Nora Ericsson lämnade basketsporten för att satsa på skådespeleriet. I dag är ätstörningarna borta och hon känner sig frisk, fri och fylld av kraft.
DU&JAG
I veckan har gotländska skådespelaren Nora Ericsson framfört sin pjäs, i samarbete med Strindbergs intima teater i Stockholm, ”Spring tills du dör” i tre föreställningar för RF Sisu Gotland.
På lördagen spelas den på Länsteatern, en scen där hon tidigare kunnat ses i bland annat irländska dramat ”Hjälten från den gröna ön”. Den här gången kommer handlingen från djupet av hennes eget liv.
En självbiografisk och självutlämnande berättelse om en tonåring som drabbas av ätstörning och där publiken får följa den unga kvinnans resa, en resa som med hjälp av föräldrar och annat stöd tagit Nora dit där hon är i dag.
På fast och trygg mark, både frisk och fri.
För det handlar verkligen om henne, Nora, baskettjejen som höll på att gå under av alla inre krav.
– Men jag hävdar att det går att ta sig ur sjukdomen. Det har jag gjort. Nu tränar jag om jag har lust till det, annars ligger jag lika gärna i sängen och äter godis, som hon säger.
Vi ska till ätstörningarna men först håller vi oss i nutiden. Den här intervjun görs i två omgångar, dels sedan hon kommit hem till Visby för nämnda föreställningar men först i telefon till Stockholm.
Det är där hon bor sedan knappt tio år, nu i Bagarmossen med pojkvän och bonusdotter.
Det har varit svårt att hitta tid för samtal. För, som jag frågar i slutet av den intervju vi till slut fann en tid för: ”Vem är Nora 2022?”. Svaret: ”En väldigt stressad person”.
– Nu har vi lunch så då hinner vi prata. Vi är mitt inne i slutjobbet inför en premiär så det är lite mycket nu, skrattar hon.
För det är ju skådespelare hon blev, Nora. Förutom redan nämnda föreställningar har hon även gått att se på såväl tv som film, bland annat i hyllade tv-serien ”Filip och Mona” med Anna Granath och William Spetz för några år sedan.
Teaterintresset började tidigt, i barnaåren hemma i Visby.
– Vi hade alltid en utklädningslåda med gamla kläder och pappa och jag brukade sitta vid matbordet och liksom ”visa känslor, hur ser man ut när man är ledsen, glad, hur ser man ut när man är bajsnödig”…sådana saker.
Men det var alltså i småbarnsåren. När Nora kom i tonåren hade idrotten helt tagit överhanden. Hon spelade en del fotboll men basketen blev hennes sport.
Hon nådde Visby Ladies A-trupp, tränade med laget under gymnasieåren, spelade inga matcher men satt på avbytarbänken under hemmamatcherna.
Pappa Håkan Ericsson är en gotländsk basketprofil, men han utövade ingen press, är Nora noga med att betona.
– Jag började när jag var tolv, tror jag, och tyckte det var roligt. Jag ville alltid vara bäst och ställde höga krav på mig själv, så var det redan från början.
Där har vi dem. Kraven.
Nora Ericsson tycker att det behövs mer utbildning bland idrottsledare kring problematiken med ätstörningar.
Då, som barn och tonåring, handlade det för Nora om att prestera för att få beröm och väcka gillande hos tränare och ledare. Att komma med i laget, höra uppbyggliga ord från coachen.
Hon beskriver sig själv under högstadietiden som ”en fluga på väggen". Blyg, försiktig, rädd.
– Lite grand började jag hitta mig själv i gymnasiet, tidigare var jag liksom låst i min egen kropp. Fast egentligen fann jag inte mig själv på riktigt förrän jag började scenskolan när jag var 23.
Det var under de tidiga tonåren Nora kom att utveckla sin ätstörning. Tonårstiden var så fylld av dessa inre krav – att vara någon, räcka till, inte misslyckas – att hon behövde någonting hon kunde kontrollera.
Det är så hon säger det.
– I jakten på beröm och att vara bäst fast jag bara kände mig oduglig hittade jag någonting jag faktiskt hade kontroll över och det var maten. Att inte äta. Eller snarare att äta så lite som möjligt och satsa fullt på träningen.
Hur tog det sig uttryck?
