Ellen Kanellos på Visby lasarett. Med den sjukvårdsutbildning hon har bakom sig var det självklart att ställa upp när vården behövde avlastning.
DU&JAG
Det var ett möte i Kenya, rätt många år sedan nu, som gav Ellen ingivelsen att utbilda sig till sjuksköterska.
Som sådan har hon också arbetat under en period, vi kommer till det.
Men nu, när pandemin i fjol svämmade över bräddarna, drev hon sin egen lilla krog i Visby. Trots det var valet enkelt, tycker hon. Att, som flera andra också gjort, anmäla sina tjänster till Visby lasarett.
Så kom det sig att hon lämnade öltapparna i Bageriets bar – det etablissemang hon tillsammans med Erik Raunås driver i Visby innerstad – och istället drog på rock och visir och inträdde i sin nygamla roll.
Hon har tjänstgjort på såväl infektionsavdelningen som den specialinrättade vårdavdelningen för covid-19-patienter som inte krävde intensivvård.
Det blev en omtumlande tid, ett slags ordnat kaos som ingen visste slutet på:
– Många for illa och gick på knäna, jag fick ofta ställa upp när kollegor inte orkade längre. Det var ju psykiskt utmattande, något helt nytt som ingen hade erfarenhet av.
Som mest, när trycket var som hårdast, tjänstgjorde hon fem, sex dagar i veckan.
Än i dag gör hon inhopp, om än inte längre i samma omfattning. För närvarande är läget, säger hon, förhållandevis lugnt på lasarettet.
– Men de ringde in mig i dag, jag ska börja efter lunch, säger hon den dag vi ses.
Vi ska återkomma till vardagen inom vården och till den där upplevelsen i Kenya i den här intervjun. Men först!
Tisdag 08.00, många timmar tills den lilla krogen öppnar men Ellen är morgonmänniska. Hon kan inte, säger hon, begripa hur de tidigare, före pandemin, hade öppet till två på natten.
– Nu känns det helt sjukt, säger hon. Jag har faktiskt alltid varit rätt dålig på att vara upp sent.
Ekonomin och allt annat mänskligt lidande undantaget så är det, tycker hon, trots allt rätt skönt med tidiga kvällar.
Innan restriktioner och pandemilag var värsta timmen mellan 01 och 02. Då spred sig oron inför stängning och speedade beställningstakten.
Beteendet är alltjämt detsamma, noterar hon. Men tidpunkten är flyttad.
– Nu är det samma sak men mellan 19 och 20, det är märkligt, det där, det borde göras någon studie på.
Att du nu parallellt arbetar inom vården, har det gjort att du på ett tydligare sätt förstår råd och restriktioner om att hålla avstånd och liknande?
– Absolut, jag följer restriktionerna helt och hållet. Jag kan ha åsikter om tiderna, men någon civil olydnad tänker jag inte ägna mig åt. Men jag tycker folk i allmänhet sköter det rätt bra.
Ellen Kanellos har ett ben i baren och ett annat i vården, på sätt och vis är hon till hjälp för människor på båda ställena.
Ellen växte praktiskt taget upp på Stora torget, pappa heter Vasilis och driver grannkrogen Nunnan. Tidigare drev han också Bageriet, det Ellen tog över och öppnade i maj i fjol.
Det var en slags dröm, säger hon.
Hon hade allt det där i sig, hade ju jobbat hos pappa sedan hon var 14; kokat kaffe, torkat bord, sopat golv, lärt sig spelet, språket, stämningen.
Men så hade hon efter gymnasiet, som så många andra gotlänningar, givit sig av, ut i världen, bort, till något annat; nya vyer, lukter, smaker, upplevelser, sammanhang.
Ellen lade hela klotet under sig, reste överallt; Europa, Sydamerika, Asien, Afrika, hon minns en bussresa mellan Kenya och Sydafrika, den röda jorden, de små byarna, regnbågen över Victoriafallen på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe.
