Eric Bazilian har uppträtt på Gotland vid flera tillfällen, bilden från The Hooters spelning på Snäck i juli 1994.
DU&JAG
Han vet inte hur många gånger han varit på Gotland, The Hooters-rösten Eric Bazilian, amerikansk musiker och låtskrivare med flera världshits bakom sig och sedan nära 30 år delvis boende i Sverige.
Tio? Sannolikt fler.
På fredagen anlände han än en gång, nu för att vara headlina på Rock am Ringmuren på Donners event på lördagskvällen.
Få vred på huvudet när han klev av på Visby flygplats och precis så vill han ha det. Han vill kunna gå genom ankomsthallarna som en vanlig man.
– Jag känner artister som är långt mer kända än jag…så skulle jag inte vilja leva. Jag är nöjd som det är, jag kan röra mig utan att bli störd.
Trots det är det många som hört hans musik, låtar som ”Satellite”, ”All you zombies” och ”500 Miles” med The Hooters, Ricky Martin-hiten ”Private Emotions” och inte minst ”(What if God Was) One of Us” som Joan Osborne spelade in.
Men det där kommer vi till.
The Hooters bildades 1980 i Philadelphia, ska- och reggaeinfluenserna utvecklades med tiden till rock med folkinslag. Gruppen är alltjämt verksam, 42 år efter starten. Nyss nämnda "500 miles", från början en countrylåt från 60-talet, har för övrigt också spelats in av Smaklösa, då med titeln "Vibble by the Sea".
Största delen av den här intervjun är gjord per telefon några dagar innan Eric anlände till Visby, tillsammans med sonen Simon.
Han är även han musiker och finns precis som sin far på bland annat Spotify.
Simon är för övrigt inne i det ovanliga projektet att släppa en låt per dag, han började i midsomras och blir klar i februari. Totalt 250 stycken.
– Galet, säger fadern, inte så lite stolt.
För knappt en vecka sedan återvände han till Stockholm och lägenheten nära Medborgarplatsen efter spelningen på en 80-talsfestival i mexikanska Cancun.
Tiden i Sverige är denna gång en parentes, bara två veckor, innan det bär åter till USA för såväl solokonsert som The Hooters-gig, innan han än en gång korsar Atlanten för svensk jul.
Världen är öppen igen efter pandemin. Tack och lov för den världsturnerande artisten. Och för familjen som delar tiden mellan Stockholm som Philadelphia, Erics hem- och barndomsstad.
– Jag var i Slovenien när coronan började spridas. 13 mars var jag tillbaka i Stockholm och vi hann precis få hit vår dotter som pluggar i Philadelphia, hon tog sista flyget via London innan allt stängde.
Så vad har du gjort när det mesta stått still?
– Varit i Stockholm i nästan ett år, skrivit musik, spelat in en soloplatta…
…som är riktigt, riktigt bra! Jag har lyssnat massor. Låten ”I Miss Everything”säger en del om den tid som varit.
– Ja, tack. Och visst är det så. Det var mycket vi alla insåg att vi saknade, tror jag. Det vanliga livet. Men jag har också lärt mig spela Bachs fiolsonater på mandolin. Men nu är det härligt att kunna komma ut och spela igen.
Det är inte första gången det kommer internationella pop- och rockiga storfräsare till ön. Chuck Barry har lirat här, Johnny Thunders, Art Garfunkel, Ian Hunter och Willie Nile. James Brown kom och vände. Många fler, här ett axplock bara. Chicory Tip också.
1994, i juli, gjorde The Hooters sin första konsert på ön, då på Snäck. Senare samma höst spelade Eric solo på Gutekällaren, bland annat på en nyckelharpa som han köpt av Göran Ringbom under en utflykt till Hamra.
För han kan ”sin” ö, Eric.
– Jag ser alltid fram mot att komma dit, känna den friska luften, gå genom gränderna i stan, säger han genom telefonen. Och så har jag många vänner där.
Ja, så är det förstås. Tobbe Stuhre är en av dem, Pop-Tobbe som han lärde känna i sent 80-tal, på vars bröllop han spelade och som var den som första gången tog honom och bandet till ön.
Därefter har det fyllts på, i ”Mina vänner”-boken finns bland andra Janne Bertholdsson, Jörgen Ringqvist, Magnus Carlsson och Magnus C Lydahl, som ingår i bandet på ”Rock am”-konserten.
– Jag gillar Sverige utanför Stockholm. Järvsö där Sarah, min fru, kommer från, Gotland där jag varit så ofta och spelat på så många ställen. Sverige är mitt andra hem.
En gång, när du spelade på Fårö på 90-talet, fick du via Tobbe Stuhre låna min gitarr. Det är stort i min värld.