– Jag drog mig undan, kände att det var jobbigt att gå till matsalen i skolan, sådana saker.
Nora Ericsson på scengymnasiet Elfrida Andree 2011, där hon tolkade "Justina" i "Fanny och Alexander". En tid då hon ännu inte var fri från ätstörningarna.
Hon slutade aldrig helt att äta, betonar hon, men hon åt definitivt mindre än hon borde.
– Grejen för mig var träningen, att orka träna trots att jag åt för lite. Träningen var det min energi räckte till, jag gjorde inget annat, var inte ute med kompisar, hade helt enkelt inget roligt liv.
Vad hade du velat göra?
– Jag borde gjort revolt, haha! Levt som en tonåring, helt enkelt. Jag gjorde ju aldrig det. Det var först när jag började bli frisk som, du vet, ”fuck allting!”. Jag minns att pappa ringde en gång, ”är du bakis?” frågade han, ”ja” sade jag, ”det låter bra” sade han!
För så här var det. Nora har vuxit upp med mantrat att det aldrig är fel att be om hjälp, vad det än gäller. Så när hon kände att matintaget drog åt fel håll tog hon kontakt med skolkuratorn på gymnasiet.
…och på så sätt kom ätstörningarna också till föräldrarnas kännedom, det som de förstås redan anat.
– Men man blir ändå proffs på att dölja det, åtminstone tror man det. De hade frågat mig några gånger men jag var aldrig riktigt mottaglig.
Egentligen minns hon inte så mycket i detalj, minnesluckorna från de åren är stora.
Som från småbarnstiden, nästan. Små barn lever i fantasin, hos den tonåriga Nora låg det allra största fokuset på träning, att duga och räcka till. Allt annat sattes på undantag.
Nora Ericsson går idag lika gärna på krogen eller på kafé som att träna.
Med hjälp av insatser från BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin) och många och långa samtal inom familjen kom hon äntligen ut i livet igen och flyttade som 19-åring till Stockholm och Calle Flygares teaterutbildning.
Hon var frisk, trodde hon. De tunga åren förbi.
– Ja, jag trodde det men föll tillbaka i ätstörningen. Det hade nog egentligen molat i bakgrunden hela tiden, som jag ser det nu, men jag blundade för det då.
Det var en tuff tid för en ung och nyinflyttad gotländska som knappt kände någon. Hon isolerade sig, gick sällan ut, ensam fritid långt från föräldrahemmet i Visby.
Men inte längre avstånd än att telefonsignalerna gick fram. Och det gjorde de. Ofta.
– Det var många och långa samtal på telefon från mamma och pappa. Att de orkade! De påminde mig om livet utanför, om allt fint som finns där ute. ”Det är fredagskväll, Nora, vad tror du dina kompisar gör ikväll? Hur många ser du som är ute och springer?” Sådana saker.
Nora Ericssons hela fokus låg under tonåringen på basketträningen. Hon tränade som 18-åring med Visby Ladies A-trupp med spelade aldrig några matcher.
Att föräldrarna aldrig gav upp tackar hon dem med hjärtat för, aldrig slutade de tjata: ”Nora, det finns något bättre!”.
– Så jag bestämde mig på riktigt att ta tag i mina problem. Och när jag väl bestämt mig klarade jag mig ur det, det var ett mindset som behövde brytas.
Idag beskriver hon sig som såväl frisk som fri. Frisk kan man vara i kroppen men ändå inte fri i tanken. Men det är hon nu.
– Jag kan äta vad jag vill, hur jag vill. Det lustiga är, eller lustigt, jag vet inte, men jag är mer nöjd med mig själv och min kropp nu när jag äter och i perioder inte tränar alls än när hela mitt fokus låg på att vara nöjd med kropp och prestation.
Så i dag väljer du krogen istället för löparspåret?
– Haha, ja det händer. Eller ett kafé. Det handlar om att ta del av livet utan att vara blockerad.
Ända sedan Nora bestämde sig för att bli frisk har hon haft en idé om att sätta upp en pjäs i ämnet. Och nu har hon alltså möjlighet att spela "Spring tills du dör" på Gotland.
En enmansföreställning om ”basketspelaren Nora” men också om hennes föräldrar, tränare och omgivning vilka hon alla gestaltar på scen. Nära och starkt. Självutlämnande.