I fem år varade kuskandet, hela tiden med mellanlandningar i Visby, jobb på pappas krog för att fylla på kontot.
Han entusiasmerade henne, berättar hon:
– Han säger alltid att erfarenheter går inte att köpa, det är något man får med tiden. Och så är det ju, det försöker jag leva efter.
Mellanlandningar också hos mormor som även hon hette Ellen. De hade en särskild relation, Ellen ler när hon tänker sig dit.
Hos mormor fanns den genuina trygghet som inte sällan finns på andra sidan föräldragenerationen, den var skön att landa i.
– Vi pratade om allt, ibland gick jag hem till henne och vilade. Jag var väldigt nära mormor, det är sex år sedan hon dog nu. Jag tänker på henne ofta, hon betydde väldigt mycket.
Ellen Kanellos under tiden som volontärarbetare i Kenya.
Det var på Kenyas landsbygd viljan att utbilda sig inom vården växte fram. Under volontärarbete där träffade hon kvinnor som vaccinerade barn, tänkte att det måste vara en drömtillvaro. Resa. Och dessutom göra gott.
Det ledde till att hon sedan utbildade sig till sjuksköterska vid Röda korsets högskola, belägen i Huddinge sjukhus. Tre år, 2016-2019.
Hon arbetade sedan ett år i Stockholm på Dalens sjukhus, en geriatrisk avdelning, omvårdnad av äldre.
Tanken var att så småningom ge sig ut i världen, utbildningens fokus var trots allt global hälsa och omvårdnad i kris- och katastrofområden.
…men det blir inte alltid som man tänkt sig, livet tar stundom andra vägar.
För under en tågresa genom Frankrike tillsammans med pojkvännen Timmy – som hon träffat under utbildningen och nu är förlovad med, en Örebro-kille som flyttat med henne till Gotland – kom hon till verklig insikt.
Det var i gränderna i Bordeaux.
Sjukvården, visst, men plötsligt förstod hon vilket som var hennes kall. Inte det inrutade schemat på en vårdavdelning, mediciner morgon och kväll.
Nej, precis som när hon efter skolåren upptäckte världen, fångade hon nu sin dröm i flykten. Genom vinet, maten, den otvungna stämningen kom det till henne, det var som att hon plötsligt fick ro.
Hon tänker sig bakåt där vi sitter, kaffe i koppen, där ute Stora torget, snö.
Det var ju driva en liten krog hon ville, en som är när och kär, där gubbarna tar en malt och hukar länge över backgammonspelen, ett ställe hon utvecklar efter eget huvud.
Precis så kom det till henne, där i sydfrankrike.
– Jag älskar hej-hejandet, chit-chatandet, det är bara så otroligt mycket…jag! Jag är så taggad på våren nu, jag försöker se framåt och hoppas man i sommar kan leva lite grand som förr.
”Det är så otroligt mycket jag” sade hon nyss. Så vem är då jag?
Jodå, det grekiska temperamentet har hon i sig, det händer att hon och pappa ryker ihop så det…ja, ryker. Då är det högljutt, skrik och gråt. Men sedan är det över.
– Och jag har insett att det ofta är jag som har fel, skrattar hon. Men ibland är det skönt att få avreagera sig.
Finns det någon dragning till Grekland inom dig just genom ditt grekiska arv?
– Absolut, nu är det länge sedan jag var där, men delar av släkten finns i Aten. Och så drar maten, förstås. Den grekiska maten, att äta som man gör där, umgås runt en middag, det älskar jag.
Så är det inte i Sverige, menar du?
– Inte på samma sätt, inte lika avspänt, att bara samlas och äta tillsammans, låta det ta tid…det är det jag vill försöka åstadkomma här.
…men så kom ju pandemin. Och det mesta ställdes på ända. Ellen som nyligen lämnat vården för att följa sin dröm återinträdde i korridorerna.
Var det ett självklart beslut?