– Va? Var det så? Så roligt, ja, jag minns den spelningen på vad heter det nu, något med ”bensin”, va?
Eric har med åren blivit halvsvensk, gillar det nordiska i Nordmans och Hedningarnas musik och umgås med många svenska musikanter. Ett tips är att lyssna på ”Dog Days of July”, inspelad tillsammans Niklas Strömstedt och Harmony Montclair. Finns på Spotify.
Ibland, säger han, reflekterar han över vilken tur han haft och hur lyckosam han är att ha nått dit han nått. Till de stora scenerna, till listorna.
Många unga grabbar hade och har samma mål, att lyckas som musiker. Samma dröm, samma driv och talang. Men alla kan per definition inte nå ända fram.
– Jag hade turen att hamna på rätt plats, med rätt människor och har fått en fantastisk resa. Jag vet också att om vissa saker hänt eller inte hänt så hade allt kunnat bli ännu mycket större…men som jag sade, jag är glad att det är som det är.
Berätta om den där lille killen du en gång var, vem var han?
Han skrattar i luren, minner sig tillbaka till uppväxten i West Mount Airy, pappa psykolog, mamma designer.
Jodå, han känner honom gott och väl efter alla år:
– Allting var musik, jag var jätteenvis. Jag var okej i skolan, gillade fysik, kemi och matte, men mest satt jag och spelade gitarr. Övade och övade, skrev tidigt mina första låtar.
The Beatles i Ed Sullivan show den 9 februari 1964. Tv-framträdandet banade väg för Eric Bazilian.
Det var The Beatles som tände gnistan, på senaste soloskivan ”Bazilian” hörs musikaliska blinkningar till Liverpool-gruppen, dessutom en cover på ”Help”, allt inspelat i hans källarstudio i Stockholm.
Men Beatles. När han såg dem på tv i "Ed Sullivan show", den 9 februari 1964, tog allting en ny riktning via "She Loves You" och "I Want to Hold Your Hand".
Dagen efter startade han sitt första band, The Limestones. Han var bara elva med i tanken redan artist.
– Beatles håller än i dag, de hade en låtkvalitet som många andra saknade. Jag lyssnar på dem ofta.
Han är tillbaka i den tiden när vi pratar, i tanke och känsla. Har berättat det i så många intervjuer och gör det igen, på felfri svenska.
Hur han var del i det ena bandet efter de andra, spelade på småklubbar, spelades i radio allt medan publiken växte, hur han byggde en karriär och sedan mötet med Rob Hyman som han 1980 kom att bilda The Hooters tillsammans med.
De har följts åt längs vägen, nu nästan 50 års vänskap och betydande del av varandras liv.
Människor och vänskap kommer och går, men den med Rob har bestått.
– Ja, säger han. Rob och jag…vi är familj. Det är fint att ha en så lång relation.
Den 13 juli 1985 stod Eric Bazilian och The Hooters på JFK Stadium i Philadelphia och öppnade hela Live Aid-galan inför miljoner tv-tittare i hela världen.
Den 13 juli 1985 arrangerades jättekonserten Live Aid parallellt i London och Philadelphia till förmån för det svältande Etiopien.
Televiserad över hela världen och världens rockelit på plats, totalt drygt 70 akter; Queen, Tina Turner, Dylan, Madonna, Phil Collins...
...och The Hooters som med sina stora frisyrer och sin ska- och reggae-gungande popmusik öppnade hela galan inför 90 000 pers på JFK Stadium hemma i Philly och i alla kontinenters tv-apparater.
Det är länge sedan, men...det måste varit maffigt!
– Ja, helt otroligt. Nu när jag tänker på det…det var enormt. Mångmiljonpublik. Kanske gjorde vi inte så stort intryck i USA, vi var först på scen klockan nio på morgonen, i Europa var klockan tre på eftermiddagen, det betydde mycket för oss.
De hade spelat för storpublik där förr, öppnat för The Who, The Clash och Santana och Eric hade vid tiden fått en hit som låtskrivare åt Cyndi Lauper; ”Time after time”.
Men det här var något annat. Han vårdar minnet ömt, säger han.
Och det där att det förmodligen betydde mycket i Europa, så var det med säkerhet. Bandet har en trogen fanbase här, inte minst i Sverige och Tyskland. Nästa sommar genomför de en vidlyftig jubileumsturné i Tyskland (42 år!) och avslutar den med en spelning på Skansen i Stockholm.
”Jag hamnade på rätt plats” sade Eric tidigare i intervjun. Musikaliskt menar han då. Men rent geografiskt…inte var det väl predestinerat att hamna i Långtbortisverige.
