Det skulle handla om språk, närmare bestämt ungas språk på nätet och hur det påverkar relationerna mellan dem. Men diskussionen kom istället att kretsa kring ansvar. Ansvar för ungdomar som mår dåligt, på nätet och i verkligheten. Ansvar för att sätta stopp, när det spårar ut. Ansvar för att finnas där ungdomar finns. Och att inse att det virtuella livet inte är ett annat än IRL-livet.
– Egentligen är det jättekonstigt att vi har ett seminarium om det här 2011, sa Elza Dunkels, forskare vid Umeå Universitet. I Sverige har vi haft en massanvändning av Internet i 17 år. Personer som är nästan vuxna är födda in i det. Men vi som samhälle satsar inga pengar på det här och det finns inga nationella direktiv.
Det var organisationen Surfa Lugnt som tillsammans med Fryshuset anordnade paneldebatt under rubriken ” Drygar o trollar runt på fb:-)”. Bland de inbjudna talarna fanns bloggaren Leo Razzak.
– Man glömmer ibland den fysiologiska aspekten av utvecklingen, sa han efteråt. Alla är på nätet, men vad hände med de sociala kontaktpunkterna? Vem ska vara nära dig när du sitter hemma framför skärmen?
Razzak berättade att vissa ungdomar som han träffar inte klarar av att vara sociala utanför nätet, blir rädda när man tilltalar dem.
– Beröring, att bli sedd, det är behov som vi människor har. Men kanske blir vi av med de behoven i förlängningen.
Julia Gustafsson och Filip Axbring Jönsson var bland de yngre i publiken. De tyckte de var intressant att lyssna på seminariet, men Axbring Jönsson höll inte med om beskrivningen av nättrakasserier som ett ungdomsproblem.
– Min erfarenhet är att många som säger elaka saker på forumen är äldre.
Till Visby och Almedalsvecka hade 19-åringarna rest från Växjö, just för möjligheten att gå på seminarier. Och för att se politikerna i verkligheten.
– Det är bättre att lyssna på dem själv och inte bara få mediernas sammanfattning, ansåg den politiskt intresserade Axbring Jönsson.