– Jag vill att unga som känner igen sig ska kunna öppna sig för sina nära, se att det går att ta sig ur ätstörningarna, ge hopp och styrka, få dem att våga prata. Det är inte bara en själv som drabbas utan hela ens omgivning.
Med tiden har samtalsklimatet i samhället förändrats, det är i dag en mer öppen diskussion om psykisk ohälsa än bara för tio år sedan. Det är bra.
Men Nora tycker ändå inte att det offentliga samtalet nått problematiken med vikt- och utseendefixering.
– När man pratar om ätstörningar ser många bara skinn och ben framför sig. Men man behöver inte ens vara underviktig. Ätstörningen kan lika gärna finnas i tanken, att som, i mitt fall, träningen tog upp all tankeverksamhet. Det blev maniskt nästan.
Nora Ericsson lämnade basketspeorten för att satsa på skådespeleriet. I dag är ätstörningarna borta och hon känner sig fylld av kraft.
Hon lägger ingen skuld på sina tränare och ledare, betonar hon, men hon anser att kunskapen behöver ökas inom idrott och föreningsliv.
Många unga tillbringar mer tid i träningshallen eller simbassängen än hemma efter skoltid. Det är därmed ett stort ansvar som faller på deras ledare.
– Ofta är det föräldrar som håller i barngrupperna, de är i regel outbildade på ämnet och har kanske svårt att se om något barn utvecklat ätstörning. Det är viktiga diskussioner att ta inom en förening och, för all del, i samhället i stort, säger Nora.
Som utomstående, förälder eller kanske ledare, vilka varningssignaler kan man hålla koll på?
– Om någon drar sig undan, det kan i och för sig vara diffust, det kan bero på andra saker som också så klart ska tas på allvar. Att det som tidigare var jättegott inte längre vill ätas, när intressen blir mer maniska än lustfyllda…det handlar om små, subtila grejer.
En gång var Nora Ericsson, med sina egna ord, ”en fluga på väggen”. Nu har hon hittat platsen för sina drömmar. Inom teatern har hon blivit till, 2019 tog hon examen från Teaterhögskolan.
Inom teatern finns nya människor, nya möten, konst och kropp, budskap, ständigt nya scener, aldrig samlas damm.
– Jag gillar när det händer grejer, att vara i utveckling, säger hon.
Inget ont som inte har något gott med sig, som man brukar säga. Sett till ätstörningarna, alltså. Är det för hårdraget att säga så?
– Jag hade så klart helst varit utan dem, men personer som jobbar sig ur en ätstörning har jobbat väldigt mycket med sig själv. Det borde fler göra. Jag är tryggare nu, har koll på mina känslor, ibland när jag ser på mig själv kan jag tänka ”fan vad grym jag är”!
Fredrik Vahlgren och Nora Ericsson i "Hjälten från den gröna ön" på Länsteatern.
Att misslyckas är, ser hon nu, inte farligt. Inte lika lätt att se under den känsliga uppväxten, så klart. Men från vuxet perspektiv är det tydligt:
– Nu vill man ju så klart helst låta bli att misslyckas, skrattar hon, men det är trots allt av misslyckanden man växer, lär sig och utvecklas.
Men kraven i samhället är inte borta och i ungdomen är de flesta fortfarande lättpåverkade, eller hur?
– Ja, och de där kraven och idealbilderna matas vi med överallt. Genom sociala medier, inte minst, där är det omöjligt att inte jämföra sig med andra. Jag hoppas att de som ser den här pjäsen får en liten hjälp på vägen. Det gäller att våga prata. Prata, prata, prata, det är vad det handlar om.
DU&JAG, Nora Ericsson.
Enligt statistik från Socialstyrelsen (2019) lider uppskattningsvis 190 000 svenskar mellan 15 och 60 år av ätstörningar, 147 000 kvinnor och 43 000 män. Av dem har uppskattningsvis omkring 60 000 inte sökt hjälp från vården.
Den självbiografiska föreställningen ”Spring tills du dör” är skriven av Nora Ericsson själv och sätts alltså upp i samarbete med Strindbergs intima teater. Regi av Anna Pettersson och med ljud och ljus av Gustave Lund.