en stor grej för mig på ett personligt plan. Det klart att det blir lite som att söka sina rötter, samtidigt som det är väldigt kul att filma. Jag älskar verkligen att hålla på med det här, förklarar han.
Det ska nämnas att det inte var av politiska skäl som Simons pappa Ruben lämnade Chile 1987. Men även om hans familj inte blivit drabbade av Pinochets styre på ett direkt plan har alla chilenare ett förhållande till den här perioden i landets historia, vare sig de vill eller inte.
– Jag är medveten om att det här kan vara ett känsligt ämne och att det eventuellt kan riva upp gamla sår. Men jag är inte ute efter att skapa nån politisk debatt. Jag ska berätta olika människors historia och försöka att inte lägga in för mycket av mina egna personliga åsikter. Sen är det kanske oundvikligt att det smyger sig in ändå med tanke på min bakgrund, säger Simon.