– Ja, jag tycker det. Om jag kunde göra nytta så ville jag göra det. Det var skittufft, men jag hade jättefina kollegor som hjälpte mig tillrätta.
Att jobba i ett verkligt skarpt läge, som när det var allra högst tryck, hur var det?
– Det var ju rätt kaotiskt, just för att ingen visste vad det var för ett virus, ingen kunde se slutet och många patienter blev väldigt sjuka. Men det kändes bra.
"Bra", hur då?
– Att kunna ställa upp, hjälpa till…att ha en vårdutbildning kan aldrig vara dåligt, så tänker jag. Och när jag har det känner jag att jag bör ställa upp när jag kan vara till hjälp.
Något vaccinerande mot covid på Gotland blir det dock inte för Ellens del. Hon har lätt att ta på sig för mycket, säger hon. Jobb på två lasarettsavdelningar och att administrera sin lilla krog räcker.
På sätt och vis, säger hon, bedriver hon ett slags vård även när hon står bakom bardisken. ”Ja, Gud, ja!” säger hon.
– Man är som en psykolog ibland, om du visste så mycket man får höra. Det är både ljus och mörker, någon kommer hit och laddar för en första dejt, andra har det tungt hemma och vill prata med någon om det.
Vad gör det med dig att höra dessa historier?
– Ja, du…jag vet inte hur många man försökt rädda, men man inser till slut att det inte går. Men…ja, det känns väl bra om man kan vara till stöd.
JAG&DU, Ellen Kanellos.
Vi bryter av intervjun här mot slutet med några frågor som inte har något med någonting att göra, bara för att det är kul. Ett tack till podcasten ”Värvet” för idén.
Vilken är din franska favoritartist?
– Va? Franska? Ingen aning, tror inte jag känner till någon fransk artist.
Vilket är ditt förhållande till camping?
– Ångest! Jag tänker att jag är en person som kan somna på marken överallt, men så är det inte. Nej, det förhållandet är dåligt. Jag vill ha en skön säng.
Vilken var din först köpta skiva?
– Staffan Hellstrand, den med ”Lilla fågel blå” på.
Hur bra är du på att stämma en gitarr?
– Inte alls. Men jag önskar att jag kunde. Jag tror jag är tondöv, jag är så avis på de som kan sjunga, det skulle vara så nice att kunna sjunga på ett bröllop eller nåt, men nej, det går inte.
Vem har gjort dig starstruck?
– Jag vet inte…jag såg Carl-Philip en gång men nej, jag vet inte, faktiskt.
Hur är du som partydjur?
– Ganska bra, tycker jag. Rolig, gillar att dansa, spottar inte i glaset, jag är nog helt okej, haha. Jo, nu kom jag på det!
Vad då?
– Darin! När jag var liten var jag kär i Darin, han kom in här en gång tillsammans med Lena Philipsson och Magnus Uggla, faktiskt. De skulle göra någon konsert på Gotland, jo, då blev jag starstruck.
Tog du en autograf?
– Nej, jag vågade inte, min bror fick ta det bordet, skrattar hon.
Ellen tänker att pandemin någon gång ska ta slut, att allt ska bli som vanligt.
Då har hon en vision att göra något för alla gamla. Inte i första hand för egen vinning utan för andras välbefinnande.
– Tänk att ha pensionärstisdag några timmar, fullt med rullatorer här utanför, låta de gamla äta mat och ta ett glas vin om de vill, ordna lite livemusik.
Hon tänker på mormor Ellen, hennes hjärtas lilla tant, hon skulle ha älskat det.
Och hon vet, säger hon, hur mycket musik kan betyda inom vården, den av dementa, inte minst.
Hon berättar om damen på Dalens sjukhus, djupt inne i sin egen värld och omöjlig att nå, hur hon vaknade till liv när det bjöds musikonsdag.
– Hon sjöng med och kunde alla texter, jag minns jag började storgråta, det var så fint. Jag skulle vilja ge en sådan upplevelse till de gamla. För att de är värda det.