Eller kanske var det verkligen det? Han hade en känsla, säger han.
– Det var runt -93, jag hade känslan att något skulle hända så jag började lära mig svenska via en bok och en kassett.
Vad då ”hade en känsla”?
– Jag vet inte, men jag hade varit en del i Sverige, lärt känna folk och när jag sedan hamnade bredvid Sarah på den där flighten mellan JFK och Arlanda kunde jag redan lite av språket; ”Vad heter du?”, ”Var ligger amerikanska ambassaden?” och ”Var kan jag köpa räkor?”.
Räkor, alltså!
– Ja, precis. Och sedan den resan är vi tillsammans.
Just så är det. Svenska Sarah. De bytte telefonnummer och har nu varit gifta i 27 år.
Sarah hade från början ingen aning om vem Eric var och visste sparsamt om musik, det har bland annat berättats i SVT-serien ”Hitlåtens historia”.
En dag bad hon honom visa hur man skriver en låt, men somnade av ointresse, tyckte Eric bara satt och malde.
Men han fortsatte mala…och kom därmed att skriva sin absolut största hit, ”(What if God Was) One of Us”, vilken 1995 hamnade på skiva med Joan Osborne.
Så kan det gå när stjärnorna står rätt. Om han tröttnat på att själv spela den? Nej, nej. Allt han känner är tacksamhet över att sången kom till honom.
Joan Osborne fick 1995 en hit med Eric Bazilians låt "One of Us".
Så vad skulle du fråga honom (Gud) om du bara hade ”just one question” som du/hon sjunger i låten?
– Du, det har jag aldrig funderat på, inte på det viset. Det var de orden som kom, jag hittade riffet och sjöng slumpvisa ord. Det är så märkligt. Men om jag tänker på det nu, så: "Vad ska vi käka till middag", skulle jag fråga.
Räkor kanske, du vet var man köper dem.
– Haha, nej, jag är vegan nu, det får bli något annat.
Så har de gått, åren. Han är 68 nu, barnen har växt upp, en av döttrarna studerar i Philadelphia, i vintras gick Erics mamma bort.
Så är livets obönhörliga gång.
Sarah har fortsatt somna och ge inspiration, senast i låten ”Sarah when she’s sleeping”. Också det ord som bara kom, från ingenstans. Och fick stanna kvar.
Min tes är att människor, om inte annat så i slutet av livet, längtar åter till sitt ursprung. Hur tänker du kring det?
– Jag håller med, så är det. Det är därför vi bor på två platser. Sarah hade bott i USA några år när vi träffades och längtade efter sina rötter, därför har vi bott i Sverige.
Efter några år har Eric känt samma sak, längtan tillbaka till sitt ursprung, därför lever de nu åter mer och mer i USA.
Philadelphia är hemma, det är ingen tvekan. Där växte han upp, där känner han ljuden, lukterna, känner landmärkena i city; 30th Street Station, Rittenhouse Square och Benjamin Franklin Brigde över Delawarefloden.
Där har han, och även The Hooters, sin stjärna på stadens musikaliska Walk of Fame, tillsamman med namn som Billie Holiday, Nina Simone, Joan Jett och Sister Sledge.
– Än så länge går det bra, vi delar tiden mellan Stockholm och Philadelphia. Vi har det så bra man kan ha det, jag och Sarah.
Rötter, förresten. Erics mormor var ungerska, därför har Eric nu börjat läsa ungerska. För att det är roligt. Och definitivt knepigt.
Elton John, eller i alla fall hans manager, köpte alla fotonegativ av Eric Bazilian.
Låt oss nu avsluta den här artikeln i mörkrummet.
I ungdomen var Eric en dedikerad amatörfotograf, parallellt med sina artistdrömmar. Han tog med kameran till konserter hemma i Philadelphia som ett sätt att komma nära och kanske få träffa sina idoler.
– The Who, Cream, Jimi Hendrix, alla möjliga. Sedan framkallade jag i mörkrummet, det är som att arbeta i studio, väldigt kreativt, verkligen att ta plats mitt i skapandet.
Så vilka av idolerna fick du träffa?
– Många, det var enklare på den tiden. Rod Stewart, Ten Years After, Elton John. Och vet du, jag sålde mina neg till honom för 50 dollar. Det är det dummaste jag gjort, 50 dollar. Jag visade bilderna och managern köpte alltihop. De hade varit roligt att ha dem kvar i dag.
Förutom att spela in ett soloalbum, plugga nytt språk och lära sig Bach-sonater har Eric faktiskt under pandemin ägnat sig åt att framkalla fler av ungdomens konsertknäpp.
Känslan i mörkret var densamma som då, han var tonåring igen i ett hav av möjligheter.